I fas.

Livet känns, precis som den nya känslan på pilatesbollen, balanserat just nu. Jag hinner med min familj, jag hinner med mitt jobb, jag hinner träna och jag hinner faktiskt umgås lite då och då också. Tiden vid datorn har dock drastiskt förminskats vilket känns sådär då tanken att föreviga mina ljuvliga, jobbiga barns o/roligheter får stora, kronologiska luckor.

Mycket händer. Livet som gräsänka fortsätter, högst ofrivilligt, och pressar tålamodet till dess yttersta gränser minst en gång om dagen. Det stora testet av gränser ökar i stället för att snällt avta och med en lillebror som härmar allt vad storasyster gör blir känslan av otillräcklighet ofta dubbel. Varje dag efter förskolehämtning kraschar orken i cykelvagnen på vägen hem och skrik och gråt kännetecknar dagarna innan middag. Försöker se på det med distans i stället för att skrika mig hes, ibland går det bra, ofta inte. Sover tack och lov bättre och orkar utstå lite mer nu än för bara en månad sen. Dumma, äckliga känns vanligast just nu. Men också älskade. O kluvna föräldraskap!

Fina, lekande busbarn är planen för i morgon då vi ska på cykelutflykt till polisen, baka fika inför stundande kalas och fira finaste morfar med familjefest. Och tiden, den går.

Nöjd med allt som livet ger.

Som vanligt då jobbet börjat om på riktigt efter ledighet så försvinner tiden i svarta hål. Mycket bra, roligt och behövligt för välbefinnandet pågår.
Cyklar till jobbet, fortsätter löpa i skogen tills efter nästa gräsänkevecka då det äntligen blir nytt träningskort och ny muskelaktivitet igen, långpromenerar och äter bra (som i nyttigt, inte mycket...). Har tagit tag i mina, icke-existerande/negativa sömnvanor och kraschar mina negativa betingningar med hammarformad sovvilja. Det går över förväntan och jag känner mig stolt över den positiva viljekraft jag bevisat för mig själv att jag faktiskt kan uträtta riktigt överraskande saker med. Tålamodet kommer nog tillbaka, med utsövda tiden, så smått det också. Hoppet lever.

Barnen har blivit stora höstkindade förskolevarelser som gillar sina nya dagssysselsättningar. Att lämna storasyster efter lillebror visade sig vara det magiska tricket som fick lillebror att vinka glatt i dörren i stället för att klamra sig fast och gråta. Storasyster testar vidare och orsakar minst en daglig gallfeber men är ändå övervägande, pratsamt intressant. I stunder exemplarisk och då njuter jag och tänker att hon nog måste vara min ändå! ;)
En dag i veckan då vi (som vanligt) hade bråttom i väg för att lämna, i cykelvagn, på dagis hann vi bråka om frukost - inte hemma, på dagis, påklädning - inte ärmlös, utan strumpbyxor på hösten, lillebror - inte slå i ansiktet när man går förbi, inte borsta håret, inte borsta tänderna, inte kissa. I väntan på rumpparkering i vagnen kom hon på att höstlöven ju var SÅ vackra och att hon bara MÅSTE plocka ett av varje färg innan vi åker. Jag försöker skynda på och säger:
- Du kan väl kolla på dagis, de är ute när vi kommer, där finns säkert fler...
- Men mamma! Där finns ju bara barrträd!
Eh?? Nyss fanns ju bara träd. Hinner inte med, hinner inte med. Snacka om lost in time och förklaring till living-on-the-edge-beteende. Det går fort nu, alldeles för fort nu.

I övrigt är det skönt att jobba mer och ha ett vidare helhetsintryck. Mindre stressigt och mer tid att inse vilket roligt jobb jag faktiskt har. Lite att utveckla för den ultimata tjänsten, men bra, kul och stimulerande. Många idéer att förverkliga under året. Jag cykelfilosoferar ofta på väg hem och känner mig glad över världsbästa kollegorna och annat fint folk jag träffar i närmaste jobbmiljön. Halleluja.