torsdag 31 maj 2007

Ingen rast och ingen ro

I morgon tupp-arla kommer halva sambons smala släkt. Smala för att den mest består av ensambarn. Och för att medelvikten säkert är betydligt lägre än min egna släkt. Både i fysiska kilon men såklart också i kiloräkneverket för galenhet, högljuddhet och tokig spontanitet. Men de är förstås bra släktingpersoner ändå och förstås mer än jättehjärtligt välkomna! Det värsta är att de vill ha frukost. Nej, inte att de vill ha frukost utan att de vill ha den tidigt. Jag är inte mycket för det här med tidigt. Man skulle rent ut kunna säga att jag är emot, ja, kanske till och med att jag h a t a r tidigt. När det gäller mornar i alla fall. They suger i stora mått. Inte morgnarna i sig, de är fina och fridfulla och så och jag önskar förstås att jag var en sån som VILLE kliva upp tidigt och koka kaffe och läsa tidningen innan klockan slagit sex, men just uppstigningen. Uppstigningen sucks. Igenklistrade ögon och trött kropp hoppas varje morgon att bebis ska somna om och sova djupt fram till åtminstone 10 men det har hittills aldrig hänt. Men det får mig förstås inte att sluta hoppas. För det blir aldrig kul och mysigt att kliva upp före tidningsbudet (heter de så eller är det helt enkelt breväraren?). Aldrig.
Tillbaka till tråden.
Frukost var det ja. Jag hade hoppats på frunch. Men icke. Frukost färdig klockan 8 har man beställt på Hotell C i morgon. Så jag måste kliva upp och tina bröd, skära meloner i fina fyrkanter och leta reda på yoghurtsorter och passande pålägg innnan Gud Moder själv ens har vaknat. Det hade ryktats om att man automatiskt skulle bli en morgonmänniska när man fick barn. Jag väntar än.

onsdag 30 maj 2007

Fröken Produktiv

Idag har jag hunnit med allt och lite till. Jag har reklamerat en degkrok på Beijers, handlat massa mat, lämnat hälsodeklaration på Blodcentralen (vilket projekt bara för att byta blodgivningsort!), gått till dietist om det fortsatt mjölkfria livet, städat huset och bakat över 100 bullar och 2 längder/kransar. Ibland förvånar jag mig själv med min oväntade frenesi. Minsann. Men så skönt att ha bullfika inför sommaren. Helst nu när vi köpt frysbox och det faktiskt ryms någonstans och inte MÅSTE fikas upp på stört. Det har i och för sig varit både min dröm och värsta mardröm; väldigt gott att fika mycket men mindre kul när midjemåttet aldrig får chans att reduceras nån endaste ynka pytteliten centimeter ens.
Nu har vi i alla fall laddat. Tänk bullar, tänk mjölk, tänk utsikt över solglittrande vatten. Kom och fika den som vill (och vågar - vissa bullar blev ärligt talat lite varmluftsbrända)!

Vi har dessutom invigt vår nya grillplats. Inte genom matvarugrill men genom eld och storslagen invigningsskål i starköl. Mitt på en mitt-i-veckan-onsdag. Det kändes så stort och lyckosamt att det verkligen var på sin plats. Jag konstaterade att därute kommer vi nog att tillbringa många sköna timmar hädanefter. Väldansch många. Och solen sken och jag kände lyckovärmen i magen över att vi hamnat så rätt. I en egen stad, i ett eget hus, vid vackra vattnet med en alldeles egen eldstad. Vill ni oss något så träffas vi där.

tisdag 29 maj 2007

Blomsterflickan med de svarta fingrarna


Jag som aldrig varit intresserad av det här med växter och som till och med nästan dödat mina garderobsblommor i omgångar känner blomsterinspiration. Jag vill se saker växa vilt, vårdat, i krukor och i land! Jag vill ha blommande, gudomligt doftande syrener och häggar på gården. Jag vill ha små hörn där jag kan gå och hämta solvarma jordgubbar och smultron och sura, men läskande, rabarber. Jag vill ha en lummig, prunkande häck som helt döljer den fula trafiken utanför. Jag vill ha en stor grön hörna där jag kan smyga undan ett tag till en alldeles egen solstol och läsa en bok eller två. Värst av allt: jag vill ha det NU. Några mirakelträdgårdsmästare i farten?

