Badande fotspår

På allbarns begäran åkte vi och äventyrsbadade idag. Vi har rutschat och bubblat och plaskat och glassat och dykt tills vi blev svaga i knäna och svimfärdiga kastade oss in i en avslutande bastu. Innan dess hann sonen avslöja att han är sin faders åkomma genom att titta högst upp i taket på bygget på en massa sladdar och vad som liknade ett stort åbäke till lampa och överlyckligt ropa:

-TITTA mamma! Stlöm däluppe!

Storasyster avslutade en dag med humöret på högsta topp genom att bli lagomt irriterad över att jag tagit med en tröja som var för liten och påpekar därför ilsket:

-Den här kan vi ju lika gärna ge till Nalle Puh!
(Som alla vet har mer mage framme än vad tröjan täcker.)

Roliga barn, många skratt = rätt så nöjda föräldrar med andra ord.

Nya sporten

Vid eftermiddagens hockey-tv-tittande, riktat till barnen, storasyster är språkrör:

-Ska ni spela is-hockey när ni blir stora?
-Nej.
-Fotboll då? Kanske ni vill spela fotboll.
-Nej mamma, man får bestämma vad man vill!
-Ja, det är klart man får det! Vad är du sugen på?
-Sy!

Det är klart, nån i familjen måste ju vara det också.

Jag känner mig lite seg

Dagens middagskommentar. "Jag känner mig lite seg idag, jag kan nog inte äta nå mer.Jag är så trött!" De vuxna i den här familjen såg dock genast att det som vanligt vid inbillade sjuksymptom bara var dags för ett toabesök. Lustigt hur man lär sig att avläsa sina barns kroppsspråk på någon sekund och dessutom nästan alltid drar rätt slutsatser. Fint om det funkade så med resten av omvärlden också. Eller jobbigt. Mest jobbigt faktiskt.

Lillebror går just nu mest omkring och höjer sig själv till skyarna. Kastar sopor. Utropar: Jääätteblaaa! till sig själv. Plockar upp penna från golvet. Direktbelönar med: Jäääätteblaaa! osv. Fantastiskt söt, nästan ätbar.

Idag när jag var pussugen och försökte attackpussa, som i vanliga fall är lite av min specialitet, blev han lite surmunnig och förkunnade argt:
- Näe mamma, inte pussa, BALA molfal!

Helg, snart semester och livet leker. Men ge mig ett par dar...

4-åring à la Lundell

Firade min mormor i kväll med smörgåstårta på mysigt släktkalas. Efteråt skulle barnen transporteras till sin mormor och morfar och T började som vanligt att hitta på sånger i bilen. Hon tog till sin vackraste, mest melankoliska sångröst och sjöng dramatiskt:

Livet är hårt. Livet är hååårt. (med lång och lika dramatisk fortsättning)

Mitt skratt bubblade lite men jag höll mig i skinnet den här gången och var tvungen att följdfråga på vilket sätt livet är hårt och vem som säger så.

- Jamen, för att marken är hård. Och träden. Ingen säger så, jag hittar ju bara på mamma.

Men då så.

Arbetsmyra, nja, va!?

Efter en hostig och snorig natt med alldeles för mycket vakentid blev jag och lilleman hemma idag. Så där i tanken känns det som att det skulle kunna vara hur mysigt som helst att få slappa i soffan och ha en halvfebrig lillkille i knät lite mer än vanligt. Men så finns där min andra sida som tycker att det är skitjobbigt att vara borta från jobbet; besvärligt att berätta för andra hur de ska göra det jag redan har allt klart för mig i mitt eget huvud. Instruktioner och samtal hit och dit; det skulle liksom kosta på betydligt mindre att faktiskt åka och jobba.

MEN nu tar jag djupa andetag och försöker göra det till en vana att njuta av såna här lyxiga vardagsavbrott. Det är svårt med den här gnagande arbetsmoralen som nafsar i brösttrakten men det är en del av det ständiga Självutvecklande Projekt som pågår för att förändra, förbättra.

Det är klart att barnen är viktigare, det är inte det, jag är på inget vis oersättlig på mitt jobb - vem som helst med samma yrkesutbildning och -kompetens gör det minst lika bra, det är själva släppandet och fixandet runtomkring som känns nog så jobbigt. Pappan i familjen är tusen gånger bättre på det här, kanske måste ta en privatlektion nån kväll!?

