Ville bara...

...önska TREVLIG HELG!! Hoppas att vi får fortsätta njuta av det underbara vårvädret och önska oss lycka till med trädkapning i helgen! Vem vet, på måndag kanske vi har ett stort lärkträdformat hål i vårt lilla hus?
Ikväll blir det i alla fall egentillverkad pizza och bubblande, kall, underbar öl som ackompanjemang. Jag tror till och med att jag vågar dricka en hel nu när jag har en 10-timmars tidsfrist mellan matningarna! Du sagolika (och säkert rätt så berusande) tanke! Den första sen december förra året. Måste vara rekord.


Förresten: ingen M så långt ögat kan se. Så gick det med första försöket till kort egentidsutflykt med kompassen inställd mot Hogwarts. Tur att det kommer en (förhoppningsvis lika förföriskt förtrollad) dag i morgon också...

Mammamättnad

Hinner inte riktigt med det här med bloggandet när det är så fint väder ute... Efter ett mörkt halvår har jag nu behov av varenda liten solstråle som kommer ner till oss genom ozonhålet. Vi har varit ute hela dagarna snuttan och jag; hon har sovit - jag har läst, jag har skottat för att snön ska smälta lite fortare, vi har långprommat och jag har suttit mot solväggen och tittat upp mot solen i förhoppning att utveckla en fräken eller två på min vita näsa. Men det roligaste av allt är att T nu har blivit så stor att hon faktiskt börjat fascineras av världen runtomkring. Igår när vi gick runt på gården (hon sitter upp i vagnen nu så hon kan ju se betydligt mer än innan!) stannade vi vid stupröret där det forsade smältvatten och då jag tänkte att vi skulle gå vidare morrade hon elakt och berättade att där ville hon minsann sitta kvar och titta på vattnet. Så hon satt, och satt, och satt. Sträckte sig ibland mot vattenstrålen men nådde inte så fortsatte i stället att bara titta. Samma sak med busken. Vild protest när jag försökte rulla vidare då hon lekte med dess spretiga grenar. Världen måste se allt bra underlig ut genom små ögon!

Men så igår kväll blev jag plötsligt lite less. Eftersom jag fortfarande inte har nåra goda vänner här i krokarna så umgås vi ju mest med varandra pruttan och jag. Det blir liksom mammaroll 24-7, ingen egen tid alls knappt. Jag skulle verkligen behöva åka bort ibland för att andas in ny luft när M kommer hem och kan ta över. Men det blir liksom inte så om man måste åka långt bara för att umgås lite och snacka lite välbehövlig skit ibland. Då stannar jag i stället hemma och fortsätter vara mamma ända tills hon sover igen på kvällen (vilket hon för övrigt ortfarande gör med bravur! Fortfarande läggning 19 och matning 5 följd av sömn till 7-8 på morronen).

Därför blev jag extra glad när M sa att han skulle komma hem tidigt idag (pga den kända jobbtröttheten man alltid drabbas av på våren...) och såg fram emot långläsning i mitt egna lilla hörn av världen utan att behöva underhålla någon annan än mig själv för ett litet tag. Sanningen är att jag säkert kommer att hinna sakna henne om jag håller mig borta för länge men bara vetskapen om att det är fysiskt möjligt är en lisa för den självständiga själen.

Vuxenpoäng?

Har precis lyssnat på Krister i P3 och skrattat åt folks inskickade tecken på att man håller på att bli vuxen. Det var förkläden i köket och P1 och På spåret-längtan och märkta matlådor och "hälsan framför allt" och tidiga morgnar och så mycket vidare. Mitt favvo, som säkert tecken på att vuxendomen är nära, visade sig vara när man (som "vuxen") tar till ungdomliga uttryck och märker hur otroligt fel de låter så fort de krypit fram över läpparna. En pappa i 30-årsåldern befann sig i en situation (minns inte riktigt alla detaljer) med sin son då sonen meddelar att "Jag äger fett farsan!" varpå häftiga pappan utbrister "Fett grymt, yo!" Jag bara doooooog av skratt! Och gissa en gång om inte sonen gjorde detsamma!?! HahaHAhahaAHA. Nu vet jag precis hur jag kommer att bli som förälder. Det finns ju helt klart ett visst underhållningsvärde i att slänga sig med ungdomliga uttryck, gärna då i lite opassande situationer, som man sedan länge borde hålla sig borta från. Frågan är ju bara om man själv kommer att märka exakt var gränsen går för att undvika att bli patetisk på riktigt. Risken finns ju helt klart.

Hjärt-lunggråt

Tänkte jag skulle titta lite på Efter Tio på fyran då det skulle handla om nya direktiv inom hjärt- och lungräddningen särskilt inriktat mot barn. Jag slog tappert på tvn till frukostgröten. Malou presenterar Röda Korset-kvinnan som har med sig babydockor att visa på. Röda Korset-kvinnan börjar demonstrera och kommer till: "Vi kommer in i rummet och hittar vår bebis medvetslös. -Gumman! Är du vaken?"
Jag börjar gråta. Finns det ingen hejd på eländet? Verkligen.
Det var meningen att jag skulle utbilda mig själv, INTE sitta och lipa över en livlös plastdocka. Den var ju faktiskt livlös redan när den kom. O herre du min skapare. Nu får jag väl ändå skärpa mig!