Foto: Privat

Datastrejk

För att förklara min frånvaro så är det helt enkelt så att jag har insett att jag spenderar alldeles för mycket tid framför datorn. Så de senaste dagarna har jag varit ute och pysslat, bakat bröd, promenixat, picknickat, tvättat och hängt att torka i sommarvinden, läst mp3-bok i solen och druckit hett kaffe i termosmuggen utomhus. För det är ju sånt som jag ÄLSKAR (nåja, kanske inte tvätten itself... men väl att den har försvunnit från högarna i källaren) men som ibland kan bli lite lidande till förmån för min ibland väl så underbara Mac och hela dess innehåll.
Det var bara det. Nu ska jag gå ut och lägga mig på min nyinköpta underbara picknickfilt och njuta av utomhusets alla extravaganser. Med kaffe i hand och Luftslott i lurarna. Återkommer då jag bevisat för mig själv att jag inte är sjukligt beroende... (hmm... kanske måste köpa ute-laptop!? ;-) )

Kram på er i sommarvärmen!

lördag 26 maj 2007

Starkt beroendeframkallande

Sedan länge uppsprungen ur sängen sitter jag nu här, en lång sövande promenad senare. Photoshop har nämligen blivit min nya drog. Jag tog hem en massa roliga effekter igår och nu vill jag testa alla på en gång. Verkligen alla. Det måste få ett slut. Det finns nämligen ingen hejd på eländet. Igår kväll skulle vi kärleksmysa men jag skulle "bara" kolla lite nät och sen blev jag fast i åtskilliga timmar = tills jag nästan somnade sittande vid skärmen. Nu sover M sovmorgon så då passar jag på. Det är i alla fall bättre än att jag smygäter socker... Eller?

Så här söt var bästaste lillfia i veckan när hon tog sin förmiddagstupplur och med det säger jag VRÅLHÄRLIG helg till alla! Inget mer datoranvändande nu. (Måste nog skaffa regler om tidsbegränsning!) So long.


Foto: Privat

fredag 25 maj 2007

Verkligheten kryper sig på

Hejsan hoppsan. Helt oförberedd blev jag uppskriven på mötestid med chefen om en timme. Eller helt och helt - det var ju jag själv som ringde och bokade så det borde kanske inte komma som nån större överraskning men oförberett känns det i alla fall. (Vilken tur att man har minne som en 88-årig dam med demens och kan överraska sig själv om dagarna när ingen annan gör det!!)

Vi ska prata om hur min tjänst kommer att vara fördelad till hösten, hur min ledighet ska se ut och lite annat jobbsmått och gott. Det känns lite pirrigt att bege sig tillbaka till arbetsplatsen så här rakt utkastad från den trygga mammabubblan. Chefen, kollegorna och de underbara ynglingarna. Undra om de ens kommer ihåg mig, tänker jag. Jag hann ju knappt börja jobba innan jag blev mammaledig. Men det känns lite skönt att ha lite nervositet i bröstet och vetskapen att få se en annan sorts miljö än hemmiljön för en, om än så liten, stund. Bra att mjukanpassa sig till the Real Life.

Nu är det kanske bäst att piffa till sig lite. Mjukisbyxor och smutsigt, spretigt hår samt fiskandedräkt passar nog inte in i yrkesvärlden.

torsdag 24 maj 2007

Ett stort steg för mänskligheten

Igår när min kille kom hem med en mystisk min och en liten blå kartong i Apotekspåsen blev jag superduperjättemegagigantisktextra kär i honom. Som jag har längtat. Alla tummar i näven, eller fingrar i kors om man nu föredrar det. Heja M, heja! Two days down, det måste vara minst halvvägs!?! *godlyckapuss*

Uppdatering kl 21.50:

Men det hade såklart varit roligare att se resultatet som Maries gissning på innehållet i påsen hade medfört. ;-D

onsdag 23 maj 2007

Sommar - höst - vår

Ja på en endaste dag så hann jag idag med tre av årets årstidskänslor. Drack morgonkaffet ute, efter att jag och den älskade sambon ätit en otillåtet god onsdagsbrunch, med ljumma vindar smekande den sommarlängtande kinden. Var helt övertygad om att nu var sommaren här. Lilla ex-sjuklingen invigde lyckligt sin gunga och jag längtade efter att hoppa i det blå vattnet utanför vår ytterdörr. Så -på en sekund eller så- kom hösten. Kallt och hurvigt kämpade vi tappert på med målning av grillmöblerna i den bistra nordanvinden. Tappade stundvis känseln i bakdelen då kalla höstmarken domnade av min ej så fasta mammarumpa.

På eftermiddagen fick vi ytterligare ett vedlass av fantastiske timmerfadren och efter kaffedrickning och nattning av tjurskallefia* gick vi ut för sista målarvarvet av möblerna. Och ÅH vilken skön vårkväll som mötte oss därute. Fågelkvitter, kvällssol som strilade fram mellan grönskande trädgrenar och hela kroppen sprittande av glöd som bara hör våren till.

