tisdag 27 september 2011

Vackra barn och kråkor

Jag känner mig just i dag intensivt lycklig för mina helt fantastiska barn som, likt änglar, ligger naket avslappnade utbredda i sina sängar och för min man som diskar fast det var han som lagade mat och det egentligen var min dag. Med guldkornen nära känns det lite lättare sådana här dagar när man mest går omkring och sparkar på stenar och muttrar otrevliga saker. Mycket tid lagd på oförutsedda, icke-inkluderade uppgifter, tid som i stället hade behövts till att komma i kapp och förbi.

Lilltjejen livar upp på väg till danskursen, först genom att prata bebisspråk med ett gosedjur i bilen:
- Lilla mus-pus. Är du sjuk, din stackare...?
...
- Men mamma, varför får jag tårar i ögonen? Det där var väl inge sorgigt!?

och sen när vi närmar oss träningsanläggningen och hon får syn på skylten:
- Står det verkligen Kråkan där?
(Ja, man kanske kan gissa vilken fågel det egentligen skulle ha varit...?)

Musiknostalgi och språkstudier på kvällskvisten livar upp en i övrigt ganska arg dag.

fredag 16 september 2011

Stum uppladdning


Lagomt till höstens höjdpunkt försvann min förmåga att prata. Eller ja, förmågan finns nog där men rösten, den försvann. Har haft ont i halsen i några dagar men inte särskilt överdrivet så jag känner mig lite snopen när jag nu sitter här helt utan röstresurser.
Min vana trogen förblir väskan opackad in i sista sekund, bra i alla fall att jag just fick veta vilken tid jag ska åka i morgon. Sicken tur att jag inte hetsar upp mig över saker i onädan. Man kan bara kallt konstatera att jag inte hör till en av dem som måste ha allt planerat in i minsta detalj för att må bra, snarare tvärtom.

Min roligaste rumskompis och jag ser nu fram emot en härlig, jobbfri vecka med fullspäckat kursschema och massa fina promenader. Vi ska ju trots allt till ett vandringens Mecka med en hel hög gamla byggnader och annat intressant.

Egentligen borde man nog alltid ha en resa inplanerad så här på höstkanten för wow vilken mirakelkvinna jag har blivit av pressen. Allt är så välordnat och organiserat, inte en sak på fel ställe, förutom då rösten. Nu ska jag bara komma på var jag ska leta.

måndag 12 september 2011

Guldfiskgöling

Är det verkligen bara jag som, med tjugotvå års erfarenhet av kvinnliga månadsrutiner, alltid glömmer skydden hemma och måste använda mig av toapapper à la jobbet? Det känns ju helt sinnessjukt.

söndag 11 september 2011

Ha, göra, vara.

Läste ett tänkvärt inlägg (som jag lustigt nog utan att minnas dess exakta titel nästan döpte till samma som ursprungsförfattaren) som jag gått omkring och funderat lite på.
Det är så intressant det där; hur vi kan definiera oss genom det vi har, det vi gör eller genom att bara vara. Jag skulle tippa att majoriteten av alla människor känner sig som bäst när de fått mycket gjort. Jag vet då att jag själv till största del tillhör den kategorin även om jag kan vara ganska duktig på att njuta av att bara vara jag ibland också.
Om vi tar den här helgen som exempel har vi fått en massa viktiga projekt på att-göra-listan gjorda och då känner jag att det har varit en helt fantastisk helg och känner mig supernöjd. I stressiga tider kan man kanske tycka på att man borde träna mer på att njuta av varandet och ifrågasätta hur viktigt det egentligen är att hela tiden prestera och bolla tusen bollar samtidigt men faktum kvarstår: det känns ju så rätt i kroppen när man GÖR.

Jag tänker att det nog är oundvikligt att det är så här vi fungerar. Jag såg en dokumentär för ett tag sen om att människan är konstruerad för att hålla igång, på en låg-intensiv nivå, hela dagar för då mår hon allra bäst. Att det är stillasittandet, tv:n, datorn och slappandet som får oss att må så dåligt för att vi har nedärvda gener från våra stenåldersförfäder som nog inte hade valet att sitta stilla så särskilt många timmar per dag. Expertmannen i dokumentären menade att vi optimalt ska pyssla på med något hela tiden, helst olika saker och helst inte så att vi blir "slut" (som typ av ett tufft träningspass).

I tanken verkar det optimalt att ta det lugnt och njuta av nuet och varandet men sanningen att säga så stressar det mig förfärligt. Jag mår så bra sådana här dagar då jag kan rada upp en lång lista över saker vi fått gjorda, min kropp är glad, mitt huvud njuter och jag kan med gott samvete och förbrukad arbetsenergi slappa en stund på kvällen. Kan man ha olika behov av de tre kategorierna tror ni?

