Favorit i sen repris

Mormor påminde mig på mysiga julaftonskvällen om min gamla julvisefavorit som hon sjöng om och om när jag var liten. Det var ett fasligt sjå att hitta (och gemensamt ansträngt komma ihåg...) texten så nu publicerar jag den här så att jag har kvar den till nästa gång julbocken kommer och stampar på vår bro.


Julbocken (En jul när mor var liten)
Text & musik: Alice Tegnér, 1913

En jul när mor var liten
Hörde hon hur någon en kväll
Stod där ute och stampa
Och gav dörr´n en smäll
In där klev en julebock,
Skäggig och med luden rock
Han tog ur en påse
små paketer opp

Mor, hon fick en docka
Mycket söt och riktigt klädd
Men när bocken hoppa,
Oj vad hon blev rädd
Mor hon har en bror du vet
Han fick också sitt paket
Och i det han fann en
Trumma och trumpet

Nu är bocken gammal
Han är nog båd´halt och grå
Men han kanske hittar
Hit till oss ändå
Stiger in med påsen stor
Ser sig kring och frågar mor:
”är det här, de glada,
snälla barnen bor?”

Kvällen före dan före dopparedan

Sysslar, pysslar, myser och pyser.
Snart är det jul på riktigt.
Mmmmmm...

Sjuka värld!

Svart på vitt: svenskarna köpte förra året 22000 ton leksaker som skeppades in i landet lagom till juletid. Det är 17 kg leksaker per barn. På EN ENDA dag. Det är ju för fan helt sjukt, vrickat, befängt och idiotiskt. Vad håller vi på med egentligen?
Tänk dessutom på att det bara gäller leksaker. Ingen enda vuxenklapp inräknad. Inte heller de grejer som redan fanns i Sverige vid tidpunkten. Det är enbart importerade grejer det här.
Hur fånigt det än låter så önskar jag att föräldrar kunde ge sina barn villkorslös kärlek, juligt mys och tid i överflöd i stället. De får så mycket grejer att de inte kan hantera situationen och blir små otacksamma troll med horn i pannan. Härlig björntjänst så här lagom i juletider. Inte konstigt att barnen blir som de blir... (säger hon den erfarna som träffar en hel hög med julklappskrävande egotroll dagligen på sitt jobb!!)

Inte?

Jag tror hon kan det!

Min (ok då. vår. men mest min nu när jag jobbar på dagarna och äger mindre av hennes fantastiska tid!) lillprutta har nog lärt sig nu. Trots sin egenskap att vara en ganska livlig och burdus liten tös har hon kanske inte varit världsrekordsnabb i det här med att förstå hur man hittar sin balans i livet. Stjärthasandet har alltså funkat bra, om än något frustrerande, i många månader nu. Men så; 14 månader och 1 vecka in på livet, så stapplade hon iväg från mig när jag gick lite för långsamt för hennes smak och travade på i säkert 12 steg innan hon drattade på ändan. Jag blev hyfsat förvånad må jag säga och hon, ja hon blev väl i stort skett överlycklig och skrattade högt och smått hysteriskt i blotta ivern. Sen ville hon intensivträna resten av kvällen så nu är ryggen ännu mer knäckt än vanligt men ÅH! så härligt om hon äntligen har bestämt sig för att bli travare så att vi kan gå på små upptäcktspromenader i snön! Lilla (stora!!) hjärtat mitt!

För övrigt så försvinner mycket jobbtid på annat nu så jag har kanske lugnat ner mig ett och ett halvt snäpp då ledigheten är inom greppbart räckhåll och lucia står och lallar runt knuten.
Igår vid läggdags fick jag dock in en ny vinkling runt mina ständiga kvällsfunderingar med resultat: en släng panik. Jag tänkte nämligen på det här med att jag, med jobbet, kommer vara tvungen att vara ifrån min bästa bebis i 10 (!!!) dagar i april. Är det sånt man faktiskt överlever eller kommer jag att sitta på min tillfälliga arbetsort och gråta av längtan 24-7? Kul i teorin med ett break och andra kulturomgivningar men hur blir det i praktiken?

Nåja, jag kanske inte borde ha lagt till ett virrvarr-moment i hjärnan just nu och måste nog när som helst ta en kurs i Effektiv Huvudtömning om Kvällen, 20p!
Och på tal om det. Ska ju välkomna fröken Lucia som kommer med hälsning om julefrid i morgon bittida och det vill jag ju inte missa. Julefrid är kanske precis det som saknas i mitt liv för tillfället. Så. God natt nu då. Och glad, julefridande lucia på er alla!

Fick ett litet tips...

... från en klok (hrmph) yngling om att: och det var kanske det bästa på länge. Nu ler jag. Både utanpå och inuti. Gör detsamma vetja!

Tiden och orken

Ja dios mio. Nu har det visst gått en vecka till. Jag har gått omkring och försökt hålla näsan från att doppas ner i vattnet ett bra tag nu. Det händer så mycket hela tiden. Precis när läget börjar lugna ner sig och jag får sova på nätterna händer nåt nytt och jag ligger vaken igen. Konstigt nog för jag ligger inte och oroar mig eller tänker på allt jag inte hunnit med, jag somnar bara inte. Vrickade värld.
Varje onsdag när jag, tretimmarssoven, genomgått min h-dag på jobbet tänker jag att jag MÅSTE gå ner i tid. Men så ordnar allt upp sig i slutet av veckan igen och jag skyndar vidare. Andningspaus välkommen. Mycket välkommen. Då kanske jag till och med orkar blogga lite igen...!? MED bilder. Men nu. Pfft. Om jag minns hur man klär sig på morgonen är jag glad.
Nu har jag i alla fall tagit ett sista djupt andetag som förhoppningsvis ska räcka som syresättande de återstående 2 veckorna och sen kommer det ljuva, ljuva lovet med all sin spirande skönhet, makalösa mat, gränslösa godismängd och underbara umgängesunderhållning.
Vad gör det då att det regnar i december och jag inte hunnit få fram tomtarna än? Att köksgolvet till hälften består av intorkade matrester och att alla försök till bak, förberedelser och pyssel går om intet på ett tråkigt sätt efter ett annat? Att det dessutom verkar snabbväxa upp småpryttlar genom brädorna i alla husets vrår?
Ork är viktigt. Tid också. Men sömn är nog det viktigaste av allt. Och lövly ledighet förstås!

Jaaaaaaamanda!

Herre min gott som jag tömt mina tårkanaler ikväll. Det var ju alldeles för ljuvligt. Först en inledning med den mycket känslosamma Marie som satte den extremt emotionella typen här hemma i svallning (dvs jag) redan i förstadiet. Sen Amanda i en av mina favoriter sen långt innan idolpåhaket. Halleluja som med Rufus Wainwrights röst värmt upp, inför detta ultimata ögonblick, på datorn här hemma bra länge nu. Det blev alltså min bästa idoliga stund någonsin. Helt enkelt mitt Halleluja (ja, man sparar dem väl till språkligt välanpassade tillfällen...) i hela den här Kishtiinspirerade grejen. O underbara lilla 19-åring - gör många skivor som låter så och jag lovar att lyssna på dem varje dag i resten av mitt liv. Så grinade jag och snöt mig några gånger och sen visade det sig att Andreas Stenman äntligen åkte ut och jag gjorde några obscena segertecken och kände mig ännu mer känslosam.
Nu är ju bara frågan: Vad fasen gör man med fredagkvällarna när det här är nu snart över? Pratar med varann igen istället för den sedvanliga idol+smällaavpåsoffanitrötthetenstecken - ritualen? Vet inte om jag pallar. Vilken tur att julen snart är här för att ersätta fredagslugnet. Då kanske åtminstone nå´n annan orkar prata...!?

Trevlig helg alla finfina!

Ännu en inställd premiär

Idag skulle jag med en kul liten (hahaA! Hur var nu det där med liten igen M!?!) människa på mitt allra första Me&I-partaj. Har sett fram emot julklappsinhandlingen åt lilla tösen Söt. Så blev det som så att jag har gått omkring hela dagen idag med en ihållande yrsel som inte vill ge med sig utan helst bara skicka mig nerför en trappavsats i nåt svagt, svajigt ögonblick. Vägen hem i bilen blev minst sagt spännande...
Nu måste jag nog bara ligga i soffan och äta mackor resten av kvällen och hoppas att det går över för jag har inte tänkt yrsla på så här i utdragna tidsutrymmen. Vem hinner sånt inför advent och julpyssel? Men visst är det synd om mig som måste soffpotatisa en hel kväll!?!

Snart en regncheck va M!?!

Bortblåsta!

Jag vet inte vad som hänt med mina gamla ideal och viktiga åsikter om saker och dess ägare. Plötsligt är det som att de alla blåst bort i nåt tornadoliknande väderfenomen och jag inser gång på gång hur mycket jag ändrat mitt tänkande på, säg, bara 7 år.
Just nu är de bästa exemplen jag kan hala fram tagna från kvällens Idolhappening. Bara det liksom. Vilken Nybliven hade suttit hemma en fredagkväll för 7 år sen och sett på såna kommersiella konstgjordheter? Hade hon dessutom fnissat underhållet till Jihdes humorproffsiga stjärniögonblick och känt att Maries version av Weak såg till att ett par avsjungna trosor hamnade på ett tänkt rockergolv i vardagsrummet hade väl världen motsatt sig å det häftigaste. Lägg då till tårade ögon. Ok. De tårade ögonen hade nog varit lika verkliga för 7 år sen men ändå. Grejen.
I själ och hjärta ser jag Amanda som den stora vinnaren. Hon är ju bara så ljuvligt cool. Världsrungande sval och heshärlig ut i fingerspetsarna. Ändå sitter jag här och gråter med Marie och hennes helunderbara pappa som sitter i publiken och låter tårarna falla efter varje framträdande. Coola människor är helt enkelt inte coola längre. Människor som känner. Som visar. Och som skiter i vad andra tänker. Som är ödmjuka och lever sig in. Det mina vänner. Det är hippt det.

Good gräjschuss!

Det var visst nästan en hel vecka sen sist. Ja, ni förstår, det är hektiska tider, eller som man visst säger när man kom' från "Norrland": dä ä mycke nu. Händer massa hela tiden och jag kan för mitt liv inte förstå hur människor i förhållanden med barn kan ha två heltidstjänster och hinna med allt som behövas bör. Jag fixar det knappt trots att jag har världens bästa man-människa här hemma som lagar mat, städar och tvättar våra kläder. Jag kan med andra ord förstå de som kämpar på i sitt 100%ande och har konstant dåligt samvete för allt man "borde". Borden hinns helt enkelt inte med i ett fullt jobbhuvud. Sömnen åker direkt som jag börjar tänka på jobbet vid läggningsdags vilket är aaalldeles för ofta!
Längtar efter rutin och total avslappning vid dagens ände. Eller så blir det aldrig riktigt så. Människor tar trots allt alltid tid och ork. Särskilt unga sådana som inte har bestämt sig för hur de vill/ska vara än.

