Morgonstund har grus i mun.

Det bråkas inte lika mycket här hemma nu. Banden binds lite snabbare och det går oftast att avstyra de värsta utbrotten innan de eskalerat för mycket. Men på morgnarna, då bråkar vi hejvilt. Jag börjar varje morgon med att vara mild och god men efter ett antal otrevligheter, hot om våld mot närmsta lillebror, högljudda vrål, ilska vid hjälpaktioner och allmän antipati så slutar det oftast med att jag är arg och skriker mina goda föresatser till trots. T gör allt för att provocera och skriker gärna utanför sovande lillebrors dörr eller sparkas för att få igång någon form av reaktion.

Nu kör vi beprövad metod på repris och försöker återigen med belöning de gånger hon kan hålla tillbaka sina otrevlighetsimpulser. Två dagar har det funkat. Vi håller fingrarna i kors och hoppas!

Himmel, helvete och allt däremellan

T ska börja verksamhet i kyrkans regi och frågar vad man gör när man är där. Jag svarar att man nog pysslar och bakar och lyssnar på historier och pratar om Gud och sånt. Den spontana, och överlyckliga, responsen blir då:

- Åh, mamma så bra! Jag gillar ju att prata om Gud och det gör ju inte du.

Känns bra att med varm hand lämna över till proffsen då jag inte längre är betrodd som expert inom området.  Med all rätt dessutom.

/Utan röstkort i kyrkovalet

Livets mysterier

M reflekterar vid köksbordet.
- Mammaaaa...
- Jaa?
- Om vi äter lite på dagis så får vi bara bryta en bit bröd. Vet du varför?
- Näej. Varför då?
- Jag vet it.

Han fortsätter fundera på okloka saker i vardagen. Lillfilosofen våran.

Mina barn, va!?

Det sägs att mellanbarnet alltid blir lite bortglömt men han blir inte det för han är sjukt fin och rolig och tjurig. Han säger inte riiiktigt lika många roliga grejer som storasyster och omnämns av denna anledning inte lika ofta här men han är en riktig toppensnäcka han också!
Nu till exempel, typ 4,5 år gammal, cyklar han som värsta Tour de France-proffset säkert minst en mil om dagen och har plötsligt lärt sig läsa utan att jag märkt det. Han fnittrar hysteriskt och gör alla glada med sin dökuliga humor och surar ungefär lika ofta för att allting är orättvist typ "jag tänker vara vaken lika länge som er i natt. Jag tänker det! Det är orättvist att ni får vara vakna så länge." gånger tusen. Han gillar fortfarande inte att kasta sig in i nya projekt och när alla kompisarna kastar sig i en ny vattenbana står han på sidan och tittar på eller trippar fram ytterst försiktigt för att absolut inte ramla eller skada sig på något okänt. Detsamma om han träffar nya små- och stormänniskor. Avvaktar och iakttar. Utvärderar och småtestar. Ger sig hän i tryggt förvar.

Lillbarnet har blivit 8 månader gammal, 10 kg tung och 75 cm lång. Han säger dätt och dän och blåser och leker med tungan. Han gillar äntligen mat och stödammas nu bara för mys och antiallergiska gener. Med sina fem tänder har han bitit mig flera gånger i bröstet men har skärpt sig på sistone och mest bara charmat i stället. Han sover tolvtimmarsnätter men de senaste två veckorna har han vaknat och varit arg i säkert två timmar per natt och utan amningshormonerna så är jag nu lite vrakig. Han är tjock och go och fin och glad och har med stolthet förtjänat sitt nya nick Sitting Bull. Han bara sitter och sitter som en liten buddhafigur och är nöjd och pillar på med grejer. Kryper bara bakåt trots ihärdiga försök i både yoga-hunden och klassisk krypställning.

Stortjejen avslutade skolåret med en explosion av kompisbegär och skulle helst vara med kompis dygnet runt. Humöret har lagt sig något och det är fortfarande plötsliga uppbrott som blir jobbiga och sparkas bakut efter. Hon är klok och smart och cool och påhittig och när vi får så skrattar vi högt och länge åt hennes påhitt och helt galna idéer. Hon älskar sina småbröder oändligt trots att nu en av dem är mycket tacksam att retas med, leker i timmar med M, underhåller gärna lillis tills han gapskrattar åt henne och barnvaktar gärna kortare stunder.