Sto studiando

Brister både här och där men lite framåt går det nog allt.
Firar av tentan med två trettioåringars fest på lördag.
Håll tummarna för att jag har något att fira!

Veckans pimpinetta hacker

Efter middagen idag sa T att hon gärna ville ringa till en kompis på förskolan. Jag förklarade att man måste ha numret för att kunna ringa och att jag inte hade blekaste lilla aaaning vad hennes föräldrar heter eller bor (för att kunna luska fram numret alltså). T säger då att hon redan vet vad hon har för nummer "hon har sagt det till mig på dagis, mamma". Eh, jahaaa, men det är jätteviktigt att det blir precis rätt nummer för annars kan man lika gärna komma till en farbror i ett hyreshus, replikerar då pedagogiska mamman. Hon hävdar att hon ju faktiskt vet rätt nummer, skriver ner det på en lapp och en liten stund senare hör jag inifrån vardagsrumssoffan:

"Hej, det är T, jag skulle vilja prata med (vi kan kalla henne) Lisa." Tystnad.
"Hej Lisa! Jag undrar om du vill komma och leka med mig någon dag, inte idag men någon annan dag!"
"Jaha, bra hejdå!"
"Maaaamma!! Det var visst Lisas nummer, nu har jag pratat med henne."

Som hon förvånar mig detta barn!

I övrigt har hon meddelat oss att hennes favoritfröken är E, för att hon har en sån fin grön kofta och "jag äääälskar grönt! Och så har hon orange hår" och att man kan stryka bort håret med baksidan av handen när man har nagellack så att det inte försvinner. Minst ett gapskratt om dagen åt vår grandiosa primadonna blire.

Soc-samtal nummer två

Efter dagens simhallsbesök bestämde vi oss för att lyxa till det lite med snabbmat och hamnade på närmaste hamburgerrestaurang. När vi hade ätit färdigt ville T komma fram bakom mig så jag ställde mig upp för att släppa förbi henne, hon snubblade över min fot (BAKOM min rygg!), snubblar fram några steg för att rasa i marken ca. 2 meter bort från mig varpå hon högljutt, och såklart halvgråtande, utbrister:

- Men mamma! Jag har ju sagt att man inte får knuffas!

Den här gången kunde jag faktiskt inte hålla mig för skratt. Där sitter mamman och vräker i sig fettiga pommes frites och knuffar plötsligt i väg sin 4-åring så hårt hon kan så att hon drattar omkull två meter längre bort. Gripande bild.
Så. Nu är det bara att nominera mig till Årets Mamma. Någon?

Inte bara glass, lite godis också

Man kan kanske tro att vi mest bara ätit mangoglass den senaste månaden men så är inte fallet. Fullt upp i livet, blir tystnad här. Har mycket som skulle behöva förevigas men minns förstås inte vad, därav poängen med att "föra blogg".

Igår på morgonen sprang lillebror, som nu sover i vanlig säng, in och väckte den kära systern. Hon blev rosenrasande och var arg lite till och från under gårdagen över att ha blivit störd. Vi övertygade honom att komma in till oss när han vaknar i stället och detta han gjorde i morse. Alldeles för tidigt förstås då det verkar som att ljuset får våra, i vanliga fall långsovande, barn att kliva upp runt 6-snåret.

Jag segade mig i alla fall upp och lärde honom att smyga in i vardagsrummet men då vi kom dit så satt storasyster redan där:
- Jag tror jag svimmar, var det inte du som ville sova länge idag?
- Men mamma, jag kunde inte. Jag tänker bara på godis.

I veckan har intresset för bokstävernas värld varit extra överhängande och nu är det inte långt bort till att hon börjar läsa. Hon ljudade ihop de första sidorna i Dinosaurieungar med lite ljudarhjälp, bokstäverna klarar hon alldeles själv, och var jätteglad och stolt när hon upptäckte att hon kunde läsa.
Det är en relativt lugn, harmonisk, glad och hjälpsam tjej vi har här hemma nu och tacksamheten sprudlar!