Nu stundar läggning, Idol och mysig kväll i soffan. Wad är newt medd min fridakwel?

Dj*a skitlag!

Näej. Efter 65 minuter av typiskt svenskt passa-fram-och-tillbaka-i-mittzon-en-miljard-gånger-utan-att-ens- komma-i-närheten-av-motståndarmålområdet ger jag nu upp. Spanien har bollen typ tre gånger under hela matchen och gör hur många mål? Ja, just det. Tre. Svenskarnas vana trogen så blir det mest bara lallande och trallande och inte ett endast avslut så långt ögat når. Jag blir så less. Nu dricker jag min öl framför datorn i stället och spanar efter snyggingar i cyberlivet. Då slipper jag åtminstone bli förbannad.

A-A-A-aa

Fotboll. Öl. Potatisskruvar. Uppvärmda stämband. Svensk flagga som svajar i mörka snöfallet utanför. En lördagkväll som bara inte får komma med fler Sverigebesvikelser. EM nästa. Heja Zlatan!

Snudd på rekord

Nu knyter jag ihop den stora påsen för idag. Rekordtidigt alltså. Kanske kan jag till och med somna!? Men det är klart - jag måste ju ligga en stund och fundera på vad jag ska bli när jag blir stor också... Ni vet det där absolut ultimata yrket som man aldrig blir trött på och aldrig måste kliva upp tidigt för att sköta om. Som är både kreativt och socialt men ändå intellektuellt utmanande. Och som uppbringar stora summor katjing rakt ner i fickan. (Måste kanske vara vaken hela natten trots allt.)
I morgon helg. Hurra!

Atención, atención!

För trött för att hitta på nåt smart att skriva (som vanligt!). Dagen har varit lång igen. Lustigt det där med hur tydligt man märker att hjärnan lägger av i slutet av späckade onsdagsdagen och att det där ordspråket om att svaga hjärnor ger starka ben faktiskt stämmer...
Med tanke på att jag dessutom i all förvirring glömde bort Allhelgona så var jag förstås tvungen att kolla vilket monster som är mest likt mig (jepp that's right. INTE tvärtom.) och så här blev det med det..

You Are a Werewolf

You're unpredictable, moody, and downright freaky. You seem sweet and harmless, until you snap. Then you're a total monster. Very few people can predict if you're going to be Dr. Jekyll or Mr. Hyde. But for you, all your transformations seem perfectly natural. Your greatest power: Your ability to tap into nature Your greatest weakness: Lack of self control You play well with: Vampires

What Kind of Monster Are You?

Lev väl och hoppas att det blir advent snart nu va!? Med mycket snö och pepparkakor.

Jag längtar...

... efter en dag som har den här känslan hela långa dagen. Där jag och huset är alldeles själva med varann. Och myser med tända ljus och rykande hett självpåfyllande kaffe. Kanske bjuder varann på tysta, roliga historier i soffan. En sån dag var det nog minst flera år sen jag sist stötte på. Jag bara uuundrar - var är den nu?

Äntligen fredag!

En jobbvecka med extremt få sovtimmar har nu kommit till sin efterlängtade ända. Middag med svärisarna och nu värmeljusmys med idolernas höftvickande discodanser på näthinnan. Alldeles för mycket kladdkaka i magen och livet känns precis så där lagomt fredagshärligt som sig bör när hela helgen står oavprickad i kalendern.

Ville bara önska alla en trevlig helg innan jag totalkraschar i soffan och hoppas att vi orkar höra av varandra snart. Jag vet att det var länge sen sist vi pratade... trots att det är det bästa som finns att ha vänner som er där ute. Puss på er godingar!

Onsdagen...

...är över. Tjohoo! En lång och intensiv jobbdag till ända och en första gråtkväll för lillflickan på typ ett halvår. Vi är så vana (och bortskämda!) med att vi bara brukar behöva säga godnatt, pussas lite, lägga henne i sängen, hon ligger och pratar och lallar lite för sig själv ett tag och så somnar hon med mjuka grodan i ett fast grepp under armen. Men icke idag. En viljornas kamp där det verkade som att något totalstörde sovförmågan men vi kunde inte för våra liv förstå VAD och fick därför ta till vagnen som sövarvapen idag. Så med grus stora som koblaffor i ögonen och brus högt som Kilimanjaro i öronen och hjärnan funderar jag nu på sängen som nästa alternativ. Så får det bli. Två dagar kvar till helg. God natt.

Omställningstid

Trött som vanligt och lite (mycket!) huvudvärk till och från. Har fortfarande inte ställt om från 0% tankejobb till 100%. Det tar på energin och logiken. Idag skulle jag tröstshoppa nåt fint till mig själv på stan innan jag åkte hem. Det slutade med att jag begav mig hemöver med en supersöt klänning med flugsvampar på. I storlek 92. Det var den trösten det.
I och för sig är det nog den bästa lisan för själen att klä lilla fialotten i den supersöta klänningen med flugsvampar på och låta henne gå lös på alla de ord som just nu håller på att formas i ljudorgierna som nu kommer ut i en strid ström. De senaste i ordningen är he-då och aaam (mjau) och idag vid kvällspysslandet försökte hon härma mig när jag sa hjärta. Enbart språkutvecklingen gör hela barnafödargrejen värt "mödan". Min stora pratartjej.

Nej minsann. Lång och slitig dag i morgon. Kanske bäst att krypa in till sovarkvarten (aha! kom just på att kvart ju såklart måste komma från spanskans (latinets...?) cuarto.) om jag ska hinna få några timmars sömn och kanske förhindra ytterligare en dag med huvudvärk. Snart halvvägs in i helgen...

Tv-misär

Vad är det egentligen med söndagar och tv-tablån? Den enda dagen man verkligen vill, och har tid att, se på massa söndagsslö tv finns det inget att se. Alltså absolut inget. Har dessutom gått in i inför-jobbet-mood och surar därför lite extra över underskottet av easy-watching-möjligheterna. Det får bli Agenda och i huvudet på en riksbankschef. Roligare har man kanske haft på en söndagkväll.

Pluttan i pyjamas

Blev ingen film. För trött som vanligt. Ögonen svider. Och inte blir det bättre av att den lilla klåfingriga fått nävarna kring mina glasögon tidigare idag, något som nu oåtgärdat lett till vad som känns som total suddigsyn. Kroppen är slut och så även dagen. Trots att jag önskar att jag orkade vara pigg och romantisk i några timmar till så känns det inte helt fy farao att nu kapitulera till de skönare kvarteren. Ska bara ta min sedvanliga runda in i lillfias rum där hjärtat får sig en sån läkaruppvaknarelektrisk stöt av kärlek som liksom griper tag och skickar chockstora efter-el-vågor och får mig att, kväll efter kväll, inse hur stor en kärlek kan kännas.

Go crazy-lördag

Jaha. Så var det visst november igen och snön ligger vit på taken. Idag har knopantalet varit lätträknat och trots att jag känt mig på kreativt humör har bara några småförändringar fixats och trixats med. Lördagsgodiset är redan slut och jag och herrn i huset sitter och garvar åt det patetiska faktum som innebär att vi återigen fastnat framför AFV en lördagkväll. Hahaha. Här går det utför i rasande fart! Glöm vin, brinnande ljus och glödande konversation...

Nåväl, vinglaset är upphällt och film väntar. Skönt att den här helgen fick en extra dag och det är söndag i morgon i stället för måndag. Då kanske vi hinner pyssla lite mer innan arbetsvardagen börjar om igen. Lite nytta är bra för själen!
Ska försöka hinna läsa lite också. Men det har jag visst försökt förut utan att lyckats. Håll läsarfingrarna korsade!

Jobbets vedermödor

Rättar. Planerar. Planerar. Rättar. Snackar skit. Dricker kaffe. Kommer av mig och jobbar ineffektivt som tusan. Försöker komma tillbaka i hjulspåret. Stör mig på dålig luft. Stör mig på dålig musik på radio. Grymtar lite. Måste ta ett ordentligt kragtag. Later.

Ny inspiration i jobbstressen sökes (med blodhund och 1000W strålkastare)

En välbehövd jobbvila med massa planeringstid ligger väntande till veckan. Precis vad min hjärna, hjärta och mage behöver. Lätt att stressen och alla måsten tar över. Speciellt nu så här i början när man inte är van och inte riktigt har lärt sig gränserna ännu. Hjärnan är fylld av de bråkigaste på kvällarna. Precis när den ska vara tom och avslappnad för att kroppen vill (måste!) sova. Kanske andningen lugnar ner sig en aning efter väntat, och efterlängtat, strukturerande!? Åh, vad jag önskar att jag hade några år på nacken och lite erfarenhet av besvärliga situationer! Varför ska erfarenhet alltid ta sån tid??

Jag försöker koppla bort, och av!, genom att familjemysa, laga god mat, dricka kaffe med samtalssamkväm och förbereda den efterlängtade lördagsgodishandlingen. Vad gör ni?

Förresten...

...avsnitt liknande dagens House borde förbjudas i alla kanaler. Sällan ses så översvämmade tårkanaler som när hjälplösa, oskyldiga, fina, små bebisar inte mår så bra. Ej heller när de dör på grund av att mamman försökt kväva dem under en kudde eller dränka dem i ett badkar. Fy bövelen så sorgligt. Snyft.

Bäst att sova

Konstigt så förnuftig man blir med åldern (och barnet). Klockan är 22 och jag tänker att "det är nog bäst att sova nu för i morgon måste jag ju upp klockan 6.30 och jag oooorkar bara inte en hel dag om jag inte får sova...". Förr tänkte jag "äh, va f*n, jag hinner ju sova 3 timmar i natt och sen orkar jag säkert gå på 100% i sisådär en 20-21 timmar". Jag vet inte vilket som är bättre men nu ska jag i alla fall mysa ner under mitt Perfection-täcke från Hemtex som är himmelrikets näste på jorden. Det gör verkligen skäl för sitt namn. Go´natt då.

Mysig måndag

Denna veckans första dag brukar oftast kännas lite dryg och långtråkig. Hela veckan inför fötterna känns aldrig riktigt bra (trots att det nog ofta är det...) och brukar vara en sån här "förbrukardag" i vanliga fall. Men inte idag inte. No siree. Jag har hunnit bli uppringd av en trevlig typ, cyklat till jobbet, avverkat tre relativt friktionsfria och ganska roliga lektioner, cyklat till den trevliga typen (dessutom rätt på första försöket... nästan) som bjöd på delicious lunch, sällskapat i fina flickors lag, åkt hem, planerat upp veckan, ätit god tacofamiljemiddag, gått på fuktig höstkvällsfamiljeprommis, lagt mitt bästa och finaste murmelbarn, hittat nya inspirerande lektionsidéer, kollat bloggar, nu bloggat lite själv och ännu ligger hela långa tv-kvällen med té och turkisk yoghurt med honung och valnötter framför mig. Kanske en brasa. Och allt på en inledande liten måndag.

