Grått och tråkigt. Regn som kryper sig in under alla kläder och kyler ned inifrån. Kallt. Djupfrysta händer under de genomblöta vantarna. Regnskyddet på vagnen fylls och släpper ner små kalla droppar på det nyfikna ansiktet som skymtar där nånstans bakom filtarna. Vissa dagar är helt enkelt inte ämnade för promenader. Idag är en sådan dag. En sån dag då jag är glad över att inte ha kiss-sugen hund.
Nu eldar jag. Och dricker té. Och har på mig min tjockaste kofta. Ingen mer promenad. Men vem ska hämta posten?
torsdag 10 maj 2007
onsdag 9 maj 2007
Första riktiga mammainstinktsutbrottet
I kväll har svärmor varit över på oansenlig middagsbjudning. Lilla hunden var också med. (Såklart. De är ju oskiljaktiga. Bokstavligen.) Efter maten satt vi och slappade lite i soffan. Svärmor lekte med lilla busungen och voffsen låg bredvid. T tycker, precis som alla andra 7-månadersbebisar, att det är rätt så fantastiskt roligt att rycka tag i saker och hon roade sig med att dra lite i den ulliga, vita pälsen.
-Plötsligt- vrålskäller vovven till och biter mot älskade snuttungens mjukaste persikokind. Det var då den vällde fram och ut och över. Modersinstinkten. Trots att jag faktiskt hann behärska mig något för att försöka undvika att skrämma ihjäl sötaste T så var jag där på en sekund och nästan slet upp henne ur soffan. Med vibrerande inre ville jag sparka till HUNDJÄVELN men sansade mig något när jag sekunden senare insåg att hon inte blivit biten på riktigt utan bara nafsad på. Och såklart låg ju en del av "felet" hos rycksugna bebben och en del hos hundens matte som vet hur revirs- och matteägandetokig hon är.
Nåja, ingen skada skedd men OJ va förvånad jag blev över de starka känslor som på en millisekund svepte över mig. Det instinktiva behov att omedelbart svepa bort henne från det onda har jag nog aldrig känt förut. Mäktigt på nåt vis.
Och inte kommer jag att lämna det barnet och den hunden ensamma i ett rum av någon karaktär någonsin igen. Så mycket är då säkert.
-Plötsligt- vrålskäller vovven till och biter mot älskade snuttungens mjukaste persikokind. Det var då den vällde fram och ut och över. Modersinstinkten. Trots att jag faktiskt hann behärska mig något för att försöka undvika att skrämma ihjäl sötaste T så var jag där på en sekund och nästan slet upp henne ur soffan. Med vibrerande inre ville jag sparka till HUNDJÄVELN men sansade mig något när jag sekunden senare insåg att hon inte blivit biten på riktigt utan bara nafsad på. Och såklart låg ju en del av "felet" hos rycksugna bebben och en del hos hundens matte som vet hur revirs- och matteägandetokig hon är.
Nåja, ingen skada skedd men OJ va förvånad jag blev över de starka känslor som på en millisekund svepte över mig. Det instinktiva behov att omedelbart svepa bort henne från det onda har jag nog aldrig känt förut. Mäktigt på nåt vis.
Och inte kommer jag att lämna det barnet och den hunden ensamma i ett rum av någon karaktär någonsin igen. Så mycket är då säkert.
Försenad!
Ja, både min 6-månadersrapport (hon är 7 nu... :-S) och jag själv är försenad. Ska till BVC och sitter fortfarande här utan kläder med 10 minuter kvar till avgång.
Tänkte att det var länge sen jag la upp en bild på vår pride & joy och tiden försvann när jag var inne i Fotoshoppen! Som den så ofta gör (=jag är fortfarande kass på Photoshop)...
Här kommer i alla fall pussar och kramar från oss i laglöst land.
Ha en skön onsdag!
Tänkte att det var länge sen jag la upp en bild på vår pride & joy och tiden försvann när jag var inne i Fotoshoppen! Som den så ofta gör (=jag är fortfarande kass på Photoshop)...
Här kommer i alla fall pussar och kramar från oss i laglöst land.
Ha en skön onsdag!
tisdag 8 maj 2007
Laglöst land
Igår kväll tänkte jag vara klok och smart och självbevarande. Efter månader av fler eller färre timmars för lite sömn om nätterna skulle jag förändra. Inget på tv, sjuk sambo, sedan länge gott snusande barn och lockande bok i sovrummet. Mot sängen i tid alltså. Redan klockan 21.30. Ett trevligt kapitel bok och rena lakan mot huden och rummet bara ekade av härliga sömnvillkor. Och vad händer?