Nu sitter jag här efter ännu en kamp med Photoshop där poängen gick till mjukvaran. Ställningen måste börja närma sig 25-0 vid det här laget. Finns så mycket jag vill som jag bara inte kan och det frustrerar ihjäl mig (överdrift kanske men nästan). För vem orkar söka upp alla lösningar på internet. Nähej. Fort ska det gå och helst finnas i en enkel och lättillgänlig drop-down-meny. Tålamod är inte riktigt min grej kan man kanske säga. Och DET, mina vänner, är INTE dagens överdrift.

*Efter att ha somnat varje kväll klockan 19 under hur lång tid som helst har hon nu bestämt sig för att ha det på annat vis. Hon skriker och gråter och slår vilt omkring sig och försöker på alla tänkbara sätt att komma ur sängen. Hon får panik och falsetterar och vi bara sitter här som två STORA frågetecken och undrar vad som hände med den där lättsövda tjejen vi kände i förra veckan!?

tisdag 22 maj 2007

Gnällets grund

Det har en förklaring det här oförklarliga nya. Det obstinata bebisbeteendet vi stött på nu i några dagar beror mest troligt på sjukdom. Idag mätte termometern heta 39° morgontemp och med några härliga kaskadkräkningar på det förstår jag verkligen den lilla kroppens utmattning (och gnäll!). Vi har kämpat med att truga i henne flytande Alvedon men munnen har aldrig tidigare liknat ett streck så mycket som då och vi får nog ge upp och hörsamma tonerna av suppar i stället. Nu sover hon igen hjärtevärmaren. Alldeles slut. Och vi som trodde hon höll på med tonårsfasoner. Fasansfullt så fel man kan ha!

måndag 21 maj 2007

Vill resa mera!

Efter en titt inne hos Camilla blev jag inspirerad. Har ju inte sett ens en hundradel av allt jag vill här i världen ännu. Och då har jag ändå rest en del. Men 8% av världens länder... det var ju rent patetiskt. Här ska smidas reseplaner!










Krasch sa det!

Ja, nog verkar det allt vara så att någon missunnar mig resans lycka och välgång. I samband med hemkomsten måste nåt elakt virus ha letat sig in i mitt inre med resultatet att hela gårdagen spenderades i soffan. Hela kroppens alla delar gjorde ont och det var körigt värre i flubbermagen. Visserligen kan man kanske se det som en välbehövlig snabbdiet så här efter en veckas mat- och fikalyx men det betyder inte att jag gillar det. Några kilon bort - gärna! men inte genom sjukdom. Det finns inget värre än att ligga under täcket och känna sig ynklig en hel dag. Knappt orka fylla på sitt eget vattenglas. Än mindre lyfta upp sin bebis från golvet när hon gnäller sönder öronen.

Och mamma som hade bjudit in till paltkalas. Och jag som längtat efter palt i evigheters evighet. Det blev alltså så att jag samlade alla min krafter för att åka på middagsbjudning. Stupade i sängen när jag kom dit. Masade mig till matbordet till lukten av palt. Åt inte en utan två (!) stora pitepaltar och sökte mig sedan tillbaka till sängen igen. Trots att magen totalstrejkade efteråt så var det lätt värt mödan och besväret. Och palten gjorde nog susen för idag mår jag bättre. Men det är väl inte för intet det heter "en palt om dagen håller doktorn borta..." eller hur det nu var!?

Såklart så valde snuttan sedan att vara kvällskinkig för första gången på ett halvt århundrade och grät och grät när vi la ner henne i sängen. Så M fick vara bebipatrull igår. Hela kvällen patrullade han och fick inte slappna av från sin tjänst förrän hon somnade på hans arm framåt elvasnåret. Hon som ALLTID sover klockan s j u i vanliga fall. Kanske är det det här med tänderna som spökar? Hoppas i alla fall att det visar sig vara en högst tillfällig utveckling av obstinat beteende.

lördag 19 maj 2007

Back in business

Nu har jag tankat själen. I fyra hela dagar har jag ätit gott, skrattat gott, umgotts (eheheee), mått gott och shoppat som om det inte fanns någon morgondag. För vem bryr sig väl om att pengarna på matkontot sinar när det finns så många fina måste-ha-saker i finaste Umestaden?
Vi har blivit bjudna på brunch, lunch och lyxigt fika. Skrattat åt bästaste kockovänner. Sett på nyinköpta radhus i skogsbryn. Träffat barn som redan blivit stora och förvånats över fylleskandaler på nyinvigda köpcentrum. (Hur kan man som vuxet mansgäng sitta och vråla Å-Å-Å-Å-Ååååå-SUPA! mitt i händelsernas epicentrum?). Har barnvaktats, tvingats se moralkakeserier varvat med Simpsons och upplevt himmelriket på jorden genom den gudsvälsignade indiska Gandhi-maten. Det har varit njut på hög nivå med andra ord. Välbehövligt, välförtjänt och väl investerad tid av liv.