Åmajgadd!

Jag hade verkligen helt och totalt glömt hur fort helgerna går när man jobbar. Knappt har man hunnit påbörja praktikaliteter och förlustelser förrän ledigtiden är slut. Måste nog börja göra helglistor för att effektivisera de få timmar per vecka då vi faktiskt skulle hinna göra bort lite måstegrejor. Lite schemalagd romantik skulle nog heller inte skada. Frågan är bara hur bra det skulle funka. Fyllda glas vin, god mat, kärleksinspirerande kaminbrasa och djupa, innerliga blickar i en fingerknäppning liksom. Ska pröva det nästa helg.

Hedra nu den nya veckan. Som alltid börjar en smula för tidigt i och med införjobbetsöndagstankarna.

It's happening

För att vara fredagkväll har jag nu spenderat en osund massa tid framför datorn. Jag vill helst gå och lägga mig efter en veckas utslitande, men roligt, jobbande men det kan man ju inte göra -bara sådär- på en fredagkväll heller. Nej, i stället sitter jag här och söker okänd information om kända människor. Mycket bättre helgkvällssysselsättning kan tyckas. I en förvriden människas avdomnade tankar om världsordningen möjligtvis. Det är bara det att jag vill vänta på han den där lufsiga typen i soffan, han som numer går under epitetet Mr Teacher, för sängen blir så mycket mysigare när man är två som ligger i den. Helst när den ena är den måhända bästa (hemma)mannen med den varmaste huden, den godaste personlighetslukten (Allvarligt alltså! Det vattnas i munnen på mig. Vattnas, I tell ya.) och de, utan jämförelse och utom tävlan, mjukaste och bästa, mest omvårdande händerna i världshistorien. Så stor en kärlek kan kännas ibland.

Ville i alla fall önska bra helg och hålla cybertummarna för gott däckbytarväder i morgon. Puss och stora mutor till däckväderstrollen.


PS. Jag lärde mig en stor och viktig språkgrej idag. För er som inte visste det så är ursprunget till ordet panik en mycket intressant historia som urspringer ur det faktum att Pan var en satir som ju var kända för att skämta och nojsa och leva rövare; skrämma boskap och jaga dess herdar, släcka eldar och skramla med bestick och annat skrammelvänligt de kom åt. Därav uttrycket en PANisk rädsla. Sådär. Nu var utbildningsaspekten, och därmed också hedern och det försvarsbara, med den här dagens surfande räddad.

Orutinerat

Varför är jag sämst på att gå och lägga mig tidigt när jag börjar kl.8 och är trött redan vid femsnåret? Det måste bli NU. Godnatt från mig. Och lid lite med mig när ni tänker på att jag måste vara på jobbet långdag i morgon...

Zwischzwisch

Tiden rusar och jag med den. Jobbet är hur roligt som helst, fritiden är hur rolig som helst, helgerna är hur roliga som helst; livet leker helt enkelt. I en rasande fart bara. Vet inte hur alla människor hinner med allt. Mitt huvud är alldeles fullt av saker och almanackan fullspäckad. Ofta med vardagssaker men ändock.

Veckan innan jobbstart och hela första veckan sov jag bara sån där ytlig sömn då det känns som att man varit vaken hela natten och man drömmer hejvilda drömmar. Inatt var första natten på två veckor som jag faktiskt kom in i en episod av drömfri djupsömn. Ljuvligt värre. Tänk vad man kan ta god sömn för given och hur oerhört saknad den är när den frånvarar. Livsviktig faktiskt. Jag hjärtar god, djup, svartmuskig nattssömn!

I övrigt är det mest vår nya tradition jag ser fram emot under de höstvackra jobbardagarna. Gemensamma familjemiddagen med kastad mat i alla skrymslen och vrår och den efterföljande prommisen innan Ts gonattande är verkligen en underbar företeelse och uppfinning! Ett sätt att fylla på energin efter dagens urtömning. För hoolabandoola så mycket det tar att planera, presentera, instruera, utföra, guida, hjälpa, stötta, åthuta, peppa, avsluta och följa upp. Det skönaste efter en sån dag är nog cykelturen hem då hjärnan hinner tömmas på ånga innan återföreningen med de mysiga tu som väntar här hemma. Och ÅH vad jag känner att jag började jobba i rättan tid. Kände mig (trots separationsångesten) en gnutta less på slutet och nu känner jag bara att allt är kul. Det är kul att cykla iväg på morgonen (om än lite morgontröttsamt), kul att vara där under dagen, kul att trampa hemåt igen och kul att dagarna går lika fort som förr fram till helgen!

Ja, skål då eller varrenuheter...

Det här viktiga har jag gjort idag på morgonkvisten. Nu är det dags att cykla iväg till jobbet men nu kan jag ju bjuda er alla på en tisdagstårta till förmiddagskaffet. Hare!

Lagomlika bortskämdheter

Med tanke på att lilla T är första barnbarnet på båda sidor tycker jag nog att far- och morföräldrarna skötte sig utmärkt och inte överöste alltför häftigt. Klart man kan tycka att det dräms till med onödigt dyra grejs men jag vet preciiis hur jag själv skulle vara om jag inte längre behövde spendera slantar på mina osnutna tonårsbarn utan bara behövde bekymra mig om mig och M. Jag skulle vilja handla småbarnsgrejer som galen och tokig på samma gång. Fast jag skulle förstås försöka hålla mig för att jag egentligen är emot denna ständiga överkonsumtion men inte riktigt kan hålla mig i skinnet alla gånger...
Så här fina saker fick humörsvängaren T i sina, för henne tämligen ointressanta, paket:

Kalasande

Lillbäbisen har fyllt ett STORT år. Shit vilken resa! Underbar och lycklig och outsövd och tröttsam och omvälvande och fantastisk på alla sätt och vis! Nu har vi en stor tjej som fortfarande inte lärt sig gå men som älskar att utforska den närmaste världen och iaktta det förunderliga människosläktet (mammaarv?). Hon pratar oavbrutet om diverse intressantheter och kan säga mamma, pappa, tack (dat), hund (vouf) och lampa (pa) i sina bästa ordminnesstunder . Allt det viktiga alltså.
På kalaset väntade hon minsann inte fisförnämt på nån sked utan klafsade bestämt ner båda händerna i grädden och bären så att det stänkte ner både folk, fä och gardiner. Men ettårskalas får visst vara precis hur kladdiga som helst enligt äldre, mer erfarna så grädden i gardinerna kanske får bli kvar som litet fint milstolpesminne.

Hon fick så många fina presenter att vi nu skulle kunna underhålla ett mindre barnrikt land med leksaker i ett år eller så. Och nu är hon stor, alls ingen bebis längre utan går under nya titeln Barnet. Det Mammalösa Barnet till och med för idag var det ombytta roller i vårat torp. Nu är det hemmapappa och jobbarmamma som gäller i nio månader framöver. Första dagen gick faktiskt över förväntan, jag till och med l ä n g t a d e till jobbet igår kväll... De underbara ynglingar som mina dagar numera består av utmanar hjärnan och underhåller skrattet varje dag och jag får en sån energikick av att kliva in och uppmana till en liten stunds lärande i de ständigt överfulla och överhettade hjärnorna och liven. Svårt, men ack så roligt!

Nu ska hemmapappan visst bjuda på härlig måndagsmiddag. Jag gillar det här med ombytta roller. Mucho.

Hektiskt värre

Veckan har varit så fullsmockad som veckor bara kan med kalasförberedelser hit och bissnisskvinnomöten dit. Nu är bredbandet världssegt och jag invärtessvär över att bokstäverna kommer fram mycket långsammare än knapptryckningarna. Alltså väntar jag. Och kollar in nåt på det katastrofala lördags-tv-utbudet i stället. Alldeles för trött för att läsa bok men k a n ju bara inte gå och lägga mig klockan tjugotvå på en lördagkväll... och mannen oromantiserar. Åh om vi hade ett badkar med självpåfyllande vinglas som tillbehör.

Katie my love

För övrigt vill jag tillägga att Katie Meluas nya skiva är precis lika underbar som de tidigare och väl värd ett inköp i valfri skivaffär. Jag lyssnar och njuter av finstämd, njutningsbar mysmelodi i höstmörkret. Pictures heter den. Sweetness sprider den.

Mild ångest och fånig stress

Här är det lite tyst nu. Jag är nämligen i full färd med att bearbeta det faktum att jag bara "får" vara hemma med den här underbara lilla snäckan i en vecka till.

Det SKA bli kul och jag längtar verkligen bort från småbarnsrutinernas näste och tillbaka in i vuxenvärlden. Hade därför inte riktigt ställt in mig mentalt på att det faktiskt känns skitjobbigt i själva verkställandeskedet av börja-om-att-jobba-karusellen. Många saker som i vanliga fall kanske inte skulle kännas så jobbiga blir nu till stora eller större huvudbryn som klämmer lite extra på min (redan så välanvända) gråtnerv. Många små detaljer hopar sig och blir till en liten klump i bröstet. Som att mitt schema strular och jag fortfarande inte vet hur det kommer att se ut riktigt, som att jag borde planera men inte finner tiden/lusten, som fotona som samlat sig på hög, som att H är gammal och sjuk, som att vi kanske ofrivilligt får nästgårdsgrannar, som att jag gått upp en onödigt massa i vikt och en massa annat egentligen ovidkommande och ej-livsavgörande. Jag jobbar på det med djupa andetag och tanken på hur kul jag faktiskt kommer att tycka att det är när jag väl börjar om nästa vecka. Och kanske att alla funderingar på övriga saker inte riktigt hinns med då. Det brukar tendera bli ganska fullspäckat så fort man kliver in i byggnaden. För man behöver faktiskt inte tänka så himla mycket på allting hela tiden. Men gör det ändå och känner sig lite svag och ynklig, sover dåligt och beter sig lite sämre. Detta huvud.

Nu behöver jag bara få en massa kramar och förståelse från min bästa förståare. I fyra timmar ska jag väl kunna fördriva en regnig liten tid med lilla ängelbarnet innan det kan ske. Nu ska här lunchas.

This one is for you

Glädje och sorg

Skön dag med ledig man och långa promenader i höstsolen. Hamnade förstås på stan och gjorde av med pengar vi inte har. Trevligt värre med andra ord. Letade ett par byxor och hoppade i en hela massa par bara för att inse att jag måste dra åt nyttighetssvångremmen NU. Det här livsnjutandet håller på att gå överstyr och nu måste jag bara skärpa (hehe) mig.

En stund senare.