Jag vänder och vrider och suckar och lider. Ligger vaken då M kryper ner. Ligger fortfarande vaken då lill-fia vaknar (av mardröm?) vid midnatt. Somnar en stund men vaknar av egen mardröm. Somnar men vaknar i panik av FÖÖÖÖR varm sovrumsmiljö. Svettas. Och vänder och vrider och suckar och lider.
Min egen slutsats blir härmed att man inte har något för sånt här med självbevarande aktiviteter. Så ikväll är jag vaken alldeles för länge igen. Dricker kaffe så sent som möjligt. Kanske en Dextrosol på det. För Murphys lag verkar vara den enda som funkar på mig.
Jag vänder och vrider och suckar och lider. Ligger vaken då M kryper ner. Ligger fortfarande vaken då lill-fia vaknar (av mardröm?) vid midnatt. Somnar en stund men vaknar av egen mardröm. Somnar men vaknar i panik av FÖÖÖÖR varm sovrumsmiljö. Svettas. Och vänder och vrider och suckar och lider.
Min egen slutsats blir härmed att man inte har något för sånt här med självbevarande aktiviteter. Så ikväll är jag vaken alldeles för länge igen. Dricker kaffe så sent som möjligt. Kanske en Dextrosol på det. För Murphys lag verkar vara den enda som funkar på mig.
söndag 6 maj 2007
Så var det det här med jämställdhet...
Jag har, ända sen jag hade den där stora magen förra året, funderat EXTRA mycket och intensivt på könsroller i vardagen; medvetna såväl som omedvetna. Jag vill så gärna undvika att ramla i fällan och omedvetet forma våra barn (än så länge vårt enda barn) in i traditionella tjej- och killroller. Jag vill inte att de om några år ska ha analyserat fram en bild av att "hemma hos oss är det mamma som lagar mat och städar och pappa som kör bil och hugger ved".
Men det är svårt. Inte kanske just att undvika den absolut mest stereotypiska könsrollsfördelningen. Men detaljerna O! detaljerna. Många bitar av könsförtrycket sitter så djupt rotat att det är svårt att hejda sig ibland. Både för mig och för andra. Som när ens barn får vara kille bara för att hon har blå/grå/gröna kläder på sig. Som när jag nästan (men bara nästan!) uttryckligen utbrister till en väldigt stökig och skränig elev att man inte ska bröla på sådär när man är tjej (trots att killarna gör det på andra sidan klassrummet). Som när man får sneda blickar när man kräver av sin sambo det som man förväntas göra själv. Och dessutom inom den egna familjen.
Ja, det är klart att jag förstår att det inte går på en kvart sånt här. Och det är klart att ens föräldrar har vuxit upp med andra ideal och därför ser lite annorlunda på saken. Ms mamma tycker till exempel att det är hennes "skyldighet" att fixa allt där hemma med konsekvensen att maken varken dammsugit eller lagat mat på 25 år. Ej heller diskat efter maten. Mina föräldrar är det lilla snäppet mindre könsaktivitetsbegränsade och jag har faktiskt sett pappa både dammsuga, plocka undan och laga mat ibland och mamma älskar att hålla på med veden men det är ändå stor skillnad. Det är stor skillnad även hemma hos oss men lite mindre är den allt och blir förhoppningsvis ännu mindre med tiden. Min hund är inte så gammal ännu och kanske hinner lära sig sitta innan det är "för sent"...
Det värsta tycker jag är när folk i ens omgivning förväntar sig att JAG, som tjej, ska göra vissa saker och nog tycker att jag kör med "stackars" M när jag ber honom fixa vissa grejer. Trots att det är vårt "avtal". Han vill att jag ska säga till honom vad han ska göra för att han inte alltid fattar det själv (konstigt nog men det är faktiskt en helt sann upplevelse av situationen för honom) men ändå vill bli bättre på att jämna ut skillnaderna. Så vi försöker bäst vi kan, får syrliga kommentarer och ogillande blickar ibland men det kan jag leva med. Så länge jag slipper bli en passaupppåallaihemmet- kvinna.
Vi försöker tänka på att samsas med bilkörandet även när vi båda åker med och städning, tvätt, matlagning och annat tråkigt kämpar vi på med dagligen för att tryckutjämna. Det är ju trots allt inte konstigt att det krävs en andra uppfostran i frågan då han den andre vuxit upp i mansuppassandets tecken.
Få frågor finns det som upprör mig så som dessa oförtjänta orättvisor i både hemmet och samhället men jag respekterar ändå de som vill ha det på annorlunda vis. Eller snarare på det gamla vanliga viset från förr. Leva kvar i de gamla könsrollerna när man faktiskt inte behöver acceptera dem. Jag förstår det inte men jag respekterar det och tycker att det är fantastiskt att kunna lösa situationen så att alla inblandade blir nöjda trots skillnader.
