Tre och ett halvt.

Det är lätt att glömma bort det andra barnets framfart i livet när storasyster driver på och knycker mycket strålkastarljus men lillebrors utveckling är väl den som nu frodas mest. Han har lärt sig alla bokstäver, han busar och leker med stortjejerna på allas villkor och ibland när T är på sitt mest okontrollerade humör blir han lekkamrat åt grannen. Helst cyklar han runt, runt, skulle gärna vilja att det skulle gå lite fortare men har fortfarande vett och tar sig väldigt sällan vatten över huvudet. Han älskar att höra bok, så pass mycket att han gärna lyssnar på långa kapitelböcker mellan springpassen.

Till kvällen tar det ungefär 2 minuter att somna men först vill han gärna höra "tusen, tusen stråla ock" (Nu tändas tusen juleljus) och "det strålar" (en stjärna). Själv är jag hyfsat less på julmusiken men önskelåtar är ju alltid önskelåtar och måste slaviskt följas. Han har dessutom plötsligt lärt sig texterna till ett trettiotal nya sånger och jag vet inte som vanligt inte hur det har gått till.

Får han önska mat blir det alltid mormors palt eller någon gång pizza. Godisgris ut i fingerspetsarna och äter det som bjuds, även om det råkar vara såna där äckliga spritfyllda chokladbitar. Rena hälsofreaket alltså.

Han älskar att gosa och får nästan aldrig nog av att pussas och kramas. De morgnar han smyger in i vårt sovrum ligger han nära och stryker på mig och vill att jag ska hålla honom i handen samtidigt som han försöker ligga så nära som möjligt.

När han blir tillsagd på skarpen blir han mycket ledsen och tittar skamset ner i marken medan vanliga tillsägningar inte biter alls utan mest clownas bort. Återkommande svar just nu är "jag olkal inte" och "aldlig i livet" och jag kan inte vara arg på honom mer än två sekunder för att jag måste äta upp hela pojken för att han är så fin och rolig, även när han är arg. Jag älskar att han inte kan säga R utan säger L i stället och då han är mycket verbal och många gånger uttrycker sig utförligt kring det mesta låter det ibland så bedårande att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Under middagen då vi går igenom dagens "bästa och sämsta" kan han inte riktigt skilja på de två vilket leder till många sköna leenden från storasyster som faktiskt tycker att han är jätterolig och världens bästa och ger massa kärlek till sin lillebror. De leker så fantastiskt bra mest hela tiden (mellan de små attackerna av bråk) och skrattar så de kiknar och inte kan sluta flera gånger om dagen.

Vilken kille, va!?

Cykelsugen

Efter dagens ihärdiga regn kastade vi oss ut så fort det sprack upp vid middagstid för att just äta middag ute. Familjen får små, ständiga nervsammanbrott (och måhända hörselskador) av att springa på varann inomhus en hel dag; vi behöver alla rastas.

Mitt i allt utepyssel säger T plötsligt:
"-Nu är jag sugen pappa, nu vill jag lära mig cykla." så idag blev första gången hon frivilligt satte sig på cykeln för att öva en liten stund. Jag känner mig full av förhoppning, har länge sett fram emot att kunna cykla iväg på små utflykter men hon har vägrat i sten, "ska ALDRIG lära sig". Hon har vägrat prata om cykling, vägrat sätta sig på cykeln, vägrat cykla trots stödhjul och hellre gått än att kompromissa om sin förutbestämda anticykelhållpunkt.
Innan den korta övningsstunden var över hann hon till och med säga att hon skulle öva en stund varje dag den här veckan. Jag kanske inte köper den visionen rakt av men det känns kul att hon för en stund faktiskt kände att hon VILLE.

Men det här barnet kan min egna starka vilja kasta sig i en grund, kall bäck någonstans i ödemarken i jämförelse med hennes. Det trodde man aldrig.