måndag 28 november 2011

Datanörd vid midnatt

Här hemma har vi en liten kille som väljer att mycket hellre spela dator än att titta på barnprogram (konstigt nog då han bara får sitta i 15 minuter och mest tittar på programklipp ändå...?). Han vet dock att det är lönlöst innan klockan sex då det först är middag i lugn och ro och sen småpyssel innan barnprogram- eller datordags kl.18. Så idag kom han på den briljanta idén att satsa på att avancera tiden något:

-Nu är den lilla visaren på tolvan! Då får jag spela daaaaator!?!

tisdag 22 november 2011

Mönstermamman


Jag har så mycket tålamod med mina barn just nu att det är inte klokt. Vi bakar och pusslar och bygger bilbana och ritar och pysslar och gör en hel massa andra saker som jag tycker är så iiin-i-märgen-tråkiga. Jag försöker ta vara på trenden för jag gissar att jag snart är tillbaka till dricka-kaffe-prioriterar-status igen.

Är det måhända julkänslan som smyger sig på och in i tråkföräldern?

söndag 20 november 2011

Om vikten av att kompromissa

Hade gapskrattframkallande vänner på indisk middag i går och förutom insikten att vi ses för sällan fick också barnen mig att inse något annat. Sex barn från tre olika familjer härjade fritt i flera timmar här hemma. Först var det teparty och legobygge, sen klädde alla ut sig till allt möjligt, bland annat prinsessor, och så blev det svärdfight. Plötsligt åkte kläderna av och alla ville ha ögonskugga och så blev det show i klädkammaren. Så blev det läggdags och alla stormade fram genom huset och städade kollektivt bort allt det dragit fram efter fem timmars lek.

Fasen så härligt jag tycker att det är att mina barn har den fantastiska möjligheten att leka med en massa sorters olika kompisar och utmanas i alla möjliga sorters lekar; att det inte bara blir prinsesslekar och pyssel för hela slanten utan att man också kan gå upp i svärddueller och att det inte bara blir bilbana och legotorn utan också laga mat och ha fikabjudning. Jag ser hur svårt det kan vara i många sammanhang att visa barnen att det inte finns några könsspecifika lekar när det i de allra flesta sammanhang ändå är så att det existerar till mycket högre grad än jag skulle vilja se år 2011.

Efter en kvarts läggning låg sex barn och sov utspridda på diverse platser i huset och vi kunde fortsätta socialisera i många, snabbtgående timmar till (men skönt nog inte om våra barn, så befriande det kan vara)!

Fem, nästan tonåring.

En period av skön harmoni har vi haft och trots att jag misstänker att T gått in i nästa utvecklingsfas med nya tester så känns det ändå lugnare än tidigare kaosperiod. Nu går vi från skämtsam och lugn till förbannad och oresonlig på 0,2 sekunder. I dag kom hon på att hon ville att jag skulle leta upp hennes lucialinne i källaren, följde mig glatt ner och då jag inte hittade det skrek hon:

"-MAMMAAAA!!! Nu är jag inte din dotter längre!!!!" och stormade uppför trappan i vredesmod.

Jag har kanske, efter ett förflutet i gränstesternas land, förlorat kontakt med hur det låter för utomstående öron och vill bara skratta högt och länge. Herreguuud vilken pangbrud, med betoning på svartkrutet i pang, vi har här hemma! :P

Hon löser kluriga problem och drar slutsatser och ser mönster där man inte trodde att det var möjligt för en liten tjej som just påbörjat sitt tänkande liv. Jag upphör aldirg att förvånas över barns fantastiska slutledningsförmåga!
Nu räknar hon till hundra, kan sedan länge skriva och läsa hela alfabetets stora och små bokstäver, ljudar ord och uttalar saker med finsk brytning när hon känner för det. Sjunger, dansar och vill lära sig engelska och teckenspråk. Är mest snäll men också väldigt retstickig med lillebror och bjuder på många roliga skämt och skratt där hon far fram i trygga farvatten. Hon säger helst nej tack till närkontakt med de allra flesta men när det retar M så dyker hon i våra knän och vill kramas!

Hon växer så det knakar och är nog drygt 120 cm lång, 22 kg tung och käkar som en häst. Världsbästa hetlevrade stortjejen!

torsdag 17 november 2011

Fina fisken

Har laddat ur och om. Känns bättre nu. Misstänker dock att det inte krävs många millilitrar för att få bägaren att rinna över på nytt men det får jag väl ta då.

Nu har jag bara denna härliga känsla av nästan-helg, längtar efter goda vänner på middag på lördag och sen en ljuspunkt i viktigt prat med kollegorna nästa helg. Livets eviga mysterium: varför ser man inte till att träffas och omge sig med människor man gillar mycket oftare?

Advent kryper sig på och långledigt med barnen stundar. Ljus i det snölösa mörkret!

måndag 14 november 2011

Ventiler och dilemman i parti och minut

Just denna höst har jag nått till någon sorts nufårdetfanimigvaranog-gräns vad gäller vissa saker på mitt jobb. Den allra största (åtminstone det som BORDE vara den största) delen av det jag gör ÄLSKAR jag och det gör mig glad och fylld av ny energi och lycka över att ha valt rätt yrke. Men sen. Sen har vi den där andra delen. Den där delen där jag tydligen måste stå ut med diverse plumpa könsspecifika totalblunders och oförberedda föreställningar av de människor som borde vara bäst förberedda av alla. Där kvinnor och män behandlas olika och där det inte finns någon som helst insikt kring detta och där driv och utvecklingslust dödas av dem som borde göda dem.

Jag vet inte vad jag ska göra av min frustration eller hur jag ska hantera att det inte går att påverka situationen trots önskemål om förändring/förbättring och det känns så tråkigt då jag vet hur bra det skulle kunna vara med en ledande hand och ett jobb där alla får vara på väg åt samma håll.

För tillfället hoppas jag, min vana trogen, på någon form av mirakel men sneglar samtidigt på alternativa yrkesval för framtiden.

Månadens mentala påminnelse: Det ordnar sig, det gör det alltid. Det löser sig, så brukar det bli. Det kommer fixa sig till slut, finns inget tvivel (men nu känns skiten faktiskt jävligt sur!).

Jag kopplar ur

Nästan omöjligt att lugna nerverna faktiss så jag får väl börja med denna veckas fniss för att lätta upp stämningen lite.

Fniss #1
När jag hämtade barnen på dagis i onsdags så skulle M precis gå in på toa när jag kom så jag följde honom in och satt bredvid på förskoletoan. Han höll sin hand på mitt ben och tittade plötsligt på mig med en övertygande ömhet och frågade:
- Mammaaaa...
- Jaa?
- ÄR vi tvillingar?
- Njae, alltså...
- Jåå. T också. Vi ÄR tvillingar.
Ehrm. Hur tänkte han då?

Fniss #2
Bestämde mig för att ta en långprommis i mörkret i kväll. Stoppade iPoden i öronen med poddversion av Anders Jansson visits Morgonpasset. Goodness me vad jag skrattade. Trampade runt och gapskrattade på rundan och skrämde nog halvt ihjäl folk som eventuellt såg alternativt hörde mig på min väg. Är numer känd som den skrattande kvällsprommisgalningen i min by. Kan man skylla på en icke-befintlig telefon?

onsdag 2 november 2011