Resultat.

Jag och en kär vän har tävlat lite. På grund av svagheter i karaktären håller mina kroppsuppstramningsförsök ungefär så länge som den första motivationskurvan, dvs 3 veckor. Alltså måste jag hitta andra sätt. Sätt som exempelvis tilltalar tävlingsmänniskan i mig. Det resulterade, för 10 veckor sen, i en måttävling. Sex olika mått på sex olika, väl vadderade kroppsdelar. I dag var slutdatum och dags för ett utrullat måttband, faktiskt med ett och annat fjärilsfladder i magen. Det kändes som att jag förlorat med hästlängder och sånt är ju INTE kul.
Sex mått senare står jag nu här som:

VINNARE!

TJOHOO! Minus 22 cm på 10 veckor. Kanske inte världsbäst men ändå lite pepp inför en fortsättning. (Att jag bara vann med 3 cm och faktiskt förlorade halvtidstävlingen är väl överflödigt att nämna, va!?)

Faktiskt är det ju så töntigt att vi båda blev vinnare för tusan vad många centimeter vi förlorat tillsammans! Tid att fira! Kanske med mousserande och choklad med lingon. Kändes superlyxigt och lagomt falla-i-gropen-farligt.

Ny utmaning: Hålla taget. Minst 10 cm till fram till jul. Nån som fixar samma?

Konflikthantering 120p.

Efter en eftermiddagsfight som slutade med att ögonen rullade i sina hålor, de ihållande "fula, dumma, äckliga"-skriken spräckte både trumhinnor och röstresurser, tårarna och näsblodet stripade ner håret och personen där inuti var helt okontaktbar så somnade vårt arga lilla barn i soffan klockan 17 med ångest. Stackars, stackars ursinniga flicka (och till viss del också hennes mamma).
Nu börjar det vara dags för nästa fas tycker vi som är trötta på att bevittna och försöka hantera dessa våndor trots att det verkar i det närmaste lönlöst.

Då

Lyssnar på Bo Kaspers och blir bitterljuvt nostalgisk.
Så många tankar ofta tänkta. Alltid lika virvlande.
Ett liv sedan. Alldeles nyss.
Livet. Annorlunda.

Dagens viktigaste lektioner

Vid frukosten i morse gick jag i väg för att borsta tänderna och hör följande dialog utspelas vid köksbordet (helt omotiverat, ur tomma intet):
-M! När du är 18 år får du köra bil!
-Biiii. (ett försök att säga bil med överlycklig röst)
Nära nu.

Lillebror har varit lite ur form i dag och gråtit och bråkat om det mesta. Viljan växer och frustrationen över att inte göra sig helt förstådd i alla lägen tar ut sin rätt. Ville ha allt möjligt innan middagen och jag sa nej. Särskilt jobbigt blev det när han inte fick "gogi" (= godis som i hans fall innebär en Läkerol/Extra sugtablett). Storasyster kommer för att trösta och ge uthållighet tills på lördag och säger med mjuk röst:
-Men M, du får ju godis i morgon, nästa vecka, efter söndag. Eller ja, halstablett.

Svårt det där med tidsbegrepp trots att de börjar falla på plats. Vissa tider sitter (t ex. klockan sex = Bolibompa och halv åtta = morgonavfärd), greppar "en timme" och "fem minuter" och oftast veckodagarna. Räknar till tjugotio och vet att man måste vänta ganska många dagar tills "tre veckor" har gått och man får åka på härlig Stockholmstripp i flygplan.

Känns nära till hon knäckt läskoden vilket är helt fantastiskt då vi själva inte engagerat oss i in/utlärningen av bokstäverna. Vanligast just nu är "Äpple börjar med Ä", "S som Soffa" osv in absurdum. "Läste"(?) häromdagen vem som ringde på min mobil "Står det L... där?" och är så nära att börja ljuda ihop orden. Fascinerande att se hela bokstavspusslet falla på plats.

Själv försöker jag göra en helomvändning och ta mig ut ur mönstret med bråk och konflikter här hemma och jag vet inte om idag var en bra dag men vi har haft det ovanligt lugnt och harmoniskt. Vi fortsätter så och ser fram emot en skön helg med surströmming och en hemvändande lillebror. Bra så. Trevlig helg!