Morgonstund har grus i mun.

Det bråkas inte lika mycket här hemma nu. Banden binds lite snabbare och det går oftast att avstyra de värsta utbrotten innan de eskalerat för mycket. Men på morgnarna, då bråkar vi hejvilt. Jag börjar varje morgon med att vara mild och god men efter ett antal otrevligheter, hot om våld mot närmsta lillebror, högljudda vrål, ilska vid hjälpaktioner och allmän antipati så slutar det oftast med att jag är arg och skriker mina goda föresatser till trots. T gör allt för att provocera och skriker gärna utanför sovande lillebrors dörr eller sparkas för att få igång någon form av reaktion.

Nu kör vi beprövad metod på repris och försöker återigen med belöning de gånger hon kan hålla tillbaka sina otrevlighetsimpulser. Två dagar har det funkat. Vi håller fingrarna i kors och hoppas!

Himmel, helvete och allt däremellan

T ska börja verksamhet i kyrkans regi och frågar vad man gör när man är där. Jag svarar att man nog pysslar och bakar och lyssnar på historier och pratar om Gud och sånt. Den spontana, och överlyckliga, responsen blir då:

- Åh, mamma så bra! Jag gillar ju att prata om Gud och det gör ju inte du.

Känns bra att med varm hand lämna över till proffsen då jag inte längre är betrodd som expert inom området.  Med all rätt dessutom.

/Utan röstkort i kyrkovalet

Livets mysterier

M reflekterar vid köksbordet.
- Mammaaaa...
- Jaa?
- Om vi äter lite på dagis så får vi bara bryta en bit bröd. Vet du varför?
- Näej. Varför då?
- Jag vet it.

Han fortsätter fundera på okloka saker i vardagen. Lillfilosofen våran.