Det känns fint att hel-vara hemma med de här filurerna ett litet tag till.

Pride - in the name of love

Vi tittar på nyheterna, ett långt inslag om Pride-paraden i Luleå.
T: -Mamma, vad är en Pride-parad?
- Jaa, det är en fest för att fira att alla kan vara kära i varandra. Tjejer kan ju vara kära i tjejer och killar i killar och såklart killar i tjejer och tvärtom.
T: - Jaha, ja, det förstås jag är ju kär i Molly och XXX och så i dig.
- Ja och jag är kär i pappa.
T: - Pappa! Vem är du kär i?
- Mig själv.
T: - Men pappa! Det går ju it!
*Tankepaus*
-Eller ja, det går ju men då får du it va med på paraden.

Funderingar på livet beyond

T: - Mammaaa. Man säger ju att man far ovanför molnen när man dör men hur blir det då när det inte är några moln? Hur klarar Wilma (farmor och farfars döda hund) sig då?
Jag: - Jaa, alltså, man säger ju att man far upp till himlen när man dör men det är nog kanske bara själen som far upp till himlen. Kroppen ligger kvar där man begraver den.
T: - Vad är själen?
Jag: - Ja men, man kanske skulle kunna säga att det är det som är du som en del säger åker upp till himlen.
T: - Skelettet?
Jag: (mycket pedagogiskt) -Nja inte skelettet direkt utan din själ, din ande. Allt det i din kropp som är du, allt det som gör dig till T kan man säga.
T: - Jaa. Skelettet alltså.

Jag och mannen skrattar nästan ihjäl oss i framsätet och är tacksamma över en dag då vi verkligen hunnit lyssna på våra barns filosofier och funderingar tillsammans med övrig familj där småbebisarna bjöd på världsgulligt pusskalas. Solen fortsätter värma och vi hoppas att eländet med golvhelvetet ska lösa sig under morgondagen så att vi kan njuta fullt ut. Nöjda med en dag i skön familjeharmoni.

Äpplet faller inte långt eller hur det nu var.

Mina barn säger fortfarande lika många roliga grejer men jag kommer aldrig ihåg att skriva ner dem längre. Lite fullt upp i livet bara. Bygga hall, planera inför besök, städa källare, bestämma färg på hus, ta hand om barn, träna, träffa kul folk osv osv i all evighet.

Mellanbarnet är mycket rolig och berättar många historier, fortfarande om bajs, den tid han inte surar ihop och "inte vill säga".

Den senaste stoltheten i livet är väl kanske att mitt stora barn börjat svära. För visst är det väl sådant som alla föräldrar längtar efter för att visa vilket gott intryck de själva gjort på barnet i fråga (alltså inget alls i vårt fall...). Hon har (ÄNTLIGEN) lärt sig cykla och är lyrisk över detta faktum och vill gärna träna varje dag för att hon tror att man kan glömma bort hur man gör annars. Så länge hon sitter på sadeln är alltså allting frid och fröjd. Det är när hon kommer till parkeringsfasen som det lätt barkar, cykeln står nämligen inte så bra på stödet.
Ett försök, cykeln ramlar. Ok, ingen överdriven respons.
Två försök, cykeln ramlar. "Idiot!"
Jag försöker medla mellan barnet och cykeln: "Flytta den lite, det kan hända att marken är lite mjuk just där."
Tre försök, cykeln ramlar. Barnet ställer upp cykeln för att tippa (läs kasta) den så hårt det går ifrån sig och skriker samtidigt. "IDIOTCYKEL! DJÄVLAR! CYKELIDIOT!" och stampar våldsamt därifrån.
Jag kan inte riktigt hålla mig för skratt och säger typ: "Det hjälper nog inte något vidare att ha sådär kort stubin."
-"TYST MAMMA! OCH SÅ VILL JAG ATT DU BERÄTTAR FÖR MIG VAD STUBIN BETYDER!"

Mitt stoltaste ögonblick alltså. Hon har nog läst på lite i den förbjudna ordboken på sina lediga stunder. (Till protokollet: jag känner inte igen mig aaaalls i hennes bristande tålamod och totala frustration när saker inte går som hon vill. Inte heller i svordomsanvändandet. Jag är ju en god och ganska from moder när allt kommer till kritan.)