Så nu är jag C igen. Minst dubbelt så mycket C mot för i förra veckan. När man sitter i sitt hus och mest umgås med sina och sambons föräldrar för länge tappar man bort vissa viktiga bitar av sig själv. De bitarna har jag lite snabbt pusslat tillbaka nu i veckan och känner mig snäppet lyckligare och gladare och mer tillfreds i både hjärtat och hjärnan.
När jag märker hur fort jag förändras inombords med rätt sorts stimulans funderar jag på om jag egentligen inte borde börja jobba snart. Jag tror att jag behöver mer än vad jag ger mig själv just nu. Å andra sidan är T bara så här liten en endaste gång och jag vill ju inte missa hennes allra viktigaste pusselbitar heller. De känns viktigare än mina egna och jag tror att jag ångrar mig mer om jag inte är med om dem än om jag själv äts upp en smula av understimulans.

Det händer så mycket just nu. Hon kan sitta alldeles själv - lite vingligt förvisso men ändå. Hon griper efter allt som rör sig, leker gärna med allt hon får tag på och har utvecklat en förvånansvärd nyfikenhet för allt som låter och rör sig. Hon har ett sjujäkla humör (nej, alltså... jag har verkligen ingen aaaaning om vart hon kan ha fått det ifrån...) och förvrider hela kroppen, inklusive ansiktet vid motgångar och vrålar ut höga och arga tillrop om det blir fel. Senast idag fick hon ett vredesutbrott då farmor tog på henne pyjamasen; blev röd i hela ansiktet, stelnade med benen, tog tag runt farmorns huvud och "bet" tag med öppen mun mot hennes kind och skakade henne. En sak är verkligen säker: inte saknar hon humör den lilla. Min älskade, skönaste, gasigaste, knasigaste lilla ilskbomb!


Och just det ja. Tänder har hon fått också. En i tisdags och en idag. Kanske därför hon har sovit illa och gnällt mer än någonsin? Söt i sina nya gaddar det är hon i alla fall definitivt och jag undrar ifall om möjligen kanske eventuellt det är meningen att hon ska bli världens mest kända, smartaste, bäst avlönande person i väääärlden när hon blir stor. Det tror i alla fall hennes nysjälatankade mamma. Och länsar matkontot lite till i brist på annan givande aktivitet.

tisdag 15 maj 2007

Kanske en liten paus

Jag hade tänkt ta en liten paus i bloggandet nu när jag åker till storstan för att njuta av goda vänners lag och lite välförtjänt shopping. Men vi får väl se hur det blir med det. Lillebror har ju dator han också. I vilket fall så ska här njutas av bebisfri firarkväll och annat myspys. Ha det gott alla söta saker runtom globen!
Kärlek från oss!



Foto: Privat

Några bortglömda födelsedagar

Tydligen är jag inte 28 år som jag själv trott ett tag nu. Näpp. Ärbara åldern 41,9 är det som gäller om man får tro det här. Vet inte om jag ska skratta eller gråta. För hur ska jag hinna med tre barn till om jag redan är så nära klimakteriet? Bäst att skynda på...

(Om jag nu hade varit 41,9 år - tror ni då inte att jag hade förberett resan och packat i stället för att sitta här och göra vuxenpoängstester?? *bittert*) Hur många år är du?

Regndis ute...

...barnfis inne. Så ser det ut just nu. Känner mig dessutom lite som en administrativt kompetent bissnisskvinna när jag redan klockan 9.30 packat och fixat 3 viktiga möten till min Umekonferens. Haha. Ska bli SÅÅÅ kul att ses tjejer (och familj)! Ni anar inte vad ni skämmer bort mig med utbudet av er själva och era smarta, roliga egenskaper. Att dessutom få möjligheten att vara mig själv till 100%, som aldrig riktigt är fallet i lärakännaprocessen med nya begåvade själar och situationer, drar inte direkt ifrån i poängtabellen. Man vill ju inte skrämma bort de nya med sina seriemördartendenser för tidigt liksom... ;-P

Nåväl. Skulle bara säga KUL! Och nu är det för länge sen dags för frukost. Enorm hunger tar över. Hjärnskärpan är nere på 2,5% av sin (normalt ENORMT höga) kapacitet. K a n k n a p p t s e . . .