Psst! Kolla in nya direktiven om du också lagt av dig hjärt-lungräddningsmanteln!

Bild: Barn HLR, HLR Rådet

Eftermiddagskaffe

Det är inte klokt hur lite man hinner trots att man är hemma om dagarna. Kliver upp, gör babymorgonbestyr, äter frukost och vips! är det eftermiddag. Många dagar hinner vi inte mer än en liten prommis. Måste vara lite som med arbetslöshet det här. Ju mer tid man har till sitt förfogande desto mindre blir det gjort.
Det är klart att jag skulle tänka mig att klämma in en socialdrickarkaffestund hos någon trevlig person varje dag men som det ser ut just nu vet jag inte vem jag ska knacka på hos för att få mig en sådan stund. Och det är ju inte helt säkert att den slumpmässiga grannen skulle uppskatta ett liknande besök, hur väluppfostrade de än må vara.

Idag fick jag åtminstone sällskap till eftermiddagskoppen. Jag "måste" ju ha bilen på måndagar (vet inte hur länge detta argument är gällande då jag ju faktiskt har två fungerande ben och en barnvagn till mitt förfogande...) för att ta mig till babysimmet vilket innebär att M jobbar hemifrån på måndagseftermiddagar vilket i sin tur medför att vi idag kunde ta extra lång trefika med våra termosmuggar ute vid solväggen. Trots att sällskapet numer börjar vara välkänt (och kanske lite enkelspårigt i variationsmöjlighetssyfte) så är det alltid mysigt att ha någon att diskutera viktiga ämnen med. Världssvälten, den ohållbara situationen i Irak, IRAs icke-existens, global uppvärmning, regeringsskiftet och Perssons senaste uttalanden är ämnen som alla blivit avklarade och lösta i vårsolen och vi har nu övergått till viktigare saker. Exempel på sådana är: vilken bank ska vi råna för att få mest pengar, vilken kaka ska vi baka till helgfika nästa helg och exakt var på tomten ska vi placera en eventuell bastu och grillplats. Vi hinner, tro det eller ej, också med lite kaffe och skorpa emellanåt och faktiskt ett och annat vokaljoller också. Himmel så produktivt man- och kvinnfolk det bor i det här huset!

En hypotes

Jag började fundera lite på det där med att jag jämt genomför större eller mindre klantigheter på min väg genom livet (se mitt förra inlägg). Så tänkte jag att jag kanske egentligen inte är så himla övergenomsnittlig på just klantigheter utan bara "tillåter" mig att klanta mig lite extra för att det är lite allmänt vedertaget att det hör ihop med mig att vara så. Sen spillde jag ut en mjölkliter i kylskåpet. Det var den hypotesen det.

Homer Simpson i kvadrat

Käraste M håller på att trixar och fixar och programmerar något som har att göra med typ ett styrsystem till vår värmepump på sin bärbara. Han satt lugnt och fridfullt i soffan under kvällen och fixade och trixade och hittade på bra lösningar. Många, långa timmar blev det av sådan aktivitet och till slut blev jag lite less på upplägget samt på tvn och dess utbud och beslutade mig för att få några goda timmars sömn i stället. Så mitt i fixandet och trixandet skulle jag bana mig fram för att knycka godnattpuss av upptagen datasambo. Ja, nu anar ni va!? Pussen gick bra men resten försöker jag glömma. Förstås så låg sladden till bärbara (som inte haft ett fungerande batteri på många år nu) precis i min pussknyckande väg och förstås så snubblade jag på den. Men bara lite snubblade jag så jag vände mig om och suckade och tänkte "vilken tur at jag bara snubblade lite så att inte sladden drogs ur!" och så vände jag mig om och FÖRSTÅS så snubblade jag då på riktigt. Strömförsörjningen död och så också styrsystemsprogrammerandet. Bloody hell och djävla skit!!! Tyyyyypiskt mig! Hur kan man va så klantig?

-Men du har väl spaaaarat!?!
-Nej, jag trodde inte att det skulle behövas när jag sitter i soffan och inget kan hända...
-*#%/## klant! Det vet du väl vid det här laget att JAG kan hända!?! JAG. Är inte det skäl nog att spara ett XX-timmarsprojekt!?!

Måste skylla liiite på datasambon också då han verkligen borde veta att vad som helst kan hända när jag är inom 100 meters avstånd. Har han inte lärt sig än? Efter drygt 5 år av oavbrutna klantigheter!? Dååååligt samvete och jag önskar lite att jag skulle kunna återställa min klantighet men då bidde det nog inget styrsystem utan antingen vilt sprutande värme eller så ingen alls... Damn it alltså!

