En dansbandslåttitel skulle passa

Igår sov lilleman bara en halvtimme eller så på hela dagen och det var tur att vi umgicks med fint folk hela dagen annars hade det nog blivit segt att gå hemma och slå i rumpan i väntan på att mannen kom hem. Idag har han (bebbo, inte mannen), trots ständigt kör i magen, sovit bättre och jag sitter nu återigen här en härlig fredagseftermiddag med rykande, gott kokkaffe och löftet om en bra helg framför mig med två sovande barn att avnjuta synen av rakt utanför mitt fönster. Pirret uteblir verkligen inte bara för att man inte jobbar och logiskt sett borde ha samma känsla inför varje dag. Ledig som ledig kan man liksom tro, men icke! Jag kan bara konstatera att dagen fredag är speciell varje vecka oavsett arbetssituation!


Jag känner dock att helgen kan bli extra vass då man lovat fint väder och jag är supersugen på att dra ut med pulka och varm choklad och utflykta på något trevligt ställe i världen. Kanske en smula byggande hinns med men utevistelse känns i dessa mulna tider viktigare. Och så ska vi visst bli bjudna på palt också. Livet kunde vara värre...

Tänk!

Att de här två är mina och att jag får behålla dem på obestämbar tid. Helt ofattbart att jag haft sån tur!!!

Lycka är...

...att ha varit ute hela förmiddagen i det sköna vintervädret, ätit god lunch med ett ständigt pratande yrväder och att nu få titta ut genom köksfönstret på två sovande småänglar med en rykande kopp kaffe i ena handen och en bit mörk choklad i den andra (mitt sockerbehov är vid det här laget så stort att jag inte bara kan sluta cold turkey). Ny bok som väntar och världens bästa familj och vänner. Idag känner jag mig rik och varm i magen över allt som är bra.

Jag har dessutom blivit prisad av raraste Kulturkoftan i kategorin mammablogg och måste förstås prisa vidare. Det finns vissa jag följer i deras vardag varje dag, det känns kul att de delar den med mig och de ska såklart höjas till de blåaste skyar de också!

M får förstås en på direkt retur. En mer naturlig, social och klok människa får man leta länge efter. Jag älskar de små historierna om två små pojkar i en by långt borta!

Sen läser jag med spänning om hur spanskmamman Anna lappar i sin vardag i återtågande fart. Pysslig och ack så rar med två små raringar där hemma!

Såklart så prisar jag också Soffan - mamman som hade samma beräknade förlossningsdatum som jag själv och som jag önskar att jag skulle hinna träffa liiite oftare pga hög trivselfaktor och mysiga kaffemöten.

Skrivande mamman Mari har jag följt ända sen T var liten. Jag älskar att läsa om parallella liv som på något vis liknar ens egen situation Just Nu och ändå är så helt olik. Många kloka ord och formuleringar som berör.

Den sista som jag alltid vardagsföljer är Emma - andra bebben föddes 3 veckor efter våran och jag gillar det jag läser. Helst efter en fikastund där hon visat sig vara en supertjej även i verkliga livet. Roliga möten gör livet än mer intressant.

Så TACK fina mammor för att ni förgyller min vardag, ännu mer nu när jag kanske hinner få lite mer datatid än under heltidsjobbandet. Jag säger bara som T: AWOW!

Skottår i år

Bra start på hemmavecka nummer två. Lagomt pyssligt med lite skottning (som vanligt!) och utelek på förmiddagen samt fina kollegor (såna där som gör jobbet lite extra roligt!!!) på kaffe på eftermiddagen. Fina presenter till mina barn följde med och nu går jag och myser åt den underbara hästkostym som vår lilla kille ska få ha på sig snart, den glada tröjan som kom till storasyster i ett älskat "poket" och åt den förortsinspirerande bok som jag själv ska få läsa under någon lugn stund framöver (?). Så fint och omtänksamt på alla vis må jag säga! Tack söta ni!