söndag 13 maj 2007

Blind date med inslag av trädgård

Jag utlovade i fredags mig själv en galet massa helgaktiviteter och så blev det. Både galna och massa faktiskt. På lördag hade jag en personlig invigning av ett kul koncept som vi kan kalla för fika-blind-date-med-tre-okända. När jag tänker efter så är ju hela den grejen rätt så superhäftig. Lämnade en kommentar på ett inlägg i förra veckan och -vips- var jag medbjuden på fika med, vad som visade sig vara, tre mycket trevliga och mysiga kvinnosjälar som var fyllda av bästa piteanda. För hur vanligt är det att man bjuder med okända galningar (kunde jag i alla fall ha varit och allt är ju relativt... ;-) ) på sitt lördagskompismys på stan? Inte alls tror jag men tur för mig att såna finns för det var fantastiskt skönt att komma ut från hemmets lugna familjevrå för en gångs skull. Så tack C&co för möjlighet till cafébryggt kaffe och grymt utbud på mjölkfria sötsaker ackompanjerat av sällskap som varken var sambo eller 7-månaders bebis. Mycket uppskattat!

Lördagen passade jag och M på att mysa ihop oss lite och laga en efterlängtad romantisk trerätters, dricka ett glas vin och halvtitta på ESC. Med senaste årens facit i hand var det inte utan förvåning som silvermupparna faktiskt kom tvåa och inte med överväldigande marginal kammade hem hela skiten. För så kunde det faktiskt ha varit. Tänk bara på det där bidraget med österrikarna i tyrolerdräkt som sjöng en barnvisa om djur och nästan vann för några år sen...

För er som nu inte gillar att förkovra er (ehrm... ögna igenom kanske är en mer passande beskrivning...) i skryt bör sluta läsa här för nu bara MÅSTE jag rada upp vad "massa" aktiviteter bestod av. Inte för att få beundran eller så utan mest bara för att jag nästa helg ska kunna minnas att man kan vara aktiv & proud of it ibland också!

Vi har alltså (med viss storskalig assistans av föräldrarna):
* Satt upp ny tv-antenn
* Skurat uteplatsen där vi snart kan äta frukost vid vattnet
* Satt om alla inneblommor - åh! vilket projekt! och åh! så trist!
* Staplat all levererad ved i vedbon
* Hyrt släp och åkt och köpt grillplats med bänkar
* Köpt lasyr till ovanstående
* Rensat bort gammalt torrt i blombänkarna
* Gödslat bärbuskarna
* Bjudit på storfika och fikat upp det
* Städat ur lilltjejens blivande rum och burit ut en molekyliserad säng
* Röjt upp i resten av Huset Som Blir Vrålskitigt På EN Dag
* Tvättat, hängt och vikt tvätt - inte utan inbördes argument...

Ojoj. Måste nog satsa på att klå den listan nästa helg för att få känna mig precis lika duktig, nöjd och tillfredsställd som nu. V i l k e n bra helg! Både socialt sett OCH produktivitetsmässigt. Vi har sedan slöat i soffan med gott samvete och nu väntar Le Bed och Le Monsieur Blund.

Till alla Ume-bor: Vi kommer nedfarande på tisdag em/kv och stannar till lördag fm. Alla som hinner ses tycker jag minsann ska ringa! Har all tid i världen att umgås ju!! Kanske gå på stan och köpa fina saker!? Jihoo!!!

fredag 11 maj 2007

(Barn)film är bäst på bio

Är det normalt att längta sjukt mycket till premiären av nya Harry Potter-filmen när man är 28 år gammal?

Nä, jag trodde väl inte det. Finns det någon, säg 10-åring, som vill följa med som täckmantel? (Måste dock erkänna att jag och sambon smygit in på alla tidigare HP-premiärer och med våra 182 respektive 194 centimeter över havet vet jag inte hur osynliga vi kan ha varit...)

TGIF!

Bästa dagen på veckan. Inte ens vädret kan slå ned mig idag. Jag laddar för en galet massa helgaktiviteter. Men först: lunchmatning av hungrig bebis och storstädning av smutsigt hus. Vill inte att T ska behöva sniffa mer damm nu där nere på golvnivå.
Sedan: champagne och chokladdoppade jordgubbar iklädd negligé och rosafluffiga tofflor. (Inte så troligt kanske men det vore ett ypperligt sätt att avsluta en bra vecka!)

torsdag 10 maj 2007

Nivea Pearl Extract smooth?

Jag har aldrig förstått om det är sanning eller lögn att man kan raka sina armhålor så att de blir silkeslena, helt utan hårstubb, som man kan i reklamen. Det kan då rakt inte jag.