Varning för hjärnätarbakterier!

Vi har nu suttit här, utslagna, efter en hård natt (och dag!) och drivit våldsamt med oskyldiga människor. Det hela kulminerade i och med kaninsambon i miljonärstudion och därifrån visste vår humor inga gränser. Så nu ska jag bli miljonär och M ska sitta med i studion och se ut som en gnagare på amfetamin. Han ska nämligen bjuda på en sexy-dance varje gång jag svarar rätt på en fråga (ni som har sett M dansa vet att hans sexy-dance är ungefär hur lite sexig som helst). Men med tanke på hur på hugget vi har visat oss vara i allmänhet så tror jag att jag får vara helt utan sexy-dance i jakten på miljonen. Det tog oss nämligen en hel halvtimme att riktigt greppa det där med att Pekka Heino skaffat sideburns (för er som inte såg: han hallåade innan "Så ska det låta" där Fredde Granberg var med och som ni alla vet är Peter Settman programledare och därifrån borde allt vara typ glasklart kan man kanske tycka...). Åh, så tragiskt men också hysteriskt roligt att man tydligen får vara hur korkad som helst!

Och på tal om humor så hittade lillebror ett ypperligt exempel på ännu en hysterirolig sak häromhelgen. Så Vickie-Vick. Det här får avsluta vår diskussion om vad humor faktiskt är. Handlar i det här fallet mycket om självdistans men ja, ni fattar om ni tittar på de här två klippen.

Börja med denna.


Och kolla nu in denna!


MWOAHAHAHAHAHAAAA!

Jag är kär, så kär!!

Jag har hittat den nu! Mitt hjärtas blogg, that is. Har suttit här hela morgonen och skrattat högt åt denna kvinnas fantastiska humor. Den är precis som min fast jag kan inte få ner det i ord sådär som hon kan. Fast hon är ju å andra sidan författare och det kan jag inte titulera mig alltså är det ok att jag inte kan skriva lika hysteriskt roligt. Sådär ja - nu var min paus från läsning av Lisas äldre inlägg klar. Kommer nog att vara upptagen resten av dagen. T, nästan 6 månader, får klara sig själv ett tag. Mitt inre bubblar av skratt. Hahaha en bra dag!

Den Sociala Dagen

Oh, my goodness va jag har umgåtts idag! Först såklart med lilla bebben som nu oftast vaknar innan 6 efter sina ihållande 10till12-timmarssovpass. Efter morgonaktiviteter gick jag prommis i härliga vårsolen och mötte upp med en hel massa andra mammor på vidöppen förskola. Vi lekte lite med de andra barnen, sjöng och rörde oss till små örons musik och gick sen på ännu en lång promenad i solskenet. När jag sen kom hem var lunchtiden för länge sen över och den ständigt hungriga magen skrikande tom. Efter en snabb, sannerligen oromantisk grötlunch röjde jag undan överbliven snö från tidigare skottningar, hämtade min strandstol i källaren och satte mig i ljuvligt lä med min bok som aldrig verkar bli utläst. Konstigt det där med att jag tänkte att mammaledigheten skulle vara den ultimata chansen att läsa en massa, massa böcker och komma ikapp lite på den ständigt frodande och överflödande bokmarknaden men aldrig hinner. Eller orkar snarare. Trots att Fru Lantz skriver en tämligen lättläst historia om småbarnsförälderskapets fram- och baksidor orkar jag sällan med mer än ett par sidor per kväll innan ögonen börjar svida. Och jag som längtar till nästa bok som ligger där och glöder på mitt nattduksbord. Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda. Som jag har sett fram emot den!

Men nu är det en bok i taget som gäller. I förvirringens förlovade tid vågar jag mig inte längre på två i taget som snarare var en regel än ett undantag i mitt tidigare liv. Då rör jag väl ihop dem som jag gör med allt annat som inte står uppskrivet i min (rätt så luftiga) kalender som hänger väl synlig på köksväggen.

Många premiärer

Ja, som den smått vrickade småbarnsförälder jag blivit har jag kommit på mig själv flertalet gånger med att tänka: "Åh, tänk det här är första gången som hon..." (sitter upp i vagnen / åker pulka / tittar på träden / sitter vid elden / rullar runt / sitter i hoppgungan / tuggar på tungan / äter morot / byter hålla-i-leksak-hand och så vidare, det är bara att fylla i valfritt alternativ!) Idag har vi dessutom invigt gåstolen och premiärlekt lite även i den som ännu en förstagångsgrej. Det är fortfarande lite för svårt att sitta upprätt så man får palla upp med lite filt så att hon inte tippar in i "instrumentspanelen" på den högljudande gåstolen. Jag ler med hela hjärtat när jag tittar på hennes fascination över världen och fascineras lika mycket som henne (om inte mer!) över babylivets ännu oupptäckta och outklarade mysterier.


