Favorit i sen repris

Mormor påminde mig på mysiga julaftonskvällen om min gamla julvisefavorit som hon sjöng om och om när jag var liten. Det var ett fasligt sjå att hitta (och gemensamt ansträngt komma ihåg...) texten så nu publicerar jag den här så att jag har kvar den till nästa gång julbocken kommer och stampar på vår bro.


Julbocken (En jul när mor var liten)
Text & musik: Alice Tegnér, 1913

En jul när mor var liten
Hörde hon hur någon en kväll
Stod där ute och stampa
Och gav dörr´n en smäll
In där klev en julebock,
Skäggig och med luden rock
Han tog ur en påse
små paketer opp

Mor, hon fick en docka
Mycket söt och riktigt klädd
Men när bocken hoppa,
Oj vad hon blev rädd
Mor hon har en bror du vet
Han fick också sitt paket
Och i det han fann en
Trumma och trumpet

Nu är bocken gammal
Han är nog båd´halt och grå
Men han kanske hittar
Hit till oss ändå
Stiger in med påsen stor
Ser sig kring och frågar mor:
”är det här, de glada,
snälla barnen bor?”

Kvällen före dan före dopparedan

Sysslar, pysslar, myser och pyser.
Snart är det jul på riktigt.
Mmmmmm...

Sjuka värld!

Svart på vitt: svenskarna köpte förra året 22000 ton leksaker som skeppades in i landet lagom till juletid. Det är 17 kg leksaker per barn. På EN ENDA dag. Det är ju för fan helt sjukt, vrickat, befängt och idiotiskt. Vad håller vi på med egentligen?
Tänk dessutom på att det bara gäller leksaker. Ingen enda vuxenklapp inräknad. Inte heller de grejer som redan fanns i Sverige vid tidpunkten. Det är enbart importerade grejer det här.
Hur fånigt det än låter så önskar jag att föräldrar kunde ge sina barn villkorslös kärlek, juligt mys och tid i överflöd i stället. De får så mycket grejer att de inte kan hantera situationen och blir små otacksamma troll med horn i pannan. Härlig björntjänst så här lagom i juletider. Inte konstigt att barnen blir som de blir... (säger hon den erfarna som träffar en hel hög med julklappskrävande egotroll dagligen på sitt jobb!!)

Inte?

Jag tror hon kan det!

Min (ok då. vår. men mest min nu när jag jobbar på dagarna och äger mindre av hennes fantastiska tid!) lillprutta har nog lärt sig nu. Trots sin egenskap att vara en ganska livlig och burdus liten tös har hon kanske inte varit världsrekordsnabb i det här med att förstå hur man hittar sin balans i livet. Stjärthasandet har alltså funkat bra, om än något frustrerande, i många månader nu. Men så; 14 månader och 1 vecka in på livet, så stapplade hon iväg från mig när jag gick lite för långsamt för hennes smak och travade på i säkert 12 steg innan hon drattade på ändan. Jag blev hyfsat förvånad må jag säga och hon, ja hon blev väl i stort skett överlycklig och skrattade högt och smått hysteriskt i blotta ivern. Sen ville hon intensivträna resten av kvällen så nu är ryggen ännu mer knäckt än vanligt men ÅH! så härligt om hon äntligen har bestämt sig för att bli travare så att vi kan gå på små upptäcktspromenader i snön! Lilla (stora!!) hjärtat mitt!

För övrigt så försvinner mycket jobbtid på annat nu så jag har kanske lugnat ner mig ett och ett halvt snäpp då ledigheten är inom greppbart räckhåll och lucia står och lallar runt knuten.
Igår vid läggdags fick jag dock in en ny vinkling runt mina ständiga kvällsfunderingar med resultat: en släng panik. Jag tänkte nämligen på det här med att jag, med jobbet, kommer vara tvungen att vara ifrån min bästa bebis i 10 (!!!) dagar i april. Är det sånt man faktiskt överlever eller kommer jag att sitta på min tillfälliga arbetsort och gråta av längtan 24-7? Kul i teorin med ett break och andra kulturomgivningar men hur blir det i praktiken?

Nåja, jag kanske inte borde ha lagt till ett virrvarr-moment i hjärnan just nu och måste nog när som helst ta en kurs i Effektiv Huvudtömning om Kvällen, 20p!
Och på tal om det. Ska ju välkomna fröken Lucia som kommer med hälsning om julefrid i morgon bittida och det vill jag ju inte missa. Julefrid är kanske precis det som saknas i mitt liv för tillfället. Så. God natt nu då. Och glad, julefridande lucia på er alla!

Fick ett litet tips...

... från en klok (hrmph) yngling om att: och det var kanske det bästa på länge. Nu ler jag. Både utanpå och inuti. Gör detsamma vetja!

Tiden och orken

Ja dios mio. Nu har det visst gått en vecka till. Jag har gått omkring och försökt hålla näsan från att doppas ner i vattnet ett bra tag nu. Det händer så mycket hela tiden. Precis när läget börjar lugna ner sig och jag får sova på nätterna händer nåt nytt och jag ligger vaken igen. Konstigt nog för jag ligger inte och oroar mig eller tänker på allt jag inte hunnit med, jag somnar bara inte. Vrickade värld.
Varje onsdag när jag, tretimmarssoven, genomgått min h-dag på jobbet tänker jag att jag MÅSTE gå ner i tid. Men så ordnar allt upp sig i slutet av veckan igen och jag skyndar vidare. Andningspaus välkommen. Mycket välkommen. Då kanske jag till och med orkar blogga lite igen...!? MED bilder. Men nu. Pfft. Om jag minns hur man klär sig på morgonen är jag glad.
Nu har jag i alla fall tagit ett sista djupt andetag som förhoppningsvis ska räcka som syresättande de återstående 2 veckorna och sen kommer det ljuva, ljuva lovet med all sin spirande skönhet, makalösa mat, gränslösa godismängd och underbara umgängesunderhållning.
Vad gör det då att det regnar i december och jag inte hunnit få fram tomtarna än? Att köksgolvet till hälften består av intorkade matrester och att alla försök till bak, förberedelser och pyssel går om intet på ett tråkigt sätt efter ett annat? Att det dessutom verkar snabbväxa upp småpryttlar genom brädorna i alla husets vrår?
Ork är viktigt. Tid också. Men sömn är nog det viktigaste av allt. Och lövly ledighet förstås!