Sen undrar jag också om inte Sara i Saras kök är en smula FÖR präktig för att vara en intressant människa!? Ingen som man pratar exkrement och pinsamt sex med i alla fall. Stackarn.

Var tog solen vägen?

Grått och tråkigt. Regn som kryper sig in under alla kläder och kyler ned inifrån. Kallt. Djupfrysta händer under de genomblöta vantarna. Regnskyddet på vagnen fylls och släpper ner små kalla droppar på det nyfikna ansiktet som skymtar där nånstans bakom filtarna. Vissa dagar är helt enkelt inte ämnade för promenader. Idag är en sådan dag. En sån dag då jag är glad över att inte ha kiss-sugen hund.

Nu eldar jag. Och dricker té. Och har på mig min tjockaste kofta. Ingen mer promenad. Men vem ska hämta posten?

onsdag 9 maj 2007

Första riktiga mammainstinktsutbrottet

I kväll har svärmor varit över på oansenlig middagsbjudning. Lilla hunden var också med. (Såklart. De är ju oskiljaktiga. Bokstavligen.) Efter maten satt vi och slappade lite i soffan. Svärmor lekte med lilla busungen och voffsen låg bredvid. T tycker, precis som alla andra 7-månadersbebisar, att det är rätt så fantastiskt roligt att rycka tag i saker och hon roade sig med att dra lite i den ulliga, vita pälsen.
-Plötsligt- vrålskäller vovven till och biter mot älskade snuttungens mjukaste persikokind. Det var då den vällde fram och ut och över. Modersinstinkten. Trots att jag faktiskt hann behärska mig något för att försöka undvika att skrämma ihjäl sötaste T så var jag där på en sekund och nästan slet upp henne ur soffan. Med vibrerande inre ville jag sparka till HUNDJÄVELN men sansade mig något när jag sekunden senare insåg att hon inte blivit biten på riktigt utan bara nafsad på. Och såklart låg ju en del av "felet" hos rycksugna bebben och en del hos hundens matte som vet hur revirs- och matteägandetokig hon är.

Nåja, ingen skada skedd men OJ va förvånad jag blev över de starka känslor som på en millisekund svepte över mig. Det instinktiva behov att omedelbart svepa bort henne från det onda har jag nog aldrig känt förut. Mäktigt på nåt vis.
Och inte kommer jag att lämna det barnet och den hunden ensamma i ett rum av någon karaktär någonsin igen. Så mycket är då säkert.

Försenad!

Ja, både min 6-månadersrapport (hon är 7 nu... :-S) och jag själv är försenad. Ska till BVC och sitter fortfarande här utan kläder med 10 minuter kvar till avgång.

Tänkte att det var länge sen jag la upp en bild på vår pride & joy och tiden försvann när jag var inne i Fotoshoppen! Som den så ofta gör (=jag är fortfarande kass på Photoshop)...

Här kommer i alla fall pussar och kramar från oss i laglöst land.
Ha en skön onsdag!

tisdag 8 maj 2007

Laglöst land

Igår kväll tänkte jag vara klok och smart och självbevarande. Efter månader av fler eller färre timmars för lite sömn om nätterna skulle jag förändra. Inget på tv, sjuk sambo, sedan länge gott snusande barn och lockande bok i sovrummet. Mot sängen i tid alltså. Redan klockan 21.30. Ett trevligt kapitel bok och rena lakan mot huden och rummet bara ekade av härliga sömnvillkor. Och vad händer?

Jag vänder och vrider och suckar och lider. Ligger vaken då M kryper ner. Ligger fortfarande vaken då lill-fia vaknar (av mardröm?) vid midnatt. Somnar en stund men vaknar av egen mardröm. Somnar men vaknar i panik av FÖÖÖÖR varm sovrumsmiljö. Svettas. Och vänder och vrider och suckar och lider.

Min egen slutsats blir härmed att man inte har något för sånt här med självbevarande aktiviteter. Så ikväll är jag vaken alldeles för länge igen. Dricker kaffe så sent som möjligt. Kanske en Dextrosol på det. För Murphys lag verkar vara den enda som funkar på mig.

söndag 6 maj 2007

Så var det det här med jämställdhet...

Jag har, ända sen jag hade den där stora magen förra året, funderat EXTRA mycket och intensivt på könsroller i vardagen; medvetna såväl som omedvetna. Jag vill så gärna undvika att ramla i fällan och omedvetet forma våra barn (än så länge vårt enda barn) in i traditionella tjej- och killroller. Jag vill inte att de om några år ska ha analyserat fram en bild av att "hemma hos oss är det mamma som lagar mat och städar och pappa som kör bil och hugger ved".