Själv kämpar jag frenetiskt på för att jag ska ha det precis lika bra och väl förspänt som männen i min omgivning men det är sannerligen inte så lätt som det borde. Vi försöker dock att, redan från början, visa babygirl att det inte finns vissa saker som mannen "måste" göra och vissa som kvinnan förväntas ta itu med. Det är ju det där med att leva som man lär. Svårt. Så svårt. Så svårt.
Bild: Åh, jag minns verkligen inte var de kommer ifrån dessa underbara tu. Kan någon tipsa?
Men det är svårt. Inte kanske just att undvika den absolut mest stereotypiska könsrollsfördelningen. Men detaljerna O! detaljerna. Många bitar av könsförtrycket sitter så djupt rotat att det är svårt att hejda sig ibland. Både för mig och för andra. Som när ens barn får vara kille bara för att hon har blå/grå/gröna kläder på sig. Som när jag nästan (men bara nästan!) uttryckligen utbrister till en väldigt stökig och skränig elev att man inte ska bröla på sådär när man är tjej (trots att killarna gör det på andra sidan klassrummet). Som när man får sneda blickar när man kräver av sin sambo det som man förväntas göra själv. Och dessutom inom den egna familjen.
Ja, det är klart att jag förstår att det inte går på en kvart sånt här. Och det är klart att ens föräldrar har vuxit upp med andra ideal och därför ser lite annorlunda på saken. Ms mamma tycker till exempel att det är hennes "skyldighet" att fixa allt där hemma med konsekvensen att maken varken dammsugit eller lagat mat på 25 år. Ej heller diskat efter maten. Mina föräldrar är det lilla snäppet mindre könsaktivitetsbegränsade och jag har faktiskt sett pappa både dammsuga, plocka undan och laga mat ibland och mamma älskar att hålla på med veden men det är ändå stor skillnad. Det är stor skillnad även hemma hos oss men lite mindre är den allt och blir förhoppningsvis ännu mindre med tiden. Min hund är inte så gammal ännu och kanske hinner lära sig sitta innan det är "för sent"...
Det värsta tycker jag är när folk i ens omgivning förväntar sig att JAG, som tjej, ska göra vissa saker och nog tycker att jag kör med "stackars" M när jag ber honom fixa vissa grejer. Trots att det är vårt "avtal". Han vill att jag ska säga till honom vad han ska göra för att han inte alltid fattar det själv (konstigt nog men det är faktiskt en helt sann upplevelse av situationen för honom) men ändå vill bli bättre på att jämna ut skillnaderna. Så vi försöker bäst vi kan, får syrliga kommentarer och ogillande blickar ibland men det kan jag leva med. Så länge jag slipper bli en passaupppåallaihemmet- kvinna.
Vi försöker tänka på att samsas med bilkörandet även när vi båda åker med och städning, tvätt, matlagning och annat tråkigt kämpar vi på med dagligen för att tryckutjämna. Det är ju trots allt inte konstigt att det krävs en andra uppfostran i frågan då han den andre vuxit upp i mansuppassandets tecken.
Få frågor finns det som upprör mig så som dessa oförtjänta orättvisor i både hemmet och samhället men jag respekterar ändå de som vill ha det på annorlunda vis. Eller snarare på det gamla vanliga viset från förr. Leva kvar i de gamla könsrollerna när man faktiskt inte behöver acceptera dem. Jag förstår det inte men jag respekterar det och tycker att det är fantastiskt att kunna lösa situationen så att alla inblandade blir nöjda trots skillnader.
Själv kämpar jag frenetiskt på för att jag ska ha det precis lika bra och väl förspänt som männen i min omgivning men det är sannerligen inte så lätt som det borde. Vi försöker dock att, redan från början, visa babygirl att det inte finns vissa saker som mannen "måste" göra och vissa som kvinnan förväntas ta itu med. Det är ju det där med att leva som man lär. Svårt. Så svårt. Så svårt.
Bild: Åh, jag minns verkligen inte var de kommer ifrån dessa underbara tu. Kan någon tipsa?
lördag 5 maj 2007
Soffkrasch
En dag av hektiskt umgänge och fixande med pumpar, bilstolar, lövhögar och bakning. Så nu sitter jag här med alla besökare hemgångna, en stor bit Mississippi Mud Pie i magen och bara dör av trötthet och orkeslöshet. Orkade inte ens hänga på käraste L på Lisa Miskovsky-lyssning. Illa, illa.