Lillbarnet måste nog snart få ett eget inlägg så jag minns hans uppväxt också om ett par år.

FYI

- Mamma...
- Jaa?
- När jag äter så far min snopp upp jättejättefort till rymden och tillbaka igen.

Viktig, vardaglig info så här en vanlig onsdag.

Fem månaders extra kärlek, familjesorg- och glädje och den vidunderligakonsten att vara skoltjej

Lillkillen har nu blivit 8,8 kg tung och 69 cm lång, är stark som en oxe (och ser lite grann ut som en), älskar att socialisera och är en allmänt nöjd liten skit. Om man inte räknar läggningen så är han nog den gladaste lille räka jag träffat på ett tag. Han gillar dock inte att gå och sova och väntar fortfarande gärna på att jag går och lägger mig samtidigt för att han ska sova riktigt gott. Söt och rund och glad och pratsam charmar han oss alla; till och med storasyster mjuknar i sina allra ilsknaste stunder när det tandlösa leendet (med två riskorn på gång)  avfyras i hennes riktning. Fina, sköna bebbo som hurvas av smakportioner, har en frisyr som en samuraj och suger på allt utom tutte!

I egna familjen cirkulerar många tankar som gör oss sorgsna och nedslagna och fyller oss med en önskan om att kunna göra mer, hjälpa mer, påverka mer. Jag hoppas min vana trogen att allt ska bli bra men kanske det inte riktigt räcker hela vägen fram den här gången. När livet förändras för någon nära är det svårt att hänga med, tänka om och förlika sig inte bara för den drabbade men för alla inblandade. Jag önskar jag vore miljonär och kunde hjälpa på ett litet sätt när det är för långt att vardagslyfta. Jag väljer just nu att tänka att det går att göra bra igen. Helbra igen. Som förut.

Sen sist har jag övertygat The One and Only Mannen att husvagn är det absolut bästa man kan köpa när man får sälja en bil på grund av tjänstebilsinköp och på lätta steg drömmer jag nu om sköna utflykter och en privat hörna med barnen, sommar som vinter. Barnen längtar. Mamman mest.

Vi har dessutom en stolt liten stortjej här hemma som idag tagit dykrekord på simskolan (nio sekunder) och efter många turer bytt klass till en med fler kompisar. Vi är tacksamma mot skolans flexibilitet och önskan att göra bra bättre och ännu mer tacksamma för att vi själva slapp ta en massa svåra beslut.

Upp och ner, fram och tillbaka, kärlek och omsorg, tårar och skratt. Tid som går fort, så fort, så fort.

Svar på tal

T och M pysslar hos mormor och morfar. Det ligger plötsligt en massa kritbitar på golvet. Morfar undrar:
-Varför är alla kritor trasiga?
T (lite irriterat):
-Men morfar, it vet jag, det får du väl fråga kritkonstruktören!

Spänning på hög nivå

M blev lite rädd för tomten och gömde sig hos farmor. Tomten fick se Ms nya låtsas-bajskorv och undrade om någon bajsat på golvet. M svarar sanningsenligt att det "bara kom lite prutt i kalsongen".
Sammanfattningsvis en fantastisk julafton alltså. :)

Say - what?

Vi har inga husdjur. Mannen är allergisk och trots att T någon gång har yttrat orden att vi ju kan ha en katt när pappan dör så har vi övriga i familjen inte tänkt tanken på att ha något lurvigt är hemma. Döm då av min förvåning då jag hörde bebben vakna och knorra på lite i sin säng och jag kärleksfullt frågar fyraåringen:

- Men! Vem är det som knorrar tror du?

och han blixtsnabbt replikerar:

-Ts marsvin!

Är det något mina barn har glömt att berätta eller har den unge mannen bara mycket livlig fantasi månne?

Alfabetsträning

Jag och fyraåringen läser ABC-bok i soffan på eftermiddagen. Vi kommer till M. Han brukar ofta gå omkring och säga M som i Mamma så jag säger:
- M som i Mmmma...
Ingen respons.
- Som i nån som sitter bredvid dig i soffan.
- En drake!

Ridå.