Ett tråkigt samtal och det känns med ens futtigt att gnälla över vikt och andra oväsentligheter. Men trevlig helg kan man i alla fall få önska. Lev väl och NJUT AV VARANDRA!!! Kärlek till H. All kärlek.

Snart torsdag, va!?

Näej. Ingen ork. Allt känns om möjligt lite jobbigare och tråkigare och skitigare än tidigare idag. Förutom en och en halv minut på topp då Daniel blev Grace Kelly är den här dagen en sån som gärna får bli en morgondag asap. Mörker i bröstet och magen. Skit.

Worn out

Känner mig stressad, trött och hungrig. Kanske orkar jag i kväll...

92% stolt!

Tittade in i ett kök och fick för mig att det här var ett mycket viktigt test att genomföra för den norrbottniga stolthetens skull. Och ser man på. Jag och Stig Strand spelar i samma norrlänningsliga. I topp såklart. Sa jag att jag älskar gröna skogar, lite folk, stora brasor, starka drinkar ;-) och lugn och ro...!?

Neeej!

Min nya kärlek Henning åkte ut. Damn alltså. Vem ska jag nu heja på?

Singelliv

Idag är jag singel igen. Bortajobben blir nämligen alltmer frekventa för M. Men om 2,5 vecka blir det bara och enbart hemmajobb för honom (och stumpan) i nio månader. Då är det min tur att komma tillbaka till mitt jobb och där jobbas det minsann aldrig borta. Det här med 100% och kravet att framställa en hel hög med helnytt material skrämmer lite så här just nu innan. Det blir nog bra men en sjutusan till omställning från mammalivet!

Har jag förresten sagt att jag älskar att gå i skogen med lillfia, titta på träd och annat livligt, komma hem, elda sjukt mycket i kaminen, sjunga vilda barnsånger, dricka kaneligt té, äta skorpor och läsa bok? Åh jaha. Fyratusen gånger. Men ni förstår, livet är detta. Kan inte tjata nog. Ej heller mindre.

Babysim nästa. (Nu kan pruttungen dyka från kanten alldeles själv! Är det inte fantastiskt värre så säg...!?)

Liten gissningslek

Det är fint vääääder

Jag förstår svenskens eviga tjatande om vädret. Det är ju nyckeln till lycka och välmående i vårt mörka (men mysiga!) land.
Igår var det skitväder och då hade jag lika gärna kunnat stanna kvar i sängen med en bok som bästa sällskap hela dagen. (Om jag inte haft en nästan-ettåring som tycker det är rätt trist att stanna i sängen efter uppvaknandet.) Deprimerande och ostimulerande värre med ihärdigt regn som tagit som livsupggift att aldrig upphöra.
Idag är det soligt och höstklart och trots att jag gjort i stort skett samma grejer som igår går livet nu i bästa durrefräng. Allt blir roligare när alternativen utanför faktiskt finns till hands, inte bara om man har ett GoreTex-regnställ, höga stövlar och ett nytt, heltäckande regnskydd till vagnen. Eftermiddagsprommisen blev extra lång bara för att hämnas på gårdagen och kinderna lyser nu skönt röda.

Nu är det kettle on och fortsättning på boken som jag aldrig verkar ha tid att läsa i. Får passa på när barnet sover (eh. pratar låter det som i skrivandets stund. jaja. hon somnar väl snart...!?). Kan tyvärr inte myselda mer nu för här är så varmt efter morgonens hetseldning att bikini verkar vara överdriven klädselmängd.

Facebook

Det skrivs hejvilt om Facebook just nu. Det är It! Grejen man måste hålla på med. Gärna flera timmar om dagen. Men jag måste säga att jag inte riktigt fattar tjusningen. Lägga in några kort på sig själv och sen lägga till andra på sin kompislistan som gjort detsamma. Kul. Verkligen beroendeframkallande. Måste det ju vara. Att ha så många "kompisar" som möjligt med kort på i sin lista.

Poängen någon?

Pissing down

Kände för att skriva men vädret tog musten ur mig och nu känner jag för att sura i stället. Dj*la skitregn!! Det slutar ju aldrig. Inte ens i fem minuter. Inga promenader i dag. Inget på tv. T är på sitt värsta arghumör. Ilskbomben. Emellanåt hinner hon äta små bitar kol som fallit ut ur kaminen, enstaka bitar ved och små ulltussar ur mattan. Det här med att sitta inne och uggla är inget för varken mamman eller barnet. De blir lätt trötta på varandra då. *skriker unisont: VI VILL GÅ UUUUUT!"

Surar.

Vänskapligaste träffen

Det är inte ofta men ibland händer det. De gamla barndomsvännerna, oftast spridda för vinden och ivägblåsta ut över landet, samlas, pratar och skrattar precis som förr. Idag är en sådan dag. Jag är så glad för att jag har dessa vänner. Vi är så evinnerligt olika alla fyra men Å som jag gillar våra olikheter! Och Å som jag gillar dessa tre helt fantastiska tjejer med helt olika inbyggda utbud! Det är en lisa för själen varje gång man träffar dessa människor som delar ens minnen från de första 18-19 åren av ens liv. Så mycket finns där under ytan som man aldrig kan dela med någon annan. Helt outsagt men ändå så självklart.
Jag hör så många säga att de inte har kontakt med "knappt nån" från sin gamla högstadieklass, än mindre med ännu äldre vänner och det får mig bara att uppskatta faktumet att vi fortfarande ses (och faktiskt fortfarande gillar varandra ett helt årtionde efter avslutade studier i samma byggnad) ännu mer. Älskade tjejer - ni är så fina och bra och jag längtar tills ikväll och den stora Introduktionen...

Nu ska jag förbereda packningen inför lillfias övernattning hos sin mormor och morfar. Kanske duscha bort lite hemmamammalukt. Kanske rent utav festa till det rejält och smälla på lite mascara. Ja, ni hör ju. Rena partajet.
Önskar alla en övernaturligt trevlig helg. Ta det lugnt och andas. Njut och slappa! Puss från mig och tjejen som redan visar sig vara rena snillet i de allra flesta ämnen. Precis som sin mamma... :-P

Typiskt killar(na jag känner...)

Jag bara dog när jag läste detta. Detta hade kunnit vara vem som helst av de pojkar jag känner, kommer att känna och någon gång känt. Men just den här gången var det ett gäng på en pizzeria i Gävle. Woahahahaahaaha!

Dallas pizzeria, Gävle

Ett gäng grabbar ~16 sitter och äter. Plötsligt ringer det i den ena killens mobil.

Kille 1: Hallå! Eh, vem äre? Vaa? (ser förvirrad ut) Näee.. men.. men mamma, vad konstig du låter! Nä mamma jag har inte ringt.. men..

(Lång paus)

Kille 1: Eh jaha jaha..(skrattar till nervöst och räcker mobilen till kille 2). Det är din morsa..

Vill man läsa fler sjuuukt roliga tjuvlyssningar så måste man förstås gå in här lite då och då! Ännu mer finkultur i mitt liv alltså...

Idesinställning och drog-tv

Det är konstigt. I början av varje vår och varje höst är det som att nån kommer in i vårt sovrum på nätterna och slår mig med ett gammeldags gjutjärnsstrykjärn ända tills jag vaknar. Jag kliver upp som en levande död, det värker pensionärsreumatiskt i alla leder, jag stapplar zombieartat in på toa, gör sånt man gör där och tar sen hand om det jag måste i en frånvarande dvala. Efter en tre, fyra timmar sisådär blir jag människa igen och om jag har tur kan det hålla i sig fram till emot en klockan tre på eftermiddagen. Då är jag helt slut igen. Jag vill helst bara sova och kroppen känns som att den förvarnar ett, säg, hårdkokt influensaanfall. Så är det varje år. I några veckor är jag så här trött och sen går det över. Det sägs att det ska ha nåt att göra med att ljuset förändras utomhus men jag vet inte jag. Jag tror det är nedärvda djuriska instinkter från björnarna. Trötta efter idet på våren och trötta före idet på hösten. Så måste det vara. Jag var en björn i mitt tidigare liv.

Den trötta björnen lovade för övrigt sig själv, inför ännu en Idol-säsong, att inte följa de nya talangerna (och antitalangerna!) men jag har då hittills inte lyckats missa en enda uttagningsort. Jag måste (såhär lite i smyg...?) erkänna att jag fortfarande roas av spektaklet. Ingen finkulturell dam i mitt inre inte...
Sen är jag helt såld på Travel & Livings "Drömhus" där folk bygger sina, precis som titeln skvallrar om, drömhus från grunden. Tv-kvällen är alltså räddad.
Lite skönt att M är borta är det faktiskt. Plötsligt är det helt lagligt att gå och lägga sig tidigt utan socialt kvällsumgänge. Dessutom utan minsta lilla snark i bakgrunden. Babysimmet tog nämligen slut på mina redan sinande idesförberedande krafter. Jippikajäj. Här ska sovas!

Förberedelser

Ännu en bra dag till räkneverket. Inte för att den är slut än och mycket hinner ändras innan dess men hittills allt ok. Lång höstig prommis på förmiddagen i solens sköna strålar och efter lunchen blev det ett fall av att försöka tvinga flickebarnet till sömns. Idag börjar nämligen babysimmet om och av gammal erfarenhet gick det inte så bra med nå'n av simövningarna när lillkroppen inte hade sovit innan. Alltså kastade jag ner henne i vagnen och skjutsade ut henne på bron trots att hon var relativt nysoven. Det tog ca. 5 minuter av högljudd monolog och sen blev det alldeles tyst och stilla. 1-0 till tvångssövarmamman.
Nu är väskan packad, extraenergibananen lagd på kylning och vi laddar på varsitt sätt inför den nya tidens bikinisäsong. (Hu. Sommaren har varit en enda lång frestelse och det känns lite smånervigt att verkligen få det bekräftat väl nertråcklad i bikinin inför simhallens stora, mycket avslöjande, speglar...)

M är återigen borta på jobb så ikväll blir det tjejkväll hemma hos oss. Synd att jag redan tittat färdigt på alla gamla goda serieavsnitt jag missat... Nån som har ett bra filmtips i färskt minne?

Vardagsuppskattning

Jag håller just nu på med projektet "Sug-ur-musten-ur-varenda-liten-vardagsdetalj-du-bara-kan". Jag har nämligen insett att det är bara 4 veckor kvar av min underbara mammaledighet och nu vill jag verkligen njuta av upploppet! Lillfia och jag myser, leker och pussas som aldrig förr. Det där med pussandet är hon väl s å d ä r förtjust i men det struntar den bebihudstokiga mamman blankt i. Vi tittutar och skrattar och pruttar på magen och brottas i sängen och pratar om livet över frukostmackan. Vi eldar och sjunger och tränar på hasandet och går promenader och tittar på skogen och människorna. Vi försöker göra njutandet till en sällsam konst och jag tycker nog vi lyckas ganska bra.