Men det är svårt. Inte kanske just att undvika den absolut mest stereotypiska könsrollsfördelningen. Men detaljerna O! detaljerna. Många bitar av könsförtrycket sitter så djupt rotat att det är svårt att hejda sig ibland. Både för mig och för andra. Som när ens barn får vara kille bara för att hon har blå/grå/gröna kläder på sig. Som när jag nästan (men bara nästan!) uttryckligen utbrister till en väldigt stökig och skränig elev att man inte ska bröla på sådär när man är tjej (trots att killarna gör det på andra sidan klassrummet). Som när man får sneda blickar när man kräver av sin sambo det som man förväntas göra själv. Och dessutom inom den egna familjen.

Ja, det är klart att jag förstår att det inte går på en kvart sånt här. Och det är klart att ens föräldrar har vuxit upp med andra ideal och därför ser lite annorlunda på saken. Ms mamma tycker till exempel att det är hennes "skyldighet" att fixa allt där hemma med konsekvensen att maken varken dammsugit eller lagat mat på 25 år. Ej heller diskat efter maten. Mina föräldrar är det lilla snäppet mindre könsaktivitetsbegränsade och jag har faktiskt sett pappa både dammsuga, plocka undan och laga mat ibland och mamma älskar att hålla på med veden men det är ändå stor skillnad. Det är stor skillnad även hemma hos oss men lite mindre är den allt och blir förhoppningsvis ännu mindre med tiden. Min hund är inte så gammal ännu och kanske hinner lära sig sitta innan det är "för sent"...

Det värsta tycker jag är när folk i ens omgivning förväntar sig att JAG, som tjej, ska göra vissa saker och nog tycker att jag kör med "stackars" M när jag ber honom fixa vissa grejer. Trots att det är vårt "avtal". Han vill att jag ska säga till honom vad han ska göra för att han inte alltid fattar det själv (konstigt nog men det är faktiskt en helt sann upplevelse av situationen för honom) men ändå vill bli bättre på att jämna ut skillnaderna. Så vi försöker bäst vi kan, får syrliga kommentarer och ogillande blickar ibland men det kan jag leva med. Så länge jag slipper bli en passaupppåallaihemmet- kvinna.

Vi försöker tänka på att samsas med bilkörandet även när vi båda åker med och städning, tvätt, matlagning och annat tråkigt kämpar vi på med dagligen för att tryckutjämna. Det är ju trots allt inte konstigt att det krävs en andra uppfostran i frågan då han den andre vuxit upp i mansuppassandets tecken.

Få frågor finns det som upprör mig så som dessa oförtjänta orättvisor i både hemmet och samhället men jag respekterar ändå de som vill ha det på annorlunda vis. Eller snarare på det gamla vanliga viset från förr. Leva kvar i de gamla könsrollerna när man faktiskt inte behöver acceptera dem. Jag förstår det inte men jag respekterar det och tycker att det är fantastiskt att kunna lösa situationen så att alla inblandade blir nöjda trots skillnader.


Själv kämpar jag frenetiskt på för att jag ska ha det precis lika bra och väl förspänt som männen i min omgivning men det är sannerligen inte så lätt som det borde. Vi försöker dock att, redan från början, visa babygirl att det inte finns vissa saker som mannen "måste" göra och vissa som kvinnan förväntas ta itu med. Det är ju det där med att leva som man lär. Svårt. Så svårt. Så svårt.


Bild: Åh, jag minns verkligen inte var de kommer ifrån dessa underbara tu. Kan någon tipsa?

lördag 5 maj 2007

Soffkrasch

En dag av hektiskt umgänge och fixande med pumpar, bilstolar, lövhögar och bakning. Så nu sitter jag här med alla besökare hemgångna, en stor bit Mississippi Mud Pie i magen och bara dör av trötthet och orkeslöshet. Orkade inte ens hänga på käraste L på Lisa Miskovsky-lyssning. Illa, illa.

Lustigt det där med att jag så ofta längtar iväg. Att få göra något eget mys med någon egen vän i någon egen del av världen. Och så när den perfekta möjligheten dyker upp så orkar jag bara inte. Ingen energi kvar liksom. Den försvann kanske igår när jag fick bära omkring på magonda lilla snuttis-pruttis hela dagen. I morgon är det dessutom Ms tur att ta sovmorgon (vi tar varsin på helgerna) och den vetskapen ökar på mina mentala tröttkänslor.
Men jag ska inte klaga. Vi är en lycklig liten familj med fantastiskt fantastiska föräldrar och det här med tröttheten är ju i ärlighetens namn något man måste räkna med när man har en liten bebis (och vill ha tre till). Livet går nog inte mot det lugnare, mer utvilade hållet på ett bra tag än...