I ett hisnande ögonblick insåg jag nu att det är dags för efterkontroll på MVC i morgon så jag måste nog rusa in i duschen för att snygga upp mitt förfallna jag så att inte den stackars sköterskan trasslar in sig i morgon (då snackar vi alltså ben... inget annat!)

Dagens visdomstanke kommer från dottern som tänker ganska långt utanför lådan för det allra mesta. Oftast glömmer jag bort allt kul hon säger men vid lunchen idag gav hon mig det oförglömliga skönhetstipset som var så kul och bra och som jag måste dela med mig av. När jag sa att vi skulle springa och tvätta bort alla de röda spår som köttfärssåsen lämnat i hela det pussvänligaste ansiktet sa hon allvarligt "näe inte ta bort de mamma, läppgans". Köttfärssmakande läppglans - när fåfänga och hunger går hand i hand, det lagrar jag genast i hippaste trendfacket. Kom ihåg var ni hörde det först!

Borde vara helg jämt

Jag älskar fredagsstämning. Känslan av förväntan och pirr i kroppen. Mys med familjen i vetskap om tvåochenhalv dag tillsammans utan måsten. Igår umgicks lediga trefjärdedelen av familjen med grannflickorna; nästan inga fighter tjejerna emellan utan bara kul i badet, gemensam lunch och madrassåk i backen under glada rop med rosiga kinder.
Sen bjöds mina föräldrar på egenfixad thaimiddag - det känns som att vi ätit där en sisådär tusen gånger det senaste året och knappt "bjudit tillbaka" alls. Gott och skön start på helgen!

Idag har jag och barnen varit ute på promenad, åkt lite madrass och busat i snön. Då de sedan kastats i varsin vagn åkte jag en snabbis på stan och fyndade en massa fina barnkläder till halvahalva trots att det var meningen att jag skulle handla något fint till mig själv. Nu har både pojk- och flickbarnet här hemma en massa nytt, roligt mönstrat och hade jag inte nypit mig själv i nackskinnet hade det kunnat bli betydligt mer. Nästa steg blir nu att lämna T hos farmor och farfar för hennes första övernattning där och sen bygga så mycket vi hinner på de nya sovrummen. (Bilder kommer nog kanske snart.) Hoppas att alla hinner njuta precis lika mycket av skön ledigtid och ladda trötta januaribatterier inför sista veckan innan liiite vårigare februari. Tjing.

Och sockerkoman fortsätter

Ja så var helgens firande så över. Ett ständigt fikande i dagarna 4 och nu hoppas jag bara att det kanske är över med värsta sammanhängande sockerchockandet så att promenaderna kan få lite positiv effekt och inte bara fyllas på av omedelbar kaloripåfyllnad. Snuttan har myst i folkmängden och glädjande nog så är det numer inte bara oss härhemma som hon argt ropar NEJ och INTE till utan hela släkten samt vännerna. Vet inte om detta bör ses som något glädjande men det känns ju på nåt vis positivt att hon delar ut ilskan i jämna portioner på alla så kanske de värsta topparna trubbas av något. Hon har som sagt både vilja och humör den lilla sockertoppen.

Idag på förmiddagen har vi lekt av energifyllda ben på öppna förskolan så nu sitter jag här nöjd och belåten och får en lugn liten egen stund medan barnen nöjda och belåtna snarkar högt i sina vagnar ute på gården. Det är nog bäst att jag tar tag i skottningen innan de vaknar. Gårdagens skörd var så tungskottad att jag lämnade små högar här och där "till sen" och det känns som att "sen" är här nu. Ut i friska luften med lunchefterrättsfyllda kroppen bara!

Tack alla fina fina vänner och familjemedlemmar för fantastiska presenter! Helt sjukt fina och bra. Nya etappen i livet blir nog ännu skönare och bättre med dessa prylar vid min hand och fot (och hjärta!!!). TACK!