Bifogar liten bild till gravida E så att du får ta en titt på tavelhyllorna vi pratade om senast. Är så nöjd att jag äntligen fått upp några av mina vackra kokböcker - om inte annat så avleder de uppmärksamhet från den ack så slitna tapeten som ska bytas ut så småningom när vi sparat lite saknade kronor och ören (i detta liv?). De kommer från Village och hamnade i min ägo på min lilla Umeå-shoppingspree som jag hann med i fredags när bror+brombo (=brors sambo) var barnvaktande. Billiga dessutom - bara 145:- styck och dessutom -10%. Jihoo för barnlös shopping!

Om man tittar noga på korten av snuttan så ser man dessutom den lilla kind"knölen" som en rodnad på högerkinden. Vi har fått tid kl 13.30 hos läkaren för att undersöka dess ursprung. Läkarbesöket hör tråkigt nog inte till kategorin premiärer men önskvärda förstagångshändelser får man tyvärr inte välja och nu ska jag förbereda mig för Farbror Doktorn och ladda upp med lite lunch - mjölkfri då såklart...

Läkartid?

Bölden som dök upp på lilla kinden redan i fredags har inte försvunnit utan bara vuxit och har nu tagit form av en sån stor, ond "underjordare" som man själv kan få ibland. Ringde BVC för att kolla och sköterskan där tyckte jag skulle ringa läkare så det är väl bäst att jag gör det trots att jag inte tror att det är nåt. Nu när det inte längre bara gäller en själv och ens egna dumdristighet att inte gå till doktorn när man behöver så kanske jag ändå borde ta reda på vad kindförhårdnaden innebär! T är lika oberörd som vanligt men gillar inte när jag tar på den så lite ont måste det i alla fall göra.
Lägger in en liten bild från vår lördagspromenad på Fårön som en av helgens sköna stunder.
Varför är underbara helger alltid så försvinnande korta???
Ännu ett av livets mysterier.

Bara en snabbis

CSI slut och jag är så himla johnblundig i ögonen. Trots att lilla flickan nuförtiden sover på nätterna. Aldrig får man då vara riktigt nöjd. Natten mellan lördag och söndag sov hon faktiskt fantastiska 12 timmar och det verkar som att det här med nattsömn håller i sig. För henne. Inte för mig. Jag ligger fortfarande lite på halvspänn och lyssnar och väntar på att hon ska vakna där i arlan. Så nu ska hon snart få flytta in i sitt egna rum. Måste bara fixa till det lite och jobba på min separationsångest. Det är ju trots allt ungefär hur mysigt som helst att titta på henne det sista man gör innan man somnar och det första man gör när man vaknar på morgonen. Den lilla ängeln. Nu ska jag smyga in och titta och njuta av vår sista natt tillsammans... ;-) Sov gott!

I denna ljuva våretid!

Ååååh, vilken härlig dag idag! En massa grader varmt, solen värmer och allt känns så bra och fint. Dagens föräldragruppsträff var nämligen mycket trevlig. Vi pratade (inte så mycket om) sömn och en del annat men det roligaste vi pratade om var att vi var 4 byamammor som gärna ville gå på date nästa vecka. Det känns precis som när man var högstadiekär i någon och råkade utbyta blickar i korridoren - lite pirrigt och med stor risk för att rodna. Är det till det här man reduceras ner när man inte har en välkänd umgängeskrets att ta till när det kniper? Vilken energikrävande aktivitet det är att lära känna nya människor! Puh!
Just på grund av detta har jag bestämt mig för att lifta med Pite Havsbad- kursgåarvännen som ska hem till Umeå i eftermiddag (närsomhelst nu faktiskt). Känns så skönt att få umgås lite under andra premisser, det vill säga att man kan vara sig själv och inte måste treva sig fram i undersökande syfte för att lista ut hur de nya människorna man omgett sig med är och om de har den där sjuka humorn som man själv blivit förärad. Så därför gulle-Vickis så längtar jag extramycket till i kväll, till lättsamma, roliga men ack så djuplodande samtal och minnen från ett inhägnat industriområde i Leeds.


Nu njuter jag av att våren verkar ha kommit (men man brukar ju bli lurad varje år då det kommer 4 decimeter snö i slutet av mars efter lång, hoppfull tiningsperiod) och ska dricka lite kaffe till ljudet av smältande snö och dropp från taket.

Låtsasromantik

Ibland önskar jag att livet vore lika romantiskt och fint som på tv. Ni vet sådär som de gånger då man bara sitter och fånler och får en pirrande känsla i magen av alla perfekta saker som tv-människor säger och gör. En liten stund då och då önskar jag det. Jag inser såklart att sån romantik inte existerar på riktigt och att fraserna skulle låta urlöjliga i verkliga livet men tänk så skönt det skulle vara att bli kär (och slippa vardagstråket) lika lätt som på tv! Nya serien Men in Trees har den effekten på mig. Det är en typisk "tjejig" serie som jag i vanliga fall nog skulle ha bojkottat men jag hann inte värja mig och nu är jag kär igen. I den där känslan som låtsasmänniskors låtsaskänslor framkallar och som fyller mitt bröst med välmående.

