Too much.

När jag var yngre så tyckte jag lätt att det kunde bli "för mycket" umgänge med vännerna och stannade gärna hemma en dag eller flera, ibland helst en vecka, för att totalisolera mig med nån bok eller annat avslappnande. Jag kände med andra ord igen mig mycket väl i min dotter när hon igår fick besök (av en flitig besökare) och spontant hävde ur sig:

-Nej men mamma, nu kommer hon ju i g e n. Hon är ju här varje dag. Jag tycker faktiskt att det är lite jobbigt!

Vad gör man då? Jag förstår ju precis hur hon känner det och vet än idag hur kvävd jag kan känna mig om det blir "för mycket". Men som samhällets standard ser ut idag när man helst ska vara social dygnet runt är det ju heller inte socialt accepterat att be någon gå hem för att man behöver vara ifred. Vad ger man för råd till en femåring som känner samma?

Framsteg

Gårdagen tillbringades med goda vänner. Vi har känt dem sedan barnen föddes och har gått igenom många faser tillsammans. Många timmars rolig lek har de hunnit med. Bråk och slagsmål likaså. Gärna som nakenfisar. Tidigare har det alltid slutat med att T börjat stortjuta och kommit springande när kompisen blivit arg på henne och börjat slåss (som händer då och då då de båda är riktiga retstickor emellanåt).

Så igår. T smällde till A i ansiktet av okänd anledning och han tände till och gick på henne, tog till det han kunde som var båda knuffar, sparkar och slag. T höll upp en uppblåsbar pool (!) som skydd, sa inte ett ord, tog sin lillebror under armen och sa helt lugnt:
-Kom nu M så går vi härifrån.
När alla lugnat ner sig, alla orättviseaspekter retts ut och båda sagt förlåt upptogs så leken precis lika glatt som tidigare.

(En stund senare när grannkompisen kommit på besök såg hon dessutom till att alla fick vara med i leken och bjöd in till aktivitet som passade alla något som inte heller är helt typiskt tänk för henne.)

Vid middagsbordet berömde jag henne för detta och då svarade hon bara:
-Men mamma, det var ju bara för att jag ville skydda M.

Det värmer det blödiga mammahjärtat att höra sånt! Fina, fina barn!

Förskönad hjälte

- MAMMAAA!
- Jaa?
- Kom och sitt me mä! Det äl så läskigt med Kapten Sadeltant!

Jag vet inte jag, men jag tyckte nog att Sabeltand ändå lät lite... fräckare.

Sen:
- Näl fål jag mjölk i mina bröst?
- Det får du aldrig, det är bara tjejer som får det och då måste man ha fått en bebis först.
- NÄ-Ä, jag kommer det! Jag hal en bebis i imagen, T också. Vi hal var sin.

Jaså?

På väg hem från en helg hos sin mormor och morfar frågar jag barnen om de sov tillsammans hela natten. T berättar då att M ville gå över till mormors säng på morgonen:

- Och mamma jag ville inte det men jag har ju så svårt att säga nej.

Älskad!?

Skulle just åka iväg på after work med ett gäng kollegor igår. Väntade på mannen som kom hem en sisådär fen minuter innan vi skulle träffas nere på stan så jag och barnen hängde ute för att jag snabbast möjligt skulle byta bilförarposition och åka. När jag sitter i bilen springer barnen fram för att säga hejdå med pussar och kramar och allt det där. Då jag ska stänga dörren säger T:
- Jag älskar dig jättemycket mamma!
Och tillägger med eftertryck:
- PRECIS som du är!

XD

Tur det. Helst i maj.