Hembageri

Idag myste vi lite extra vid uppstigning. Tända ljus har vi alltid i mörka tider men idag lyxade vi till det med nybakade scones som ackompanjemang. Lite mutmatsvarning kanske med tanke på att T, trots att hon nu är feberfri, inte ätit just mycket mer än en myra den senaste veckan och ugnsvarmt bröd går alltid hem. Där fick dagens bakfrenesi sin början. Efter det har jag bakat 5-6 sorter fika inför helgens släktsamling med god hjälp av en 2-årig hjälpreda som bara ska "Smaka!" på allt. Mysigt med pyssel som båda gillar = som inte innebär att jag måste sitta på golvet med nån tråkig leksak och låtsasleka nånting bara för att inte vara världens sämsta och tråkigaste lekmamma.

Fullt ös - medvetslös

Så efter en dag av ensamansvarig här hemma så meddelade mannen igår att jag blir helsingel i ett dygn eller två. Han ska iväg på jobb och jag tar alla vardagsfixande delar med två, nu friska från feber men fortfarande förkylda, extra gnälliga, små. Vi har förvisso haft en väldigt kampfylld eftermiddag idag men nu på kvällskvisten har vi myst och fikat och badat och till och med frivilligt pussats lite så fixeringen vid att det MÅSTE vara pappan som sjunger kvällssång var som bortblåst när läggningsdags kom och gick helt i (be)segerns tecken för den ömma amman (fingers crossed...).

Nu pallar jag upp bådas sängar så att de kanske slipper värsta hostan i natt och jag kan sova som en stock i 8-9 timmar eller så. Det behövs efter en förmiddags vild lek med föräldragruppskompisar och en hög energifyllda barn, lunch och huset fullt av utdragna leksaker, lång promenad, muffinsbak och andra husliga sysslor. Gäsp. Tror minsann att jag måste smörja hemmamammagängorna!

Dag nummer ETT i nya livet

Föräldraledigheten kunde kanske ha börjat lite bättre. Gråtrist, blåsigt väder och två små sjuklingar här hemma. Den stora är förvisso på bättringsvägen men den andra, mycket mindre, är rosslig och febrig och sover mest bara - måste väckas för att komma ihåg att hjälpa mamman att tömma sprickfärdiga, mjölkläckande bröst. Lilla gubben. På detta tillkom en hel del gnäll från stora flickan som insåg att älskade pappan inte skulle vara hemma mer med oss nu och det är mest bara han som duger nuförtiden. Det faller nog rätt i tiden att det är jag och hon som kamperar nu. Och lillebjoj förstås.

Dagen blev trots allt (så här i backspegeln, hann inte färdigt inlägget i förmiddags...) riktigt fin. Fick besök av rara M och surrade bort några timmar över en primitiv lunch och cappuccino och hann sedan skotta, läsa lite tidning över en grön kopp té och laga god kycklingmiddag om innehöll både ett par vitaminer och andra nyttigheter. Det var länge sen sist. Känns som att vi knappt haft några grönsaker hemma den senaste månaden trots att jag får svindåligt samvete när vi inte äter riktiga grönsaker utan fyller ut med en massa skithalvfabrikat. Strävar efter så grönt och ekologiskt/närproducerat som vi bara kan men ibland spricker det helt enkelt på lat/trötthet. Måste börja matplanera igen.

Efter frisk luft, lite hälsosam rörelse och bra mat känner jag mig så nu lite upplyft. Mannen myser med T i soffan och sjuka M sover igen, alltså lite tid för mig själv innan kvällens husmorsprojekt drar igång. Dag 1 som tvåbarnsmamma förd till handlingarna som förmiddagsmulen för att sedan övergå till eftermiddagshalvklar till klar. Sol i morgon?