Såklart var jag kär igår också. När Dr Looove kallhjärtat bojkottar den cancersjuka flickans försök till magnifikt mod (och jag gråter mer än vanligt nu när jag har en egen liten flicka som kan bli cancersjuk) men innerst inne är bättre och godare än alla de andra doktorerna så smälter jag av tv-romantik och tittar ännu djupare in i de isblå doktorsögonen. Det är skönt att vara intensivt låtsaskär en stund varje dag.

När allt kommer till kritan så har jag ju faktiskt så tur att jag är kär på heltid också. I världens finaste och bästa M. Som aldrig kommer vara med på TV. Trots att vi nu snackar äkta vara så kommer samma intensitet av kärkänsla som jag får genom fåniga serier bara fram i väl valda ögonblick och det mesta handlar väl oromantiskt nog om att få vardagen att fungera. Missförstå mig rätt nu, riktig varje-dags-kärlek slår ju tv-kärlek inte bara med hästlängder utan med orientexpresslängder och guldkornen glimmar länge efter de vaskats fram (ursäkta dålig metaforanvändning!). Högen med disk, babygnäll, trötthet, tjat, matlagning, smutsiga kläder och smuligt golv har dock en benägenhet att lägga sig som en grådassig hinna över den gnistrande kärleken och måste ibland omsorgsfullt putsas fram för att glimma till sådär som på tv.

Tröttröttrött

Efter en socialt fullspäckad dag (ja, jag har umgåtts med vuxna människor ända från 7 i morse faktiskt) så är jag nu helt utpumpad. Har haft det supermysigt och trevligt på alla sätt och vis med gravida vännen i nya huset och lite hos föräldrarna också. Körde sedan hem i ilfart för att få bygginspiration av favvo-Willy och mitt enda (och största!) problem just nu är: hur ska jag orka liva upp mig och se snygg ut till min klockan-nio-prins?

Möjligheten att bli Mrs House blir allt mindre för varje alltmer hårkaotisk vecka som går. Annars är det prima liv i lilla huset på prärien och jag är socialt mättad för den här gången. Flygande pussar till min andra frånvarande prins som nu blivit ersatt för kvällen. Vi sov rätt gott i natt trots din frånvaro... ;-) *love*

Vår i luften

Solen fortsätter skina på oss och tina upp våra djupfrysta själar. Det droppar från taken och helgen har med öppna armar erbjudit oss härligt uteliv. Och inte då av sådan sort som man hittar på puben utan i stället det som bjuder på frisk luft och fågelkvitter. Pulka har inhandlats och den första turen, med underlaget dånande i de små öronen, gick av stapeln i lördags och innebar en bebis som mot alla odds somnade så fort vi lämnat infarten.


Då jag blir singel i veckan hoppas jag nu bara på soldagarnas efterföljare så att jag och snuttan kan roa oss ute och få friska lungor tills mannen kommer hem igen på fredag eftermiddag, då med morbror- och "moster"sällskap. En ovanligt hektisk vecka för övrigt med både babysim, öppen förskola och föräldragrupp. De två sistnämnda skulle jag nog i vanliga fall ställt mig lite tvekande inför men i nuläget har jag inte mycket till val då jag lever i en social torrperiod och MÅSTE lära känna lite folk att umgås med snart! Jag behöver lite intellektuell stimulans utöver de samtal som pågår här hemma på dagarna och som oftast yttras i dubbletter av typen "vad har du gjort av sockarna, ja, var har du dina sockar?" eller "är du lite hungrig i magen - är du hungrig i pruttismagen?"
Nu ska jag gå och titta lite på Filip och Linda Hammar som besöker Malous Efter Tio. Jag ler bara av att höra tv:n och tänker lite på mitt gamla jobb. Härliga, galna, glada, tjuriga, mysiga förståndshandikappade människor. God vecka på er!

En liten bild bara

Går ju riktigt bra det här...

Matning kl 17.30, nattning kl 19 och sen inte ett ljud förrän morgontimmens 3.30. Tio timmar mellan maten igen alltså och om jag inte visste bättre skulle jag börja ana ett mönster. Att tilläggas bör förstås också att efter halv fyra så somnade stora tjejen om och sov till halv åtta i morse. Eller det är förresten inte så säkert för hon ligger och roar sig så länge på egen hand innan man ens märker att hon är vaken så hon kan ha varit vaken tidigare än så. Att döma av paniktrötthetsattacken hon fick redan klockan 9 så var det nog så. Skönt i alla fall att inte ha världens största marshmallow ätandes på storhjärnan längre.