Fyraåringen

M har fyllt fyra år. Kan alfabetet och skriva bokstäver upp och ner fantasifullt utspridda på pappret och kan säga R men föredrar fortfarande L. Dataintresset finns kvar men har lugnat ner sig en smula och roligast är fortfarande att leka med storasyster eller att sitta och pyssla för sig själv eller med andra. Han är känslig och blir väldigt förorättad om någon gör något dumt mot honom men är en riktigt retsticka och kan reta igång konflikter också; det är värre med att hantera dem när de går överstyr.

Just nu upplever han ofta rädsla; vill inte gå själv till sitt själv eller toaletten om den är släckt, vill inte leka ute om ingen är med honom trots att han älskar att stöka på för sig själv när man väl följer med ut och går något på annat håll. Älskar att virvla runt i snön och har gjort en pulkabacke dit han gärna går själv eller med andra. Går glatt 2 km med mig varje dag och hämtar T på skolan.

Har börjat trotsa friskt men går oftast att avleda. De största konflikterna kommer när ytterkläderna ska på, när händerna ska tvättas eller när man inte får se på tv/spela dator förrän klockan är sex. Surar ihop och skriker "nu är jag arg på dig mamma" när han inte får som han vill men köper oftast ett nej.

Tar ofta till gråt som vapen för att visa att T varit dum eller om någon slagit honom minsta lilla men det är sällan "nödvändigt" utan mest en dålig ovana. Svårt det där i den ständiga humörscirkeln hoss alla i familjen/vännerna där alla spelar en roll som är svår att kliva ur.

Skrattar högt, mycket och väldigt smittsamt till storasysters förtret då han alltid avslöjar att de ligger och tystbusar i våningssängen om kvällarna med sitt höga, kvittrande garv när de egentligen ska sova.
Somnar till ljudbok och vaknar på en sekund när någon kliver upp på morgonen trots att han ofta skulle behöva sova lite mer.

Älskar att mysa och busa men måste känna de han busar med väl för att tycka att det är kul. Detsamma gäller för nya samtalspartners, han måste ha träffat folk flera gånger för att vilja prata och svara på tilltal men sen bubblar det lätt över av viljan att kommunicera och berätta saker.

Världens finaste helt enkelt!

Tvåmånadersplutten

Nu har vi lärt känna varann i två månader och är, precis som med de övriga två, lika överväldigande bebisförälskade som tidigare.
Lillprutten pratar, följer med blicken och ler det mest smittsamma leende ända sen den femte veckan i hans liv. Han är ivrigt uppvaktad av sina storsyskon som vill pussa, krama och ha honom liggande i knät i soffan så fort han är vaken. Det känns särskilt fantastiskt att se den översvämmande kärlek som drabbat våra äldre barn när de är med sin nya lillebror. De är så snälla och fina med honom och stryker ömt hans kind även när de just nitat varann i sann syskonirritationsanda.

Ibland är det lite körigt i magen vilket gör att nätterna känns lite som en tröttdimma då han helst somnar på min arm och vill ligga så ända tills det är dags för första nattamningen, sen går det att lägga ner honom bredvid sig i sängen. Vissa nätter sover han oroligt och vaknar ofta och gnällgråter, vissa sover han helt ok men äter gärna var 2-3:e timme. Än så länge går det bra men med tanke på att vikten ökar stadigt tänker (hoppas) jag att det snart går över och att vi kanske får andningshål på 4 timmar i stöten. Själv sover jag mycket bättre än tidigare mellan amningstillfällena så energin är inte alls helt slut dagtid. Kanske också för att pappan tar vissa nätter samt skjutsar till skolan (och vid enstaka tillfällen förskolans 15-timmarsplats) och jag får ligga kvar när det behövs.

Livet är roligt hektiskt. Med fem nära, föräldralediga vänner och ett par deltidare finns det alltid sällskap och massa hitta-på under dagarna. Två månader har aldrig gått så fort; mycket kaffe och lekande barn i drivor speedar visst upp tidskonsumtionen.

Jag är så tacksam. Och lycklig. Lycklig och tacksam. Underbara barn!

Hört inifrån en pysseltjejs rum

Någon sitter vid sitt skrivbord och klipper i ett sånt där ark med klippdockor. Denna någons mamma lagar mat i köket och hör plötsligt ett mycket argt utrop från Någon (som vanligtvis bara svär när hen testar sina föräldrars gränser):

- Djävla dockdjävel.
Paus.
- Fy faaaan.