Ångesten börjar göra sig lite påmind förstås det. Det här är ju för tusan slutet på en era i våra liv. Aldrig med föräldraledig med T. Förhoppningsvis med fler barn så småningom men aldrig mer med vår första sötaste bebis som vi fått rå om helt på solokvist. Det ska förstås bli jättekul att börja om att jobba. Mitt jobb är ju fantastiskt och jag får rå om andras guldklimpar hela dagarna och det är inte helt fy skam det heller. Dessutom får ju lilltjejen vara hemma med sin älskade pappa så hon är ju i heltrygga händer men ändå... det har ju varit jag och hon så länge nu. Och vi är ett så bra team kan man tycka. Älskade lilla pruttungen.

Nu ska jag i alla fall njuta av att det är sisådärigt väder ute. Känna mig lyckad för att jag fick T att somna på bron helt utan krusiduller (det var länge sen sist - hon har länge krävt en prommis efter sommarens promenadtokiga vanor). Lyssna på elden i kaminen inmyst i ett av soffans hörn. Värma insidan med gott té ackompanjerad av grannskapsgjord honung. Bli lite kär i mannen i trädet-Jack igen. Vara tacksam för att livet är bra, ser bra ut och känns bra. Man glömmer kanske det ibland...

Bestämd form

Jag funderar över varför man använder bestämd form när man vill lära små barn nya ord. Varför säger man Stolen, Lampan, Grodan, Blöjan och vidare dravel när det egentligen, i logikens namn, borde vara en stol, en lampa, en groda osv. Det är ju inte precis så att man har den enda stol värdig sitt namn på upphöjd plats i hemmet. Alltså borde den inte vara den exklusivt enda. Svar någon?

8 spännande och intressanta (!) fakta om mig själv

Jag har blivit utmanad av otroligt begåvade och kreativa Lily-människan som ber mig blotta mig lite och visa på 8 nakna sanningar om mig själv. Svårt att komma på nåt egenskapsförhöjande och avslöjande men jag ska göra ett försök.

1. Jag är en fullblodig språknörd. Jag älskar varje liten beståndsdel av detta underbara kommunikativa livets salt. Särskrivningar, felstavningar och konstiga formuleringar får det att bränna lite i hjärtat. Fina ord och meningar får min själ att dansa. Jag försöker till exempel att lära (den ofrivillige) sambon spanska sådär lite i förbifarten. Det går sådär.

2. Jag är expert på pinsamheter och skulle kunna starta en hel programserie med titeln Bortgjord. Som tur är så är det mesta kul och bara pinsamt i nån minut eller så. En särskilt svår incident inträffade då jag bodde i London och jag och rumskompisen hade lite lattjolajban på gång med ett par söta nordirländare. Det slutade med att hela huset larmade mitt i natten, en av oss satt inlåst i en farstu och ägaren förbjöd oss, som första tjejer (då klientelet var övervägande mansdominerat), att komma tillbaka till puben inunder mer. Hopps.

3. Översitteri och inställningen "jag är bättre/förmer/smartare/etc än du" gör mig topp tunnor överväldigansch rasande. Den som lilla gumman-klappar mig på huvudet eller lägger den tonen i sin röst blir snart lemlästad eller så. Jag blir lätt förbannad på orättvisor överhuvudtaget. Oftast åt andra.

4. Jag har en bildfantasi utöver det vanliga och skrattar därför oftast längre än vad som ses som normalanpassat efter en historia. Allt blir ju så kul när man ser roligheterna i huvudet också. Människor som är likadana har jag hysteriskt roligt ihop med!

5. Jag träffade Mannen och Pappan till vår älskade T 2001 på dåtidens hetaste chattprogram ICQ. Helt utom raggningssyfte. Två nattugglor med kvällströtta vänner ville ha lite underhållande sällskap på nätterna. Det är 6 år sen nu...

6. Jag är allergisk mot lån. Lånar helst inte pengar av n å n. Jobbade under hela studietiden och har därför inget studentlån. Huslånet gick dock ej att undvika och bränner därför lite extra i medvetandet. Vinner jag pengar är det hit de går!

7. Överberusning är inget för mig. Tycker inte om att tappa kontrollen och har aldrig sett alkohol som en möjlighet att säga/göra något jag inte skulle i nyktert tillstånd. Alltför fulla vuxna är i mina ögon pinsamma och osmakliga. Har svårt med fall då människor raglar, sluddrar, berättar livshemligheter, gråter eller somnar ifrån för att de druckit för mycket. Lagom är bäst, tack.

8. Jag har jobbat som bananplockare under min rundresa i Australien. Det var jag, min vän J och de inavlade människorna i lilla samhället Tully. (Och just det; killarna som året innan stött på oss på en nattklubb i Cork, Irland och nu dök upp vid världens ände. Small, small world...) Vi fick i alla fall inte jobba tillsammans pga den överhängande risken att vi skulle "bli lesbiska" då... bright people in an inbred down under...

Samtidigt utmanar jag dessa 4 undersköna livstalanger: Soffan, Cissi, Syster Salt och Godisråttan. Fire away chicas!

Regler: Bloggaren skriver 8 fakta/vanor om sig själv. Den som blir utmanad skriver ett eget blogginlägg om sina 8 fakta/vanor och skriver in dessa regler. I slutet av inlägget skriver du 4 personer som du utmanar och skriver deras namn. Glöm inte att lämna en kommentar om utmaningen i deras kommentarrutor på deras bloggar, så dom vet att dom har blivit utmanade och läser ditt blogginlägg.

Mitt namn är otack-Sam

För övrigt så tycker jag att man kan anstränga sig så pass att man säger tack och ler när man får fyra par sockar av någon. Även fast det är en trist present så kan man väl uppskatta att man slipper handla tråkplaggen själv, särskilt då den bakomliggande tanken är just denna. Att någon ska slippa. Otacksamhet gör mig irriterad och besviken. Pfft.

Nästan som en nykär

Nu sitter jag här, lillfia sover förmiddag och jag passar hetsande på att förbereda helgen. Det är nämligen så att imorgon lördag kommer en livs levande arkitekt slash byggnadsingenjör till oss i vårat lilla hus. Vi har insett att vi behöver proffshjälp för att få nån ordning på det här med den ändrade planlösningen och eventuell utbyggnationslösning. Vi kör bara fast i våra förslag och det som verkar toppensupersmart ena dagen verkar som ren och rosa idioti nästa. Så nu har vi kommit till steg 2 i problemlösningsstrategin: inse dina egna brister och ta in nån som faktiskt kan det dom håller på med. Typ hur man tar hänsyn till att vi bor i ett äldre hus och hur man gör för att bevara utseende och känsla trots att man gör nytt och sånt. Men framför allt: hur vi kan få ett bättre fungerande kök för just nu svär vi långa ramsor varje gång vi lagar mat. Inga arbets- eller avställningsytor överhuvudtaget. Svinäckligt med klinkers som bänkskiva där fogarna ser ut som maskfödan Gud glömde i en ruttnande komposthög. Mörkt och tråkigt. Fult.

Det är alltså inte utan att det pirrar lite i maggropen. Jag som i dagarna har längtat tillbaka till nyförälskelseperioden med mannen (men han säger att det är för sent - vi är visst redan efterförälskade...). Föga anade jag att en stundande arkitekt slash byggnadsingenjör skulle ha samma effekt...

Så nu firar jag med Manu Chaos nya på hög volym och rumpskak på stolen, sammanställning av husbilder i Photoshop, nybakat bröd och nykokat kaffe. Förälskelse 100%.

När pengarna är knappa tar förståndet slut

Nu har vi (äntligen!) bestämt oss för att sätta fart med vårt husfixande. Mycket småskaligt men ändå. Två ändor ur vagnen på en och samma gång är inte helt fy skam för att va oss. Det enda vi kan göra som inte krokar i något annat och tvingar fram enorma ombyggnationer är källaren. Så det är där vi börjar nu. Här ska fixas tvättstuga i pannrummet. Den får samsas med värmepannan men ändå. En mysig tvättstuga med upphängningsmöjligheter och luftavfuktning. Jag jublar vid tanken på att något (kanske!) kommer att hända. Det är STORT! Vi tycker nämligen att det är SÅ HIMLA svårt att sätta igång med nå't endaste projekt inann vi vet PRECIS hur det ska se ut, vara och hur mycket det kan tänkas kosta i svenska kronor och ören. För pengar är vi inte gjorda av tyvärr. Vi har nu sparat ihop precis lagom till en mindre tvättstugerevolution och vips! börjar jag bläddra i kataloger av alla de slag och önska mig nåt på i stort sett varendaste sida. Jag som aldrig bryr mig annars men nu minsann... nu är allt attraktivt och åtråvärt. Måste kanske ta med min kaffekopp ner i källaren och sätta mig där med drömmen om hur fint det kommer bli så småningom. Ny vattenvärmare (hmm... så heter det nog inte), luftavfuktare, vägg och målarfärg står på mannens priolista. Nya hyllor, fina tyger, lampor, tvättunnor och förvaringslådor står på min.


Den som nu tycker innerligt synd om mig och min törsttande shoppinggen kan gärna lägga in en beställning här med min mottagaradress. Det här vill jag, och lillfia, ha:









Bilder: Från H&M i eget kollage

Vikket vakkert väder!

Åh så sagolikt att vakna en så här dag! Hösten riktigt ropade på oss där ute och dagens promenad blev lång och lätt. Två timmar vandrade vi i den vildaste terräng vi kunde hitta (och som barnvagnen tillät), dvs någorlunda bred grusväg respektive skogsstig. Både jag och lilla snuttan njöt av allt det fina och jag måste nog tillstå att jag är en riktig höstmänniska. Jag älskar det kalla och klara och alla de fina färger som börjar krypa fram så sakteliga i alla buskar och snår. Varma koftor och värmande ljus och brasor. Stora koppar té och skorpor framför mysiga tv-serier. Kalla händer i älskade händer. Mormorsstickade vantar och mössor. Långt bortom solhetsen och evigt hot om svettiga tröjor. SE bara så höstigt fint och mysigt vi hade det på morgonkvisten!
Foto: Privat

För övrigt så kan jag meddela att jag kommer att hålla bloggen vid liv efter lite noga genomtänkande under gårdagskvällen och natten. Jag VILL ju faktiskt komma ihåg alla dessa små detaljer som just nu är livet. Dessutom älskar jag "gemenskapen" och alla intressanta bloggskuggor out there. Jag blir alltså kvar.

Skärpning!