Sen morgonfunderar jag bara på hur alla kan ha en massa bilder från alla möjliga företag i sina bloggar. Nog för att det i många fall är reklam för diverse ställen men bilder skyddas ju för sjutton av copyright. Antingen är det så att det här med upphovsrätt gått många förbi eller så har de tillstånd från källan ifråga. Jag vet inte. Men jag har undrat i några dagar nu. Kanske måste fråga nån snart.

Nu lapphandsksnöar det här utanför mitt fönster = ännu mer skottning på G. Ska krypa upp i soffan och se på storslalom med förmiddagskaffet (notera: 10 är inte morgon längre utan förmiddag!) i ena handen och Maris mysiga lördagsPTmammakrönika i den andra.

Den ofrivilliga sångerskan

När det har snöat en hel massa och termometern visar på grader ovanför strecket måste jag förbereda mig mentalt innan jag tar tag i dagens skottning. Ryggen är halvpaj och trots att det inte är nåt fel på energinivån så vet jag att det kan ta sitt tag och sin ork att tjura bort snön från gården. När T somnat i vagnen på bron laddar jag MP3-spelaren med lite höftrullarinspirerande låtar och går ut. Jag kan såklart inte hålla mig från att studsa runt lite oklädsamt och högljutt stämma med i stjärtvickarmelodierna men vad gör det när vi har köpt ett hus som står ensamt på en liten udde och ingen kan se eller höra mig?? Håller på som bäst med att skyffla bort den TUNGA snön från infarten när Pinks "Don´t Let Me Get Me" dyker upp i låtlistan.


Jag vet inte vad det är med hennes låtar men de tilltalar alltid nån dold hörna av mitt inre och jag måste förstås sjunga med. Ja, ni fattar var det här är på väg, va!?! När jag klämmer i som bäst med every day I fight a war against the mirror, can´t stand the person staring back at me så kommer det förstås en trio människor och går precis bakom min rygg. En av dem svarar med: -Va? och det känns förstås först lite dråpligt att de inte ens inser att jag sjunger men sen bara väldigt skrattframkallande och pinsamt och jag hasplar ur mig: -Eh, ähhh... jaa... jag sjunger bara. Varpå den vandrande trion också ser ut som att de vill skratta högt (men då kanske mer av medlidande än som i mitt eget fall av att jag återigen lyckats skrämma oskyldiga människor i min närhet) och de skyndar snabbt vidare. Hahaha. Vad är det med mig och den fantastiska förmågan att alltid lyckas göra knäppa grejer? Ja, ja, vilket bättre sätt kan tänkas finnas för att göra mig populär bland mina nya grannar?? Stackarna...
Bäst jag håller mig inne i kväll och på sin höjd sjunger med i nåt TV-program långt bort från offentliga öron. Ha en underbar helg!!!

Bild: Modifierad från skivomslaget till Missundaztood

Eftermiddagsmysigt

Efter en effektiv morgon, en mycket trevlig dag på stan med supersällskap, god lunch och en särdeles charmig 4-årig tösabits resonemang är jag nu tillbaka igen. Ute blötsnöar (en förskönande omskrivning av regn) det och känns allmänt grådassigt men med en liten bebis på eftermiddagslur ute i vagnen och ett fantastiskt roligt postlådeinnehåll kan inte ens regn förstöra min lyckliga dag. Intressant tidning och fina förstoringar ihop med en kopp kaffe och en liten kolakaka så här på eftermidda´n är ju inte helt fel...


Nu ska jag sätta mig framför brasan och bara njutnjuta av resterna av denna underbara dag och allt det roliga som postmannen stod för idag.

GREAT success!!!

Vid min allra heligaste om det inte gick vägen i natt... Lilla gumman fick mat klockan eftermiddagshalvsju, somnade lite senare och sov sen djupt till kl 04.13 *pip* i morse. Den första tiotimmarssömnen! Halleluja och dra mig baklänges! Var det för att vi matvägrade igår eller för att hon kände på stämningen att "nu är det allvar" eller var det helt enkelt dags för henne att sova 10 timmar nu helt utan vår inblandning?? Ja, några svar lär vi aldrig få men jag hoppas på en Favorit i Repris för i natt hann jag inte njuta av hela härligheten som jag borde ha gjort. Jag vaknade säkert 3 timmar före henne och låg lite sådär halvslumrande och väntade på Det Stora Missnöjet men hon förekom mig och snuvade mig på hela konfekten (om nu barnplågeri i form av nattlig matvägran kan räknas som konfekt vill säga...)
Tummen upp för T!

Nu sitter jag här strax innan 10 och väntar på att Vän 1 med Barn 2 ska komma och förgylla min tillvaro med lite härlig konversation över en kopp kaffe eller två. Det börjar att bli aningen enformigt med de här babysamtalen jag för om dagarna - ingenting en vuxen och ett talande barn inte kan råda bot på. Att tilläggas bör för övrigt att jag har hunnit leka med snuttan, äta frukost, läsa tidningen, skotta gården, duscha, städa undan lite, klätt T, stoppat ner henne i fårskinnspåsen och skjutsat ut henne på förmiddagsvila och nu även skrivit detta. Allt innan 10. Vart är världen på väg?


