Jag tog mig i kragen

Vi hade dagisfotgrafering av barnet i den här familjen för ett bra tag sen nu. Man var tvungen att beställa innan ett visst datum om man skulle få ett visst (mycket billigare) pris. Såklart gjorde jag inte det. Hos oss ligger nämligen allt på hög och väntar på att "sen..." ska komma. Kruxet blev då att hon varje dag vill "Titta!" på gruppkortet som hänger strategiskt dåligtsamvets-placerat vid dörren innan vi åker hem från älskade förskolan och såklart säga "hejdå, alla barnen!". Trots att hon sen själv beskrivit den något allvarsamma provkopian av det egna porträttet som att hon var "jätteajj" alternativt "hade gjort illa sig!?" så tyckte jag nog att det kunde vara kul att ha kvar åtminstone ett ex från första riktiga fotograferingen. Alltså tog jag så tag i det samvetsretande beställningsformuläret och ringde fotokillen och sa att jag minsann ville ha det bra priset trots att jag är en långsam mamma som samlar viktiga göromål på hög. Det fick jag förstås och nu känner jag mig en smula bättre i vetskapen att jag kommer att kunna ge min lilla fotoälskande flicka två fina kort att hänga på väggen i sitt nya rum lagomt till första advent eller så. Mission accomplished. Inte en dag för tidigt.

Vecka 36

Citat från Familjeliv som är min minneskalender i graviditetssammanhang (har annars ingen vidare koll denna gång men det sägs visst att): "Nu står livmodern i regel som högst och det kan kännas som om alla organ är ihoppressade till bristningsgränsen. Livmodern når ända upp till bröstbensspetsen." Jag kan bara hålla med och längta lite extra efter det berömda bebisnedhasandet. Fixerad status ter sig just nu som ett drömlikt kroppsläge för en liten inneboende och jag drömmer om att kanske få flåsa lite mindre och lättare efter att ha skalat en clementin eller så...

För övrigt är det nu bekräftat att jag fått hepatos även denna gång. För er som inte vet så betyder det KLÅDA überalles och jag har idag fått medicin att sätta igång med för att begränsa rivmärken på väl valda kroppsdelar. Det är absolut ingen fara med mig men det känns lite drygt att nu måsta börja hänga på spec-mödra 2 ggr/vecka. Bra att de kollar så att bebisen mår bra förstås men samtidigt känner jag att det finns så mycket annat att göra med tiden. Jag vet. Dumt att tänka så men sån är jag.
Skönt i alla fall att jobbet ligger nära och att eleverna avleder mina tankar om dagarna. Hemma i tv-soffan kliar jag betydligt mer...

Nu är jag trött och ska faktiskt försöka lyssna på det och hoppa i säng. 36 dagar kvar. Tjingtjong.

Prata ordentligt!

Nu har det varit riktigt tungt i några dagar. Magen är full till bristningsgränsen och energin sviker. Går omkring med ständig mjölksyra i musklerna och lagom mycket andnöd så fort jag bara tänker på att röra mig. Pissigt värre alltså för jag gillar INTE att inte orka och hela tiden behöva vara beroende av någon annan för att få det jag vill ha gjort gjort.

Efter dagens simtur med lilla fröken insåg jag dock att jag nog måste dra ner på aktiviteterna om jag ska orka hålla ut under hela den 5-veckor långa slutsträckan. Tröttröttrött blandat med ont och energilöst är inget kul. Alls. Så. Då var det färdiggnällt för tillfället. Graviditetens baksida är trots allt värd varenda slitiga steg vid blotta tanken på den fantastiska slutprodukten.

Får väl väga upp gnället med kul samtal från bilen på hemvägen från badhuset. T älskar när vi sjunger och säger alltid "Gång till!" så fort man är klar. Hon ville höra "huvud, axlar, knä och tå" omåomigen i bilen och efter 4 varv tänkte jag påskynda avklarandet av den enformiga melodin genom att dra upp hastigheten. Då tittar hon med sina allvarligaste ögon på mig och säger bestämt "Prata ordentligt mamma!" Hahaha. Så ung och redan språkpolis. Bådar gott det här...