I våras när vädret var som tristast och snuttan sov som mest var bloggen en perfekt tidsspenderare och tankeavlastare. När sommaren kom visade sig att det är svårt att hinna med att skriva på ett någotsånär genomtänkt sätt när det finns så mycket annat att göra och njuta av. Jag känner ofta att det inte riktigt finns tid att få ner mina vardagsreflektioner i ord utan att det oftast blir små vardagsberättelser om vårt här och nu i stället. Jag saknar mina reflektioner över livet och världen. Tiden och orken tryter dock allt som oftast och nu när småbarnsdagarna blivit alltmer aktiva så vårdar jag hellre den lilla vuxentid jag får på andra sätt än här. Därav resultatet vardagsberättelser. Jag vill inte att det bara ska handla om vad vi ätit och gjort under dagen för då blir det platt och tråkigt och ointressant även för den mest godmodige. Så trots att anledningen med bloggen var att dela med mig av livet till långväga vänner så vet jag inte hur mycket de nu har ut av mina instressade "måste"-inlägg.
Mitt senaste löfte blir alltså att antingen:
a) ge upp helt och hållet,
b) skriva enbart när jag verkligen hinner och faktiskt har tänkt på nåt särskilt eller
c) precis som nu ganska innehållslöst men relativt ofta
helt beroende på vad ni, mina käraste läsare, tycker och tänker kring det hela. Det vill alltså till att ni lämnar ett tecken på hur det ska va för annars lägger jag ner fabriken.

Trevlig helg alla!

En bild får illustrera helgens planer. Nu ska här fixas mysig fredagsmiddag och slöglos på massa idrott som får en att känna av det dåliga harejkommitigångmedträningenettheltårefterförlossningen-samvetet extra mycket. Kul att nån är vältränad...
Njut av varann och lev gott! Det är ju helg igen! Jiiihoo!! (säger den evigt lediga...)

Dagens tips

Om jag var singel och ville få hugg så skulle jag ta med mig en 11-månadersbebis till närmaste ICA-affär. Trött och sliten (efter allt friskusande?) vandrade vi iväg på en förmiddagspromenad som avslutades med lokal handel. Och ta mig tusan om barnet inte charmar skjortan av varenda kotte på matvarujakt. Jag hade kunnat få med mig vilken 50plussarkvinna som helst hem idag. Och ett gäng tuffa förpubertala småkillar med om det hade varit dagens smak.
Kanske tur att jag för tillfället inte är en ung (nåja, relativt...) sökande då målgruppen idag inte var den allra mest åtråvärda. Men ändå. Vid fyra då grovjobbarna slutar jobba och handlar dagens färdiglåda från frysdisken skulle man kunna hänga på spaning om man ville. Bara så att alla sökande singlar vet. Jag har en bra bebis ni kan låna. :-)

Tilläggas bör att mammans tunga huvud också blåste bort. Eller ja. Ni vet. Blev lite piggare. Eller nåt.

I grevens tid...

Med en och en halv timme tillgodo hinner jag åtminstone svänga ihop ett litet symboliskt födelsedagskort till min endaste och bästa sötnoslillebror på äventyr i vida världen. Med stora kramar från hela lilla familjen och löfte om jordnötskaka närhelst du knäpper i fingrarna! Vi hade önskat dig en riktig storfirning av denna din dag men hoppas att vi hinner ta igen den ofirade stora 2a5an när du är hemma på visit!!!
Pussar och kramar från apfamiljen

Singel i skogen

Ojojoj. Det var ju liksom inte meningen att jag skulle ha kvar den där fula nyblivenbilden jag har som titel just nu. Det är bara det att Photoshop tar tid och som den höstluftsgalna människa jag är så gör jag hellre annat just nu. Måste ta tag i det dock. Ni kanske kan blunda och låtsas att ni ser nåt konstnärligt, snyggt, svartvitt motiv när ni hälsar på så länge.

Nu ska jag ansöka om att få bli ICAs testlagare och sen åker jag till föräldrarna för barnavdumpning. Mannen är nämligen borta i ett par dar så jag tänkte passa på att plocka några liter blåbär i hans frånvaro. Det är nämligen som att ha med sig världens största barn när han är med. "Så mycket mygg!" "Så varmt/kallt det är!" "Jag är blöt om fötterna!" "Ska vi inte åka hem snart?" osv i oändlighet. När vi plockat färdigt visar det sig dessutom alltid att han plockat en pygméburk halvfull medan jag fyllt en jätteburk med i-stort-skett-redan-rensade bär. Allt detta gnäll och omständighet. Det är inte värt det. Så denna gång går jag till skogs utan både man och barn. Myggorna har nog redan frysit ihjäl så jag är blir nog rätt så solo bland blåbärsriset. Skönt.

Promenaden i morse blev återigen lång och härligt kylig. Morgonprommis och flera timmars skog på en och samma dag. Det är ett faktum. Jag är på friskus-spår. Koolikokk!


Bild: Friluftsfrämjandet

Papperrivnings-SM pågår

Nya favoritsporten här hemma är att riva alla papper man hittar i triljoners molekylstora bitar. Bra att hon tränar pincettgreppandet. Dåligt att mamman måste städa.

Nu riktiga idrottsmän, närmast stundande Susanna Kallur. Sedan småbrottarna i föräldragruppen. Heja småidrottare heja! (Men lämna pappersbitarna tills pappa kommer hem...)

Jag tror inte mina ööögon...

Som jag har sovit inatt. Jag misstänker att det har att göra med att jag, när jag skulle väpna mig mot de nattliga blödningarna, upptäckte att bindan ifråga utrustats med ett blått och grönt 60-talsomslag med texten "Peace, Love and Menstruation" och vem sover inte lyckligt och gott med ett designat, superfyndigt bindfodral i tanken..?

För övrigt så undrar jag om man kan kalla två långa morgonpromenader i rad för en vana? Kanske till och med livsstil?

/Rödkindad, välmående & utvilad menstruerare

En hälsning...

...till våra älskade sockertoppsvänner som stormade in i vårt hus under förra veckan under stor förtjusning från de nyblivna ägarna. Det känns ungefär som att ha syskon på besök och ni fattas oss förstås mer än ni anar här på hemmaplan. Vi HOPPASHOPPASHOPPAS på Italia eller Espana så vi kanske kan ses lite oftare i framtiden. Lev la dolce vita in the Big Apple och sköt (om) er! T hälsar att hon saknar sin forever nice tant och dangerous farbror!

Puss å kram / La Familia

Ingen rutin på rutin

Nu är rutinen på väg in i mitt liv igen. Det blev i och för sig en särdeles trevlig vardagsrutinstart så det kändes b a r a kul och inte ett dugg medelålderstråkigt. Idag har jag och högst överskottsenergiska lillfian hunnit med både långprommis och lång förmiddagslur, en tur på vidöppna förskolan med jämnåriga supermammor och deras jämnåriga söthjärtsbarn, thailunch med vännen som gått över tiden och är vrålless på att sitta hemma och vänta till tonen av rulland tummar, inköp av nödvändig pyjamas och annat smått och gott som stan och innehavandet och tillgången av en bil för med sig.
Efter all denna nytta (jo!) så åkte jag hem, eftermiddagsnattade och svängde ihop en mycket smakrik stroganoff med massa grönsaker. Det känns med andra ord som att jag hittade tillbaka till det Riktiga Livet ganska fort efter en hel sommars lågvarv.

Nu väntar skönaste soffan, gott kaffe, godluktande mannen och massa friidrott och såklart också favvobrottsplatsundersökarna från Las Vegas. Kanske en massage. Första rutinvardagen gick hårt åt ryggmusklerna. Man kanske skulle ha mjukstartat...

Rekordtidigt

Nu är gemensamma semestern över och vardagen ska med bestämdhet återgå till det normala igen. Det behövs nämligen. Det här med att semesterunna sig kan nämligen bli till ett bakslag när man i slutet på härligheten börjar inse att alla byxor är för små och huset ett krigs- och stormdrabbat katastrofområde. Så idag när lillfia bestämde sig för att vakna klockan 0600 tog jag tillfället i akt att sätta igång med hurtig, lång morgonpromenad. Jag är ju nämligen inte överförtjust i arla uppvaknanden och risken var överhängande för att det hade blivit kaffe framför morgonfriidrotten på momangen om jag inte tvingat ut mig i underbara, kyliga, klara morgonluften i stället.
Nu så här efteråt planerar jag stordåd innan jobbstart i oktober. Som vanligt överentusiastisk och orealist ut i morgonkalla fingerspetsarna. Kanske skulle köra ett pass pilates innan ångan går ur mig...

Besökstid

Just nu har vi efterlängtat främmande från fjärran land. Återkommer när de åkt.

Nu pyser vi iväg en stund

Helgen skall tillbringas i södern. Ja, från oss sett vill säga. Umeå är destinationen och bröllop och försenade 30-årsgratulationer anledningarna. Det blir en högtidernas resa kan man nästan påstå. Både ur värt-att-fira-synpunkt men nästan ännu mer med tanke på den stundande hotellhelgen. Lite synd känns det faktiskt att T känns något liten för att lämnas kvar med morföräldrarna en hel helg (och väldigt jobbigt för ammande mamman att gå omkring med ständigt sprängande boobies! Nog för att Pamela skulle få sig en match men jag finner inte riktigt charmen i det...) annars hade nog helgen känns ännu mer lyxigt annorlunda! Nu blir det förstås kul att ha henne med också men betydligt mer omständigt och utmanande förstås. Alla attiraljer och bataljer i sinnet liksom. Och så det här med läggdags klockan 19. Hur gör man då när man bor på hotell? Funkar babyvakten rent praktiskt eller får man in sängkammarscener från andra rum via radiofrekvensen? Och var sitter man om man vill lämna rummet? I korridoren utanför eller? Är det föräldramässigt försvarbart att hänga i baren när man har en tiomånaders sovande 3 trappor upp? Och hur kul blir det om dygnen blir sådär evigt ilskna som de faktiskt kan vara ibland? Kanske mitt under vigseln? Eller nåt rörande tal från stolt mamma till ungt, oförstört par? Kommer vi måsta ha med oss munkavle och tvångströja i skötväskan?

Ja, frågorna är många och följetongen kommer förstås att besvara dem alla i sinom tid - till alla spända läsares ohämmade förtjusning. So long amigos. Ha en UNDERBAR helg!

Bloggar schmoggar, pengar schmengar

För en timme sen satte jag mig vid min finfina dator för att betala en räkning (från F-kassan som nu äntligen kommit efter nästan 2 månaders väntan...). Den ligger fortfarande bredvid mig obetald. Det här med intressanta bloggskrivare runtom i lilla världen kan göra det svårt för en snedprioriterande jobbtröttshjärna. Men nu. Nu jädrans ska jag ta tag i det. Den är på en stor summa pengar. I morgon ska jag hämta ut mina likastorsummakostande glasögon och på fredag ska jag betala en hälftensåstorsumma till hotellrum för lilla familjen. Sen ska jag leva på nudlar och krossade tomater hela september månad.