Passar också på att skicka ännu ett STORT GRATTIS i form av en bukett färgglada tulpaner till kära vännen L som landat ett nordligt jobb och till nyblivna storstadsläraren J på födelsedagen. Kom dessutom ihåg att det är Internationella Kvinnodagen idag och fira som sjutton att du är kvinna och fantastisk!!! Puss!

Fröken Missnöjd

Planen Mersömnåtmamman har hittills inneburit Mindresömnåtmamman -OCH- pappan. En klar försämring med tanke på att åtminstone en av oss har tidigare sovit gott på nätterna (att det inte varit mamman har ni kanske redan listat ut). Allt gick hunky dory till en början. T åt sitt sista mål runt 17.30 och somnade sen som vanligt runt 19. När jag gick til sängs runt 23 var det dags för påfyllning och hon sörplade som vanligt med ivriga drag i sig allt som erbjöds som kvällens dryck. Jag tänkte "YES! Nu kommer hon minsann att sova till 7 i morgon bitti utan besvär." Hmph! Den eviga optimisten har återigen bevisats ha fel. Klockan 4 vaknade den lilla, lilla flickan och då hon insåg att här erbjuds minsann ingen god, blaskig, söt måltid startade den stora, stora gråten. Den pågick sen i en en och en halv timmes lång, evig klagan med vibrato i pauserna (som bevis på hur olycklig hon faktiskt var).

Trots fina sånger, handhållning, vaggande i mammans famn, vaggande i pappans famn, promenad med mamman, promenad med pappan, vagntur över favorittröskeln och hoppfulla försök med den vattenfyllda nappflaskan (som för övrigt totalratades) var allt förgäves. När klockan visade på 5.30 gav jag upp för ljuvlig själaro, gav mat, farvälade den fina pappan som så tappert försökt natta pruttan den senaste timmen och nu åkte på lugna jobbet och vi satsar nu på ett 8-timmarssovpass i natt i stället! Vi kan ju helt enkelt inte kasta in handduken nu när vi kommit ett halvt steg på vägen i den ärofyllda jakten på "Att bryta en vana". I natt är det dock min tur att övertyga T att somna om i stället för att äta och jag vet inte hur bra det kommer att gå när jag vet precis hur trött jag brukar vara under de där sömnförtrollade morgontimmarna. Håll alla tummar, please! Hårt.

Vaccination #2

Femmånaderskontroll idag med tillhörande vaccination (DTPertussis, Hib och Polio - vad nu detta i realiteten innebär vet ingen...). Lilla tjejen väger nästan 7,5 kg nu och har vuxit till en reslig, drygt 66 cm lång liten människa. Vår rara BVC-sköterska tog fram vaccinationen i god tid innan det var dags för att T inte skulle tycka att den var extra obehaglig på grund av kylan.

Det visade sig snart att det inte spelade någon som helst roll eftersom att T, när sprutan stacks in i det bastanta låret, knappt reagerade. "Det är så när barnen har ordentliga lår" säger rara BVC-sköterskan och då skrattar jag och passar på att utnyttja situationen i själviskt syfte och säger förhoppningsfullt: "ja, haha, hon har ju rätt så tjocka små, goda lår - hon behöver inte äta på natten längre, va!?!" I ett enda andetag säger jag det så att hon knappt ska hinna med om hon nu skulle råka tänka att hon faktiskt behöver det. Men rara BVC-sköterskan säger "nej, det behöver hon verkligen inte, hon går upp som hon ska och är nog gammal att klara hela nätter utan mat nu" och sen pratar vi knep som kanske kan funka i avvänjningen från det som T tycker är världens mysigaste grej men som jag tycker är världens minst utsövande metod och nu är det bara att satsa och stå ut i några dagar och nätter så kanske jag får sova sen. Och orka aktivera mig på riktigt igen. Kanske njuta av fint väder utomhus och inte ifrån vardagsrumssoffan.

Direkt efter besöket ville T äta igen (efter bara 2 timmar) men förstärkt av rara BVC-sköterskan så lade jag bestämt ner henne i vagnen och gick ut med henne i stället och nu sover hon sött trots att det nu gått magiska 4 timmar sen sista utfodringen. Det ska nog gå vägen det här! Jag förlänger till 5 timmar mellan mattillfällen idag och sen får jag säkert sova!?! Mitt i alla dessa tankar om sömn tänker jag att det ju faktiskt bara handlar om en KORT period av livet och egentligen inte borde vara så himla viktigt men just nu känns det som att jag vill bli lite mer mig själv igen och då måste jag ju få sova. Åtminstone 5 timmar i rad...