/Hopplös görare

lördag 10 september 2011

Husmodersskola

Inledde dagen med att skala en hel massa äpplen för att göra en hel stor kastrull full med äppelmos. Ner i små behållare och in i frysen för att alltid ha äppelmos som inte är sockeräckligt. Sen lagade jag upp två kilo, COOP-fyndad, halvapriset-köttfärs som blev till österlandskryddade biffar och så lite lunchlagning på det. Fortsatte med ännu två och ett halvt kilo köttfärs som blev italiensksmakande och rullade köttbullar för brinnande livet. Vevade ihop en mintchokladmousse till kvällsgodis och ugnsstekte två kilo kyckling med grönt till middag och vidare användning. Åt, kände mig trött men lurade med mig mannen (efter att han slitit med att få till sista trixet med golvvärmen så att vi kan slå igång den innan vi får frost inomhus) att städa huset innan vi la av för dagen och stormade vidare en stund till.

Det är alltså så här det känns att vara Husmoderligt Ansvarsfull och Välplanerad. Nu har vi tolv (!!) färdiglagade middagar till såna där mörka krisdagar då man inte vill/orkar laga mat och jag vet inte när sist det hände. Mest troligt aldrig. Nu har jag gjort mitt för den här veckan, möjligen för hela månaden och ser ni mig framöver så är det nog i en ganska slapp ställning insupandes atmosfären. Alternativt ett glas vin. Ehe.

torsdag 8 september 2011

Ständigt dessa regler

Det växande flickebarnet är tillbaka till att testa tv-tider, mamma vs.pappa, kläder, spela dator und so weiter. Ett jädrans massa gränstryckeri som leder till alldeles för mycket gap och skrik, både från hennes sida och från vår. Tillbaka igen till: inte en sekund tv innan sex och inga Bolibompaspel på datorn om det ska bli bråk varje gång vi säger att det är färdigspelat. I går kände hon sig tvungen att kolla vad som hände om hon kallade mig och lillebror för idioter och ångrade sig genast efteråt och bad om ursäkt i en halvtimme.
Madre Mia, vad hon kollar var vi står detta underbara, snabbpladdrande, mimik-rika krutpaket till dotter.

onsdag 7 september 2011

Olika sidor av samma kyckling

När jag hämtade barnen i dag på gemensamma förskoleavdelningen fick M ett litet utbrott av ilska över något obetydligt och då säger en av fröknarna:

-Han har mer humör än storasyster, va!?

Och jag bara kände hur mitt huvud blev till ett frågetecken, utropstecken.

-Eeeh, nja. Han har absolut humör men inte alls som T har haft. Han kanske visar det tydligare bland andra människor bara och hon har sparat det mesta till oss på hemmaplan? Han är ju tusen gånger lättare att avleda.

-Jaha, så kan det kanske vara... (fröken antar tveksam min)

Lustigt det där hur olika det kan vara. Man tänker nog lätt att personalen på förskolan ska se samma bild av ens barn som man själv gör och så är det inte alls så. Jag tycker att det är häftigt hur de väljer att visa så olika sidor av sig själva i olika sammanhang redan från när de är tvååringar på upptäcktsfärd. Selektivt beteende och infasning i de olika rollerna redan. De känns så stora när man tänker på att de håller på att välja hur de vill vara som människor. På mininivå förstås, men ändå.

Palt... slem?

I går åt vi palt till middag. Bägge barnen åt två var utan att hamna i någon nämnvärd form av koma efteråt. M gick an som vanligt; klättrade, sprang omkring och busade med hög växel ilagd. Plötsligt när han hoppar ner från soffan kommer det en snabbuthoppande yttepytteliten pöl med kräk (en sån suris) på golvet. Han tittar på mig, smått roat och säger:

-Jåå mamma, jag ÄR mätt.

söndag 4 september 2011

Vasaduattduvar, sa du?

Vi har sovit hos mamma och pappa i helgen och M hade väl kanske sovit lite sisådär. Middag hos lillebror och när vi hade ätit hann vår familjs lillebror göra illa sig och gråta säkert sjutton gånger. Varje gång kom han till mig, ville upp i famnen och kramas lite. Jag sa något om att han var varm (barnen hade sprungit som två små galningar efter ett par ballonger), mamma (alltså min) kände på honom och sa:

-Jaa M, du är ju som en kamin.
M, förolämpat:
-NÄ-Ä! DU är en kanin!

Sen bet en geting mig i huvudet när vi skulle gå till bilen. Det är nu synd om mig för det gör nånting så in-i-helvete ont. Måste trösta med Billy Connolly.

Helgen rusade förbi men i allt elände med getingstick, snittade fingertoppar och brända knogar hann det bli några kilo bär tack och lov. Lingon är fina plåster på såren!

lördag 3 september 2011

I går kände jag ovanligt utvilad för att vara fredagseftermiddag men det fick jag igen i dag. Tung i huvudet-förkyld och toktrött med gnälliga, missnöjda barn runt benen som förstärker effekten. Skulle helst parkera mig i soffan, framför tvn hela dagen men nu är det ju så att vi ska på knytis i kväll och det alternativet finns inte tillgängligt. Det ska ju förstås bli helt fantastiskt roligt att träffa fina vänner men känslan i kroppen i dag är seg och skulle gärna få lätta upp innan kvällen.
Tanken var att vi skulle sova över hos föräldrarna på vägen hem för att vi är bortbjudna på ännu en tillställning i morgon men det känns tråkigt nog också segt när jag tänker på det nu. Äh, ingen idé att gnälla - bara att bita i och sätta igång med maten.

Trevlig helg!