Man måste krypa innan man kan gå

Jag vet inte jag. Jag tror att T inte vill ha nåt med krypfasen att göra jag. Hon är nästan 10,5 månad nu och visar inget större intresse för att ta sig fram via knän och armar på golvnivå. Snurrar i stället runt, runt och stannar ibland upp för att sprattla hysteriskt upp och ner med armar och ben som en fisk på torra land. Vill gå gå gå med hjälp av oss stora gående varelser som ett bättre och betydligt mer lockande alternativ. Sätter sig inte upp. Drar sig inte upp till stående med hjälp av strategiskt utplacerade föremål. Går med våra händer i sina. Eller då och då i gåstolen.
På BVC säger man förebrående: "ha henne på golvet så mycket ni kan, INTE i gåstolen". På koll och försäkran om att inga allergier utvecklats hos lilla livet under besöket på barnmottagningen säger man mindre förebrående: "ha henne på golvet så mycket ni kan, INTE i gåstolen". Vi har henne mycket på golvet. Hon sitter mest bara i gåstolen när vi vill ha lugn och ro en liten stund då vi äter om vi inte lyckats time:a ihop våra mattider. De säger sen: "var inte oroliga, det är såååå oooliiika, det kommer nog". Vi är inte ett dugg oroliga. Vi vet att det är såååå olika. Vi tycker nog snarare att det är ganska skönt att hon inte kan sticka iväg och bada på egen hand om vi tittar bort en sekund (eftersom vi är ute för jämnan och bor PRECIS vid vattnet). Jag undrar bara varför det är just de människor som ska förstå och motverka eventuell oro som alltid får en att få dåligt samvete och känna sig som en dålig förälder. Det tycker jag är skit.

En munsbit arbetsliv

Nu har jag avverkat mina första två arbetsdagar på nästan ett år. Konstigt att takten fortfarande sitter i. Kaffedrickar- och surrartakten vill säga. Med viktig planering och annat går det väl sisådär i vanlig ordning. Det ska vara kniven på strupen för att något större och mer världsomvälvande ska bli gjort så här i uppstartarfasen. Vilken tur då att jag bara jobbar i 4 dagar till innan jag lugnt vaggar tillbaka till mammaledighetens slutfas. Men nu har jag i alla fall fått en liten försmak på hur det kommer att kännas att börja om och lämna lilltrollet i pappans händer om 7 veckor.
På måndagmorgon kändes det faktiskt lite jobbigt med aningen av en klumpibröstetkänsla. Undrar bara hur det kommer att kännas när det blir på riktigt om en och en halv månad. Aldrig mer ledig med bästa T. Konstigt och lite sorgligt gissar jag.

Jag kan nog dock vänja mig utan större problem om den verkliga framtiden ser ut som idag. Den hårt förvärvsarbetande kvinnan kommer hem till bryggbyggande sambon som genast sätter igång med ljuvliga kassler med dragonris och aprikossås-middagen. Sånt får mig att se ljust på en pappaledighet och en mammajobbartid framöver. Mat på bordet vid fem. Dammsuget golv. Rastat bebisbarn. Kanske till och med borttvättad klädhög i källaren. Mmmmm.... (med bästa Homer-uttal)

Okej. Det HÄR är det sista!

You Are a Plain Ole Cup of Joe

But don't think plain - instead think, uncomplicated You're a low maintenance kind of girl... who can hang with the guys Down to earth, easy going, and fun! Yup, that's you: the friend everyone invites. And your dependable too. Both for a laugh and a sympathetic ear.

What Kind of Coffee Girl Are You?

Stämmer det månne?

PS.

Kan man möjligen förstå att jag känner mig helt utsliten och slut i huvet efter ett gäng hårda dagar med fullt ös i solen. Bad, bryggbygge, kökssoffsfix, fullt-ösig bebis, allmänt kaos och HETTA. Förödande för en mammaledighetsskyddad hjärna. Och jag som börjar jobba på måndag. Kan kanske erbjuda kollegorna smickrande Simpsonporträtt av dem själva för att förmildra den bistra sanningen något!?

Ja ja... vi SKA sluta nu...

Har varit för lat för att hålla på med datorn på ett bra tag nu men en mysig fredagskväll som denna tog det visst fart på riktigt. Den här sidan förskönade också vår tecknade familj. Inte riktigt lika bra som den förra men lite kul ändå. Nu väntar fredagspussandet. Om det inte finns fler viktiga Simpsonssiter vill säga...

Fredagsnöjet...

Så här roar vi i vårt kärlekspar oss på en fredagskväll... helt normalt och eftersträvansvärt, eller hur!? Men my GOODNESS så likt det blev. Hoppas ingen känner igen oss på gatan nu bara...

Koncentrerat semesternjut

Snart ska jag skriva nåt bra med bildbevis på senaste tidens pyssel. Men nu, nu ska jag ta vara på allt soligt väder med mysiga familjen! Har ju en hel del kvar att göra ute och man vet aldrig när Herr Regn ämnar återkomma...

Inte vara sämst

Nu har alla andra gjort det så det är väl bäst att jag hakar på så att jag inte blir utanför den stora, gula Simpsongemenskapen... Här är jag som ljuvliga Celiotta Simpson.

Peace & Love

Med John Blund-bajs i ögonen

Tiomånadersfödelsedag idag och vi firar med blåbärsplockning i vilda, mörka skogen och eldgrillad middag hos bästaste föräldrarna. Grattis älskade snuttunge!

Dagens kloka ord

Det känns som att jag den senaste tiden sett och hört en så himla massa hemska saker om barn som har det svårt. Många tårar spillda i det Nyblivenska residenset med andra ord. Så lyssnade jag på Sommar i P1 för ett tag sen (minns inte vem som var sommarpratare) och insåg så mycket finare och mer rofylld/kärleksfull världen skulle vara om alla familjer levde efter dessa kloka ord, eller åtminstone dess andemening, oavsett familjens uppbyggnad:

The most important thing a father can do for his children is to love their mother.
Theodore M. Hesburgh

Det var bara det. Kram å gonatt!

Dagens skratt

Sist vi var iväg på promenad med våra återvinningsgrejor så rev jag av en klistermärkesadresslapp från en kartong. Det var en bokleverans till mig och därmed var det också mitt namn och adress som stod präntad på lappen. Ganska stor var den dessutom. Klar och tydlig.

Idag har jag så varit ute på stans stora lördagsloppis i stans stora park med stans halva befolkning. Lite kyligt var det så jag hade min sammetsiga kofta på mig. Jag tyckte att folk tittade lite konstigt och fnissade men det är ju sånt man kan inbilla sig ibland så jag bara log och gick vidare. När jag kom hem skulle vi ut på lunchprommis då mannen plötsligt garvar till och frågar om jag haft den h ä r på mig på stadens stora loppis idag. Joda. Mycket riktigt. Jag har gått omkring med en stor adresslapp på ryggen. I bästa "3-åring-i-New-York"-anda. Tjugoåtta år och vilse i småstan liksom. Kan inte hitta hem - men du min bäste herre kanske kan läsa på min rygg och hjälpa mig finna en väg till mitt hus? Jag tror det kallas Dårhuset.

Bryggbygge

Ett rör ska slås in i marken. Stenar tar emot. Jag försöker ta bort stenar för att röret ska kunna slås in i marken. Det går sådär eftersom det ligger en massa grenar och skit i vägen. Jag bestämmer att det är bättre att jag tar bort grenar och skit som är i vägen. Det är lite svårt i en brant slänt. Jag kanske tappar en liten kvist neråt.

- Kasta inte HIT grenarna!!!

- ???. Men lägg av!

- Jaha, så du kastade inte hitåt... Vad är det här då? -liten bebiskvist i handen-

Jag slutar rensa grenar och går och gör egna saker utan fräsigt ackompanjemang. Spelar man i barnens liga gäller inte jämställdhetslagarna längre. Jag hör hur det svärs där nere. Men jag tänker då inte vara den som det svärs på bara för att det finns stenar i marken just där. När det slutar banka kan jag gå dit och säga att det blev bra det där du. Kanske fråga om han vill ha en liten colacola för väl utfört arbete. För jag ler trots obefogad irritation lite inombords. Så utomordentligt barnsligt. Varför skulle jag medvetet vilja kasta grenar på en bryggbyggare?

Uppehållsväder

Dagen inleddes som gårkvällens rosamolniga himmel förutspådde - med värmande morgonsol. Sen dess har vi hunnit med en lång härlig frukost i trädgården, förmiddagsvila och en cykeltur till stora staden med medföljande bebisbarn i älskad cykelstol (vilket bästisköp!). God lunch i värmen, nya fynd på ständigt -50%-iga Hemtex och så hem igen i ilande fart och diskussioner om bästa sättet att renovera ett halvgammalt hus.

Nu vilar T i vagnen och jag känner minsann att jag inte skulle ha något emot att göra detsamma. Ögonlocken blev utsmyckade med blytyngder nånstans efter den återvändande vägen och hela det här bryggprojektet vi dragit igång känns plötsligt föga lockande. Undrar om jag på något vis kan lura mannen in på andra tankar. Typ hur skönt det skulle vara att slänga sig i varsin soffa i en kvart (eller så...) innan vi sätter fart.
Men nu hör jag tyvärr hur det redan bankar oroväckande utanför dörren så det är nog bäst att jag spelar engagerad. Det finns såklart två sidor av det här med jämställdhet där man delar på det som delas kan...

Suck.
*självpeppar i form av slag i ansiktet och höga JOBBAJOBBAJOOOOBBA-rop*

Tio månader och stolt över det!

Våran älskade lilla skruttunge har blivit så stor, så stor! På söndag fyller hon 10 ;-) och vi firar förstås med pompa och ståt! Mammahjärtat växer i bröstet för varje dag som går och känslan av översvallande kärlek kan stundom inte beskrivas med mänskliga ord. Så stort det är det här med att få barn hörni! Som hon förgyller och förbryllar, roar och oroar, utforskar och utformas. Varje dag något nytt på horisonten. Nu har hon fyra tänder och äter själv med kladdiga händer och mat i alla hörn. Hon härmar roliga ljud hon hör (ljusa hundskall, morr och Darth Vader-voice overs verkar vara särskilt populära i repertoaren...) och hittar på en massa bebisbarnsbus. Dagens bästa var att kasta ner ett lock på golvet, titta uppfordrande på valfri förälder och säga ta-ta. Något som vi överoptimistiska föräldrar såklart tolkade som ett solklart tack-tack och skrattade högt och säkert överdrivet länge åt.

Ibland (ganska ofta faktiskt) är hon så ilsken att man tror att lilla kroppen ska explodera. Det är då när man inte förstår vad hon vill, när hon inte prickar in maten i munnen eller när hon inte tillåter sig själv att känna trötthet trots att hon nästan stupar av utmattning. Men egen vilja i så tidiga år (eeeh... månader) är inte att förakta och nu ber vi varje kväll ljudliga Gudaböner om att hon inte ska få mitt och pappans sammanlagda tjurighet och humör. Då får vi det hett om öronen i en sisådär 20 år till här hemma. Varför gick vi inte nån såndäringa "Konsten att inse när man har fel och ge upp sina ovinnbara strider utan livlig diskussion" redan innan vi bestämde oss för att skaffa barn egentligen?