Det här med läsning

När jag var 2 år slukade jag glupskt alfabetet, året efter läste jag många, många, långa böcker för egen maskin. Vid 5 plöjde jag igenom alla Astrids mästerverk med Ronja i spetsen med resultatet att jag blev korsförhörd av min mor som inte riktigt trodde att jag hade läst dem som jag påstådde. Efter det rullade det bara på. I stort sett hela min uppväxttid hade jag alltid minst en bok på gång, läste varje dag och i långa perioder minst en bok om dagen. Jag minns att jag kunde bli less på att umgås med mina (fantastiska!!) vänner och stannade hellre hemma i sängen och lästelästeläste.

Jag var, från en sisådär 10-11 års ålder, en mycket obstinat liten varelse och mamma försökte vid tillfälle att straffa mitt beteende med att jag inte skulle få följa med någon-rolig-stans, som t ex slalombacken. Då mitt svar alltid blev ett oberört "Nähä" så förstod hon kanske att det inte var det mest effektiva sättet att få pli på mig - då kunde jag ju njutningsfullt sitta i lugn och ro med näsan i någon trevlig bok = inget straff alls.

Pappa kom till och med på den briljanta idéen att de kunde skruva ur säkringen -> inget lyse, ingen läsning - men hinder föder utmärkt uppfinningsrikedom och då använde jag mig av den lilla lampan på väckarklockan för att lysa upp sidorna för att på så vis kunna läsa alldeles för länge om kvällarna med strategin "bara ett kapitel till" ständigt närvarande.

Så levde livet tills jag började på universitetet. Det ultimata stället för läsning kan tyckas men det var här som allt bara dog. Heltidsplugg parallellt med heltidsjobb tog musten ur mig och det otänkbara blev verklighet. Läsningen blev på något mystiskt, nästan osynligt, sätt bortprioriterad. Och nu, nästan ett årtionde senare har jag fortfarande inte hittat tillbaka till min forna bokplöjarroll. Har hamnat hopplöst långt efter på litteraturfronten och lyssnar numer mest bara avundsjukt på mina fina, belästa kollegor som verkar fortsätta hinna med alla de böcker jag i dagsläget bara drömmer om (trots tappra försök med ljudboksuppdateringar). Jag har funderat länge över det här nu för jag saknar mitt bokmalsliv men kan inte se hur jag ska finna tiden/orken/lusten som ju går hand i hand. Ni erfarna out there, hur hittar man tillbaka??? Hjälp en stackars urspårad pronto!


/På spaning efter den tid som flytt

Foto: Ett som legat i en inspirationsmapp som eftersträvandvärd inredning på min dator lääänge nu. Vet därför inte längre var det kommer ifrån, känns det igen? - tell me, så jag kan kolla användarvänligheten!

Mammaslöardag

Sötaste krutpaketet T är uthyrd till sin mormor och morfar i ett par nätter så att vi skulle hinna jobba på "bygget" här hemma. Sovrum 2 och 3 ska nu ansiktslyftas och behöver en hel del jobbtimmar för att bli beboeliga igen. Problemet är bara att jag, så här i ett grovarbetarstadie, inte kan hjälpa till med så mycket utan går i stället mest omkring med persikokillen i bärsjalen och är godissugen. Inget produktivt blir av. Sockerintag är visst prio 1 så här efter helgfrosseriet. Längtar efter friska vinterpromenader med syskonvagnen och rödkindade barn i utbyte. Chokladätandet gynnar mig inte på något plan. Om man skulle ta och gå ut i garaget och gera en regel som omväxling. Eller som T skulle ha sagt (med sina två nyfunna favorituttryck): "Hördudu tjejen, vet du en sak..." skärp dig!
(det sista var mitt eget utefter behovet i situationen. Men haha för de två första, av föräldrarna ofta sagda, barnuppsnappade. :-D)