På behörigt avstånd skrattar mamman för sig själv och känner väl igen sitt eget tålamod i den unga pysslerskan.

Den här gör mig glad!

Glad advent och en decembertanke plitar jag ner med förhoppningen att jag ska lyckas ta tag i att bokföra våra liv snart nån gång. Det händer ju en hel del i trebarnsdimman!

Födelsedagsprinsessan

Jag fick en bra idé i ett samtal med en bekant i somras på Ts första fotbollscup. De hade frågat sina barn om de hellre ville ha en familjedag där de fick bestämma aktiviteter på sin födelsedag i stället för kalas. Båda två nappade på idén och succén var ett faktum. Alltså, tänkte jag, det vore ju nåt för en höggravid som känt sig lagom sugen på att anordna kalas (mitt i all orörlighet och en konstant känsla av överfull magsäck). Vår nästan sexåring tyckte också om tanken på att få styra och ställa över sin dag och lämnade obekymrad kompiskalaset åt sitt öde.

Så i går var det dags. Vi började med långfrukost; bakade scones, drack nypressad apelsinjuice, té och lyxade med dyr yoghurt och massa bär. Alla var glada utom M som gärna också ville fylla år just samma dag och få bestämma lite han också. Vi packade badväskorna ock åkte till äventyrsbadet där vi swischade omkring i rutschkanorna i tre timmar innan vi blev lunchhungriga och styrde mot Max - jubilarens självklara val.

Sen fick hon välja hyrfilm och plocka godis och så landade vi hemma i nya, fina soffan och njöt av det tillsammans, smått utslagna efter badet. Mjölmatens drottning var dock tvungen att få in en mjölrätt dagen till ära och ganska sent på kvällen fick pappan ställa sig och steka plättar. Vid det laget var alla ganska fullproppade och trötta så det blev bara ett par stycken, en kort kvällspromenad med paraply i det evigt hällande regnet och sen krypa till kojs med långsaga.

Mycket, mycket fin dag med rekordfå bråk och skrik där vi alla var mycket nöjda över att ha fått njuta av varandras sällskap en hel dag. Det krävs inte mycket men kändes nog ändå lite lyxigt att som sexåring ha sett till att allt det blev av!

Veckans tips är det nog ändå. Familjedag i stället för kalas. M har redan börjat planera sin dag...

Rullande RRRR

Lillebror har lärt sig att säga R men har lite svårt att få till det på alla ställen i orden. Han är så söt att vi andra i familjen dör när han försöker få till det! Härmar blir lätt till häRRRRmall och initiala R blir väldigt tydligt uttalade RRRRRallybil. Ibland övergeneraliserar han hejvilt så att också de bokstäver som SKA vara L blir R; exempelvis skaR i stället för för skal.

Två barn som blivit så stora på så kort tid. Jag undrar hur det blir om några veckor när den nya kommer ut. De blir väl som ett par tonåringar à modell mindre i ett nafs. Barnen som just nu kör ramsan "Godnatt hjärtablommamamma! Jag älskar dig mest!" varje kväll när de ska sova. Det ska jag minsann påminna dem om när de blir tonåringar på riktigt.

Långt förbi godnatt nu för den här sprängfyllda mamman så sov gott till mig. Må nattvändningarna bli få och lungorna stora.

Great deal?

I går sade alternativt gjorde jag något som i 6-åringens ögon ansågs provokativt och oerhört korkat (jag minns inte vad och säkerligen inte hon heller). Gissningsvis var hon redan för trött och orkade inte hålla uppe skenet av beskedlig social individ längre. Hon funderar en stund på ett riktigt hårt straff och kommer fram till:

- När jag blir stor ska jag jobba i affär och då ska du få betala de dyraste priserna!
- Oj, jaha, hur mycket ska jag betala då?
- 700.000 kronor!
- Och vad får jag för det?
- 100 kronor.

Det här med att gå i skola och så hemskt gärna vilja kvällsaktivera sig trots att man inte riktigt orkar är väldigt jobbigt när man är sex år. I övrigt har vi fått en tjej som nog börjar landa lite i sin person och är betydligt mer harmonisk och tillfreds trots vissa gnistsprak då och då.

Nu längtar vi till fredagsmys och familjeplask. Och såklart till att magen faller ner lite och slutar att dra sig samman hela tiden så att jag kan andas igen.