För övrigt förflyter semestrandet i allra största belåtenhet. Umgås mycket, äter alltför gott, längtar efter fyndiga loppisar, fixar och donar med brygga vilket i och för sig oftast slutar med brygga... dock kaffe i stället för trädäck för sol och bad. De senaste dagarna har nämligen bjudit på lite väl mycket regn och vi sitter i stället ofrivilligt inne och pannrumsstädningsstrejkar i stället för att göra rolig nytta utomhus. Kvällens vackraste himmelsfärger lovar dock bättring på väderfronten och nu har jag lagt största hammaren nära tillgänglig under huvudkudden så jag kan springa upp med ett glatt litet morgonpiggt språng och börja banka i arlan i morgon bitti.

Nu mina vänner ska jag lära mig mer om växter via svenska televisionen. Det kan en svartfingrad som jag behöva. Pusspuss.

Det Andra Sverige

Ja, nu har det kommit till oss också. Det där Andra de har pratat om på tv och radio. Regnet som bara öser ner. Nu är det här hos oss i toppendelen av Sverige. Jag har förundrats över de väldiga vattenmassor som verkar ha öst ner och förstört väldiga mängder grödor för söderbönderna och väldiga antal semestrar för övriga söderfolket. Förundrats men inte riktigt förstått. För hur kan det vara översvämning i söder när vi har fint väder och mest bara uppehåll i norr?
Men idag förstår jag. För idag piskas vägen våt av det ihärdiga, tunga skyfall som nu till slut hittat vägen till den allra vackraste delen av vårt avlånga. Jag gissar att det skulle ta 4,5 sekunder i genomsnittlig tid att bli absolut soaking wet om man skulle vilja stå en stund på gräsmattan för att njuta av smattret. Så det vill man såklart inte. Idag är dagen som jag och semestermannen sitter inne och hinkar kaffe och tittar på film till ljudet av envisa droppar mot fönsterrutan. Njuter av en innedag i slöaranda. Lite planlöst bloggande. Och såklart av att det Andra Sverige i vanliga fall ligger ganska långt härifrån. För hur kul hade det varit om hela semestern sett ut så här?

Söderlänningar: emigrera! Så här kan man ju rakt inte ha det.
Love.

Kommer snart

Jag drunknar just nu i semesteraktiviteter - men jag längtar tillbaka lite ibland. Så snart kommer nog jag och skrivlusten tillbaka. Eller snarare skrivtiden. Hinner bara inte just nu utan passar på att njuta av gemensamma semestern och alla besök och annat sommarmys. Återkommer!

Storflabbarmöte on the G

I morgon får jag träffa min venezulanska flyktingbästis efter ett år av största möjliga saknad. ÅÅÅH vad vi ska prata och skratta och fika och tycka om varann igen. Sen blir det ju förstås lite spännande att se vad T tycker om sin gudmor som hon aldrig träffat. Hon min bästa skrattkompis. Det är inte utan att det pirrar lite i hjärtat mitt.

Semesteraktiviteter del 1

Solen skiner och saker händer. Första underbart trevliga vänmötet "avklarat". Hela glada Umefamiljen med otroligt söta små bustroll grillade spett med oss igår och pratade om oviljan att någonsin återgå till jobbet efter vad som borde vara livets eviga semester. Sen kväll för lillsnuttan men intrycksbombarderingen är senaste innegrejen i vår familj. Hon sover så gott när hon är färdigfördagenstimulerad och inte måste avsluta dagen att nypa sin mamma hårt i brösten av uppdämd tristess.
Det var i alla fall trevligt värre och det är lustigt det där med att det ska till att man flyttar ifrån sina grannar för att man ska börja ses lite oftare. Gärna 20 mil eller så...
Det andra Umebesökarparet var mest på genomresa och kikade bara in en snabbis för att kolla om nya husinköpet var godkänt eller ej. Jag tror jag hörde något om Väl Godkänt så nu kan de gärna få komma igen. Så länge ingen klagar på det genomsmutsiga golvet som skapar svarta små barnfotsulor så är man hjärtligt välkommen!

Helgen började alltså på bästa sätt och nu njuter vi av allra första riktiga semesterdagen på 6 (!!) hela veckor. Vilken dröm! Men kanske lite press på oss att faktiskt hinna med n å g o t av alla våra tänkta projekt. Ja shit alltså. Nu måste jag göra nytta. Efter en lång och utdragen förstadagssemesterfrukost ska vi kanske ta och äntligen olja in vårt soldäck. Ska bara dricka lite kaffe först. Och en liiiten påtår. Och kanske kika liiiite i tidningen. Och dricka liiite kaffe till. (Ehrm. Hoppas i alla fall att M är jobbarsugen.)

O efterlängtade härlighet!!

Nu äntligen är det semester på riktigt. Man kanske skulle kunna tycka att jag ju faktiskt har semester hela tiden men det är inte riktigt samma sak när mannen inte är ledig. Allting blir minst dubbelt så mysigt när han också är hemma. Precis inkliven genom dörren med en ölsmakande puss på lager (öl och smörgåstårta sista dagen på jobbet - inte alkisvarning...) och nu känns det i magen. Semester. Det är alltså så här det känns. Båda två lediga på samma gång. Inget sommarjobb, inga inplanerade måsten. Ingenting. Ljuvliga semester!

Ikväll firar vi med thaimat och efterlängtade favvotrollisen Harry Potter på bio. I morgon en flaska läskande rosé i kvällssolen. För i morgon kommer solen att börja skina igen. Vi har ju semester. Tillsammans. För första gången. Någonsin. Sanna mina ord.

Hinner inte.

Fullt upp. Fullt upp. Dagarna flyter in i varandra och jag hinner inte ens med hälften av sakerna jag så gärna skulle vilja. Ett exempel på eländet: Har länge tänkt att cykla till Sophie och mysa med de små flickorna på den sidan vattnet. Det var flera veckor sen tanken tog mig i besittning men den har inte ens närapå realiserats ännu. Tragiskt. En cykeltur liksom. Det är väl sånt som man gör på sommaren? Kanske får skylla på regnet? Som tröst verkar det som att alla andra befinner sig i ungefär samma fullt-upp-situation. Men det är väl så det ska vara!? På semestern åker man runt och umgås, grillar och dricker vin, vilar lite och mår gott. Pratar, dricker en kallkall öl, vilar lite och mår gott. Äter lite för mycket och blir några kilon rundare om magen. Vilar och mår gott. Myser och tänker "Sen..."
Och på tal om magar. Det här mycket tänkvärda blogginlägget måste läsas och begrundas med en bestämd uppmaning till oss alla av kvinnligt kön (och kanske också manligt?):
Skärp oss tjejer! och: Love thyself!

Go semesteröverflöd! Go!
Puss.

Mitt sommarprojekt

Retar du upp dig på ting som är små
är du väl inte större än så.

Alf Henriksson

Jag jobbar på det.

Välkomna till sömnlöshetens högborg!

Inatt har hon verkligen sovit extra oroligt lilla tösen. Vaknade och storgrinade minst 3 gånger innan vi gick och lade oss. Jag fick muta med bröst, M fick vagga spjälsäng med starka armar. Klockan midnatt tänkte vi "Yes! Nu kommer hon säkert att ta lååång sovmorgon i morgon!" Troligt. Klockan kvart över fem i morse tyckte hon att det var superlämplig tid för uppvaknande. Det tyckte inte mamman och pappan. Halvt i dvala kastade jag fram ett bröst för att övertala henne om hur skönt det faktiskt är att somna om klockan 5ånånting på morgonkvisten. Helt utan respons.

Det slutade med att M gick upp och underhöll en stund. Storgråten var ett faktum även genom öronpropparna så han stoppade ner henne i vagnen och gick ut. Promenader klockan halv sex på morgonen är inget de lär morgontrötta på föräldrautbildningen men det gick visst bra ändå. Hon somnade lydigt och sover än. (!)

Men all denna förändring har lämnat mig så infernaliskt nyfiken på vad som försiggår i hennes lilla huvud som får henne att vara så här orolig och ledsen. Jag vet att det har att göra med att hon nu börjar fatta att hon är en helt egen individ som inte automatiskt tillhör någon gemenskap och därav kan bli lämnad närsomhelst. Hon försöker kategorisera vad och vem som hör ihop och det kan störa det vanliga livet avsevärt. Vad jag inte förstår är varför hon vill kategorisera klockan fem på morgonen då resten av gemenskapen sover. Synd det där.

Kvällens sista suck

Jag verkar vara ganska lagom i mina beroenden. Hur lagom är du?
68%How Addicted to Blogging Are You?

Mingle² - Online Dating

I am 67% Addicted to Coffee

Mingle² - Free Online Dating

Snart så.

Trots att M har jobbat hela veckan så har det känts preciiis som semester. Värmebölja med ackompanjernade sol och skönt avslappnat umgänge i trädgår´n om dagarna. På kvällarna picknick på diverse badställen (för varmt mitt på dagen med bebisar i sällskapet) och middag på soliga uteserveringar på mysiga restauranger. Kall öl och mysprat. Den skönhärliga semesterfeelingen kamperade direkt i den där pirrgropen i magen och slog sig genast till ro med sin avstressande effekt på människosläktet.

Lite av en kalldusch blev det alltså när så regnet kom och vi plötsligt insåg att M faktiskt inte alls har lediga veckor på schemat förrän efter ännu en arbetsvecka. Vi tacklar denna nya söndagstråkiga insikt med en film, kall öl och snacks. Och nu när det ändå ska regna i veckan kanske det var klokt av honom att välja veckan efter som den riktiga ledighetsinledningen. Träsktrollet får nu trösta oss i längtan efter the Real Thing. (Det var ju det här med vår förkärlek för barnfilmer...)

Vi har det bra vi här bak i bilen

Så här såg det ut (och lät det!) en bra bit av sträckan på vägen hem idag. Det kändes genast långt och insomnandet kom som en stor lättnad för gråtmedlidande mammahjärtat. Det blev så mycket på en gång för lilla gumman. En tand på 9-månadersdagen. En resa full av nya människor och intryck. En ny sängplats. Ett evinnerligt kringflängande. Rutinerna helt åt skogen. Detta blandat med en stor och överhängande misstanke om att 9(7-10)-månadersångesten har hoppat in i den lilla kroppen och gripit tag med sina vassa klor. Många tårar och hjärtskärande skrik med andra ord. Dom säger det går över. Vi hoppas att det blir förr snarare än senare. Stackars lilla älsklings (och skit-...) ungen! (Får man säga så utan att bli dömd till den evigt brinnande elden?)