Lillfisen

Idag fyller lilla pruttpojken 1 månad. Fina ängelbebisen. Det verkar som att han kanske har lite problemmage han också. T hade det i omgångar men aldrig så att vi upplevde det som kolik utan mer som tillfälliga magbesvär lite nu och då. Det kallas kanske kolik ändå men jag har fått för mig att de ska skrika hela tiden då och det har ingen av dem gjort. M försöker i alla fall att sitta uppe lite länge på kvällarna så jag får sova nån timme då, tar eventuella nattpass och sen kliver han upp med T på morgonen och jag får ligga kvar eller om han varit uppe på natten så får han ligga kvar. Med andra ord: det funkar bra och trots att man är trött så är man ändå funktionell som människa. Ett väl fungerande koncept som gör att nystartade tvåbarnsvardagen rullar på rätt bra.

Så lite nervös är jag ju helt klart när jag tänker på att stora, starka pappan bara är hemma med oss en vecka till innan jobbet kallar honom tillbaka till det där andra måstet. Sen är det me, myself and I som ska fixa det här rullet. Tror förstås att det kommer att funka det också, det måste det ju men det kan nog bli aningen slitigare. Det visste jag väl i och för sig när vi bestämde oss för Projekt: Barn Två men väl uppe i det blir verkligheten ändå lite mer verklig än man ibland inbillar sig att den ska vara.

Stora Tjejen

Alla gamla rävar i gemet försäkrade mig om att vår lilla tvååring skulle bli SÅÅ stor när vi fick nummer två. Mentalt trodde jag och tänkte att man kanske lägger lite mer ansvar än vad man borde på nummer ett trots att ha/on fortfarande är liten. Det visar sig att sanningen är att det är mer kroppsligt stor som hon blev i ett ögonblink. För herreguuuud så långa ben, stora fötter och tung kropp att bära omkring på hon plötsligt fick i jämförelsen med mindre-än-4-kilos-klimpen som numer bor hos oss. Så lustigt det är det här med "i relation till" något kan vara. Och värst av allt: det är bara två år kvar tills lilla killen är precis så här stor och tiden har gått alldeles för fort igen!

Nu sitter hon i badet och fantiserar sig tokig som vanligt. Den där ordfrossan som fullkomligen exploderade vid tvåårsgränsen resulterar i att vi nu får ta del av det nya fantasivärldsstadiet hon kommit in i. Just nu låter det "alla åka sukhuset, t inte jita armen, ajaj, måtte ta pjuta, titta bort, näe däj äj kokodilen" etc etc i all evighet. Man kan bara sitta och lyssna och värma upp hjärtat när det är lite kallt och trött ibland och drabbas av den stora lusten att äta upp den lilla sköngrodan.

Kan kanske bli lite värre med glada tålamodet med alla hennes tålamodsprövningar framöver för som det verkar nu så har lillebror en liten magknipsmage att ta hand om. Jag kan bara be om att det ska gå över snabbt. Jag som är så oerhört sömnberoende och överkänslig vid sömnbrist. Nåväl, ett problem som framtiden får bestämma existensen av. Skön fortsättning!

Ny dag, nytt år

Det här året kommer nog att gå till historien som ett av det bästa någonsin - jag känner det på mig! Ett år av hemmavarande (i alla fall delvis) med en underhållande skönfis som pratar fram livet och lusten i mig även de gråaste av dagar och en som fortfarande är så liten att jag dör av bebismysighet och varmt mammahjärta. Om vi bara inhandlar Trotsboken och blir påläst pedagogiska så ska nog det här bli världsbra - även under de nejigaste dagar. Hade ju först tänkt att ha stora tjejen kvar på dagis (förskolan, jag vet...) 15 timmar i veckan men under min första singelvecka med de båda små så kände jag att det nog skulle bli mer projekt än underlättande. Att hålla tider på morgonen när man själv inte är en sån som gärna kliver upp en endaste minut för tidigt kändes inte särskilt motiverande. Så nu planerar vi att mysa och sova länge varje morgon under hela nästa år. I alla fall så planerar j a g det. Man kan kanske kalla det mitt enda nyårslöfte. Vad lovar ni?