Sen tänker jag på att vi nu i fem små månader har levt med vårt lilla Tova-troll. Det känns redan som att hon funnits hela livet och jag kan bara instämma i det som alla så klyschigt säger att "man knappt ens kommer ihåg hur livet såg ut innan". Hon är ju världens finaste och tjurigaste och gladaste och bajsigaste och mjukaste och hungrigaste och mest utröttande och mest uppiggande och den allra mest pussvänliga, änglalika lilla bebis som finns. Hon hör dessutom ihop med oss och är en del av både mig och älsklings-M och binder plötsligt ihop oss till en liten familj och gör att kärleken som förut kändes stor att kännas så oändligt mycket större.

Ändringsbenägen

Så trist det är när vädret är toppen och solen lockar utanför fönstret men huvet och kroppen bara orkar lägga sig på vilstund i soffan eller i bästa fall på golvet för en stunds barnlek. Något måste göras åt den här energilösheten som den molekyluppdelade sömnen för med sig för nu vill jag ha lite ork och livlig pigghet tillbaka i mitt liv! I morgon påbörjas Operation Pånyttfödd. Längre stunder mellan pruttans matstunder ska förhoppningsvis leda till att hon äter mer på dagen och därmed mindre (och mindre ofta!) på natten. Kanske måste jag ta tag i att lära henne att äta ur nappflaska så att jag kan lura med ljummet vatten på natten för att kanske slippa kasta fram de egna kroppsvarma mjölkflaskorna stup i kvarten... För nu är det verkligen inte kul att vara dödstrött kl.18 på "kvällen" längre, orkar ju bara titta på TV på kvällarna nuförtiden - de senaste veckorna har till och med våra mysiga familjepromenader fått stå tillbaka för att jag helt enkelt inte lyckas samla ihop energin.

Vilken tur att jag har bästa, bästa mannen som lagar mat, plockar undan, eldar, godnattar, kaffefixar och myser i soffan när hjärnan blir som tröttast! Tänk att det har gått så bra med orken i 4,5 månader och så -bara sådär- rann bägaren över och blev till konstant trötthet i stället. Men nu ska här bli ordning på torpet! Jag ska till och med börja om med stärkande hemmakroppsaktivitet! First thing mañana åker yogavideon fram. Lovely stuff. Återkommer med uppdatering om mersömnåtmamman-planen lyckas eller ej..

Med solen återvänder livet!

ÅåÅÅåÅååååÅå så härligt det är såna här helger när man känner att ljuset och våren kommer runt knuten! Jag vet att man blir lurad i förtid varje år (det kommer alltid ett och annat bakslag) men det är så WOW när dagarna plötsligt bjuder på sol som värmer och livslust som glöder igen! Man glömmer varje år bort hur instängda vi svenskar är under vinterhalvåret och hur dvalaliknande vår tillvaro är men så PLÖTSLIGT kommer man ihåg att det finns en värld utanför också. Den har vi upptäckt i helgen i sol som värmde upp kinderna och med årets första grillade korv som värmde upp sinnet. Vårt mys kan nog bäst illustreras med bilder och jag önskar att alla runtom i landet och världen har haft det lika härligt i helgens vårvinterväder som vi! Cheerio från de stövellösa!



Foto: Privat kollage

Mer som en liten katt faktiskt

Har ju glömt att föreviga den första babysimskursen som vi avslutade i måndags. T fick ett fint diplom där det står att hon är en Firre men vi som känner henne vet bättre. Att döma av allt poolvatten hon lapar i sig under varje badtillfälle är vi nämligen helt säkra på att hon är en liten Kisse. Tungan går och går och ibland kan hon inte ens koncentrera sig på vårt bröst- och ryggsimmande utan strävar i stället efter att få ner munnen i vattnet för att få sig en liten lapande slurk. Men det är klart - man blir nog törstig av att dyka när man är så liten. Söt är hon i alla fall och trots att det finns mycket finare babysimskort på henne vill jag inte publicera alltför "avslöjande" bilder. Man vet ju aldrig vilka pervon som hittar hit och knycker hennes bilder. Har många besökare från Kina och USA på min sida... och med mina fördomar kan jag bara tänka mig att det är pedofiler eftersom de inte ens förstår vad jag skriver. Vårt liv är nog inte så intressant för dem utan snarare våra nakenbilder. Och inte då på mig, som jag i eftergraviditetskroppen bara kan hoppas och önska, utan av den lilla pruttungen.

Nu ska vi laga lite fredagslyxig fläskfilé med nåt spännande till. Hungern börjar återigen att överta min kropp och mitt humör. Måste. Ha. Mat. Snarast.
I morgon bär det av till mor och far på helgutflykt med pulka, kaffetermos och smörgåslåda. Det har ju blivit rena rama våren här nu så det är väl bäst att passa på. Sol, blå himmel och -3° är väderutsikten för i morgon. Om vi bara kände till några fina utflyktsmål här i Pite skulle vi hålla oss i krokarna men det gör vi inte än. (Alla tips är välkomna!!) Skoterskor för att pulsa i snömassorna har vi inga heller så vi förlitar oss åter på föräldrarna i inlandet...
Kram och trevlig helg på er!