Tiden flyger Concorde

Sen sist har vi hunnit vara pappa/sambolösa, haft mystiska kräksjukesymptom, smittat av oss på morföräldrarna, skottat ännu mer snö (nu har vi minst en meter höga gångar runt hela huset), handlat massa nya böcker på bokrean, läst en massa(!), gått på sköna promenader och lekt häcken av oss på öppna förskolan. Åtminstone en av oss. Det kan hända att en låg i vagnen och sov och en drack sjukt massa kaffe under tiden.

Med alltmer värmande sol, blå vårvinterhimmel och gåvänlig syskonvagn känns lediga livet ljuvt. Den djupfrysta nottbottniska själen är på upptining och kalendern ganska full trots föräldraledighet. Vi myser och mår bra. Bråkar ibland så att gnistorna flyger men myser i alla fall för det allra mesta. Konstigt att just våra barn så tidigt visar egna enorma viljor när just ingen här hemma är minsta lilla tjurig eller explosiv...

Nu ska vi läsa Gittan och Bajsboken för miljonte gången i ordningen. Men först söva gnällig bebis som redan blivit en fena på att rulla runt från mage till rygg, som gärna håller upp sitt nyfikna bebihuvud, som blivit stor som en medelstor hund och som fyrar av de mest bländande tandlösa leenden och gurglande skratt en underställsklädd mamma kan önska. Roger över, roger ut.

En helt vanlig onsdag i våra liv

Älskade öppna förskolan har nu tagit musten ur mitt ena barn som sover sött i sin vagn ute i den vackra vintern. Minus 22 visade termometern på i morse och det kändes mindre vackert men ack så skön promenad i klar, kall och snörik omgivning det blev och nu är det visst bara minus 14 - det är så fantastiskt skönt när solen börjar om att värma våra djupfrysta sinnen och våren lockar bakom krönet. Vårvintern är min bästabästa.

Lilleman är inte lika glad utan har åkt på ännu en förkylning, stackarn. Det rosslar och låter otäckt när han försöker andas med näsan. Som den surnade grädden på moset har han dessutom haft en jättejobbig magknipsnatt och sovit minimalt med röda, trötta ögon som resultat. Mammahjärtat blöder. Tur då att vi bor i ett friskt Norrbotten där barn gärna lugnt ovetande sover 4 timmar eller mer när tiden fördrivs på annat vis av resten av hemmavarande familjen. Både pyssel och sömnrik förmiddag med andra ord. Nu ska jag passa på att läsa lite bok innan någon vaknar där ute. Om jag kan slita mig och mina ögon från världens vackraste land utanför mitt fönster vill säga.


Så här ser det ut i mitt köksfönster

Uppdatering lite senare: I samma sekund som jag skulle påbörja goda teet och öppna boken vaknade stora tjejen utanför med ett skrik, inte färdigsoven alls. På med kläder. Ut och hämta in. Lilla killen vaknar i sin vagn. Vrålskriker. In med första. Av med alla kläder. Ner i sängen. Sjunga en sång för att lugna ner. Panikgråt utanför dörren. Sov gott. Ut på bron, in med nästa. Av med alla kläder. Byta blöja. Amma. Fortfarande jättetrött. På med alla kläder. Tråckla ner i vagnen. Ut på bron. Vagga lite. Frysa. Lugnt igen i två sekunder. Ny gråt. Slutar inte. Ta in och roa i babysitter för att fotoshoppa min utsikt och dela med bloggen (mycket viktigt). Teet kallnat. Läslusten likaså. Nöjd bebis i babysitter. Värma teet. Njuta av en mammas vardag. Ha. Nu kanske?

Times are a-changing

T började för ett tag sen att vandra om natten. Och inte då i sovande tillstånd utan vaken, trött men glad. Morgnarna var hellish - både för två trötta stora och en knäckt liten. Problemets lösning blev ett längre tag resesängen. Där hade hon sovit ett bra tag då vi i förra veckan beslutade oss för att lillebror nog ville ha madrassen så att han i sin tur skulle kunna börja sova i sin säng innan det nära myset i föräldrasängen blev alltför beroendeframkallande (i alla fall för mamman som är helt avslappnad och njuter av att sova med bebis denna gång till skillnad från förra då det hade varit mer lockande att kapa av en fot). Denna gång funkade stora sängen bättre och nu ligger hon kvar till halv 8 på morgonen - vilket nog är mer än jag förtjänar då hon faktiskt fortfarande sover tolvtimmarsnätter samt 2 timmarspass på dagen trots sin snart tvåochetthalvåriga ålder.

Förändringen blev sen total då hon i veckan bestämt sig för att sluta kräva att vi sätter på en blöja innan nummer två och faktiskt villigt satt sig på pottan i stället och glatt åstadkommit utrop i stil med: "Mycket bajs mamma! En hög! Ts bajs stinker!" med röst av toasegerns sötma.

Snart är hon nog tonåring och trotsen något jag tänker tillbaka på med ljuv nostalgi. Det ska jag tänka på i morgon när tålamodet sedan länge smitit ut och iväg. Nu bok. (Tack kollegor!)

Med en spade i min hand

Kan bara, som så många andra, konstatera att det visst har snöat lite här. Snöföran har väl egentligen inte lämnat min närhet sen i onsdags och tiden har på så vis gått hemskt fort. Jag har skottat, roat barn, skottat, utfodrat barn, skottat, sövt barn, ja, ni fattar... Min rygg mår skrot men för att se det positivt så har jag ju faktiskt gnällt om för lite motion och jag älskar att vara ute så det kanske är mer bra än dåligt att det intensivsnöat de senaste dagarna. Jag gissar att en halvmeter öst ner. Att döma av de fördömda plogvallar som traktorföraren lämnar efter sig vid vår infart kan det till och med röra sig om en och en halv meter eller två.

Tiden som föräldraledig med två har hittills SUSAT förbi. Vi har fullt upp (på ett bra sätt) och jag njuter mycket mer av att vara hemma denna gång. Så mycket roligare när man också har en tvååring som är sugen på, och kräver - för att inte bli odrägligt gnällig och vill inte-ig, att sysselsättas. Vi busar i snön, målar, dansar, sjunger och umgås med andra små personer som också har egna stora viljor. Allt känns skönt och på en bra nivå förutom de stunder som vi nästan biter varandra i näsan i frustration över att inte nå fram till den andra. VILL INTE ljuder om det mesta, kan det användas så ska det verkar vara strategin. Först innan och runt 2-årsdagen var trotsen hemsk för att sedan lugna ner sig och nu stegra igen med förfinade metoder. Ibland skulle jag kunna öppna dörren och helt sonika kasta ut henne i snön med huvet först för avkylning - men i rimlighetens namn kanske det skulle vara lättare att dyka ut själv i stället. Idag har vi i alla fall varit vänner och i morgon sätts vi på prov igen då promenad till och lunch på stan står på agendan. Håll alla tummar.