Om jag bara orkade lyssna på Lisa Miskovsky då och då med en egen vän i en egen del av världen vore livet helt enkelt perfektamundo.

fredag 4 maj 2007

Nederlag

Ni har börjat lista ut hur det funkar nu va!? Jag berättar om mitt sunda leverne och så -plötsligt- blir det tyst. Det är då jag inte längre lever sunt och snaskar morötter i stället för kakor och andra onyttiga saker med socker i. Det här med födelsedagskalaset kastade mig ur den goda centrifug jag var inne i. Fika kvar i skåpen i flera dagar efteråt. Skulle inte tro att det är möjligt. Så nu har jag fikat varje dag hela veckan igen. Köksskåpen måste vara tömda på sockerdroger. Jag har lärt mig det tusen gånger och ändå drar jag in nya. Orutinerat.

Bara att ta nya tag då. Och avvänjningen som är så jobbig. Ibland är man verkligen oförsvarligt cocobello.

torsdag 3 maj 2007

Argh!

Typiskt. En snabb blick genom fönstret säger att SMHI faktiskt hade rätt den här gången. Dessa väderbesvikelser. Idag blir det fyra liter kaffe och några avsnitt av väl vald favoritserie.

Snöblandat regn, va!? Vilken käftsmäll.

onsdag 2 maj 2007

Det avlånga landets orättvisor

I helgen skulle vi trädgårdsfixa var det tänkt. Kanske till och med ta på de stora trädgårdshandskarna och fixa häck för att skrämma bort trafikljudet. Nu pratar de om 5°C och snöblandat regn hos oss i norr. Allt medan sörlänningarna blir lovade guld, gröna skogar och 15-20°C. Finns det då ingen hejd på eländet? Inte nog med att vi måste frysa häcken (hihi... men vi har ju inte planterat den än...) av oss. Vi måste också leva med vetskapen att man i de södra delarna av landet sitter på soliga uteserveringar med nåt läskande kallt i ena handen, de nya solbrillorna på näsan och blicken fäst på de blomstrande trädgårdarnas själauppmuntrande knoppning. Sommarklädda, glada människor överallt och häckar som i stort skett planterar sig själva. Okej, det där sista har jag inget vetenskapligt belägg för men det är mest troligt sant. Damn SMHI. Hoppashoppashoppas att de har fel som vanligt!

Jag har inte sovit på hela natten...

När någon sa så till mig förut reagerade jag knappt. Tänkte "Jaha" och åstadkom i bästa fall en osynlig axelryckning. Men nu fattar jag äntligen. När jag själv fått pröva på fenomenet, blivit av med det och fått det tillbakakastat i ansiktet fattar jag hur stort det är. Det där med att inte få sova.

I helgen firades Valborgs hos mor och far och lilla gumman sov så sött i lånad säng. När vi skulle åka hem nån gång där mitt i natten vaknade hon förstås och sen var hela sömngrejen rubbad. Vi kom hem och hon fick mat och somnade så småningom om igen. Vaknade efter en liten stund och gnällde. Somnade en snutt. Vaknade igen och storgrät och ville inte alls sova mer. I vanliga fall brukar pappan ta hand om sådana här situationer så att jag får sova men efter alldeles för mycket whiskey gick det inte att få liv i honom där på andra sidan sängen. Han sov som en bebis. Och inte då nödvändigtvis vår bebis...*
Så jag bar och sjöng och trugade. Vi somnade vid halv fem och klockan sex var det tydligen vakningsdags på riktigt. Men då fick bakfulla pappan faktiskt ta sitt faderliga ansvar och kliva upp. Inte poängen alls. Poängen är att jag under hela gårdagen gick omkring (och betedde mig) som en deprimerad zombie. Det går bara inte att vara människa om man inte får sova.

Så nu när någon berättar för mig att de inte har sovit på hela natten ska jag inte alls mentalt rycka på axeln längre utan i stället erbjuda axeln till att gråta ut på, en stunds vila på min soffa och en lyxig efterrätt efteråt. Det har dom sannerligen gjort sig förtjänta av som offrat hela natten för beundransvärda aktiviteter såsom barnvak, kroppsliga smärtor eller allmänt mentalt virrvarr!


*Förstår egentligen inte alls hur uttrycket kan ha uppkommit då alla småbarnsföräldrar verkar ha ganska många mer eller mindre vakna nätter i sina liv på grund av bebisens icke-sömn.

Tilläggsvis:
Och hur kan det för övrigt komma sig att männen ska ha privilegiet att få välja om de ska vara överförfriskade och snarka bort natten när det är oss females det drabbar?! Gör mig upprörd sånt där. Men det är ett inlägg i sig.