Lustigt det där med att jag så ofta längtar iväg. Att få göra något eget mys med någon egen vän i någon egen del av världen. Och så när den perfekta möjligheten dyker upp så orkar jag bara inte. Ingen energi kvar liksom. Den försvann kanske igår när jag fick bära omkring på magonda lilla snuttis-pruttis hela dagen. I morgon är det dessutom Ms tur att ta sovmorgon (vi tar varsin på helgerna) och den vetskapen ökar på mina mentala tröttkänslor.
Men jag ska inte klaga. Vi är en lycklig liten familj med fantastiskt fantastiska föräldrar och det här med tröttheten är ju i ärlighetens namn något man måste räkna med när man har en liten bebis (och vill ha tre till). Livet går nog inte mot det lugnare, mer utvilade hållet på ett bra tag än...
Om jag bara orkade lyssna på Lisa Miskovsky då och då med en egen vän i en egen del av världen vore livet helt enkelt perfektamundo.
Lustigt det där med att jag så ofta längtar iväg. Att få göra något eget mys med någon egen vän i någon egen del av världen. Och så när den perfekta möjligheten dyker upp så orkar jag bara inte. Ingen energi kvar liksom. Den försvann kanske igår när jag fick bära omkring på magonda lilla snuttis-pruttis hela dagen. I morgon är det dessutom Ms tur att ta sovmorgon (vi tar varsin på helgerna) och den vetskapen ökar på mina mentala tröttkänslor.
Men jag ska inte klaga. Vi är en lycklig liten familj med fantastiskt fantastiska föräldrar och det här med tröttheten är ju i ärlighetens namn något man måste räkna med när man har en liten bebis (och vill ha tre till). Livet går nog inte mot det lugnare, mer utvilade hållet på ett bra tag än...
Om jag bara orkade lyssna på Lisa Miskovsky då och då med en egen vän i en egen del av världen vore livet helt enkelt perfektamundo.
fredag 4 maj 2007
Nederlag
Ni har börjat lista ut hur det funkar nu va!? Jag berättar om mitt sunda leverne och så -plötsligt- blir det tyst. Det är då jag inte längre lever sunt och snaskar morötter i stället för kakor och andra onyttiga saker med socker i. Det här med födelsedagskalaset kastade mig ur den goda centrifug jag var inne i. Fika kvar i skåpen i flera dagar efteråt. Skulle inte tro att det är möjligt. Så nu har jag fikat varje dag hela veckan igen. Köksskåpen måste vara tömda på sockerdroger. Jag har lärt mig det tusen gånger och ändå drar jag in nya. Orutinerat.
Bara att ta nya tag då. Och avvänjningen som är så jobbig. Ibland är man verkligen oförsvarligt cocobello.
Bara att ta nya tag då. Och avvänjningen som är så jobbig. Ibland är man verkligen oförsvarligt cocobello.
torsdag 3 maj 2007
Argh!
Typiskt. En snabb blick genom fönstret säger att SMHI faktiskt hade rätt den här gången. Dessa väderbesvikelser. Idag blir det fyra liter kaffe och några avsnitt av väl vald favoritserie.
Snöblandat regn, va!? Vilken käftsmäll.
Snöblandat regn, va!? Vilken käftsmäll.
onsdag 2 maj 2007
Det avlånga landets orättvisor
I helgen skulle vi trädgårdsfixa var det tänkt. Kanske till och med ta på de stora trädgårdshandskarna och fixa häck för att skrämma bort trafikljudet. Nu pratar de om 5°C och snöblandat regn hos oss i norr. Allt medan sörlänningarna blir lovade guld, gröna skogar och 15-20°C. Finns det då ingen hejd på eländet? Inte nog med att vi måste frysa häcken (hihi... men vi har ju inte planterat den än...) av oss. Vi måste också leva med vetskapen att man i de södra delarna av landet sitter på soliga uteserveringar med nåt läskande kallt i ena handen, de nya solbrillorna på näsan och blicken fäst på de blomstrande trädgårdarnas själauppmuntrande knoppning. Sommarklädda, glada människor överallt och häckar som i stort skett planterar sig själva. Okej, det där sista har jag inget vetenskapligt belägg för men det är mest troligt sant. Damn SMHI. Hoppashoppashoppas att de har fel som vanligt!
Jag har inte sovit på hela natten...
När någon sa så till mig förut reagerade jag knappt. Tänkte "Jaha" och åstadkom i bästa fall en osynlig axelryckning. Men nu fattar jag äntligen. När jag själv fått pröva på fenomenet, blivit av med det och fått det tillbakakastat i ansiktet fattar jag hur stort det är. Det där med att inte få sova.
I helgen firades Valborgs hos mor och far och lilla gumman sov så sött i lånad säng. När vi skulle åka hem nån gång där mitt i natten vaknade hon förstås och sen var hela sömngrejen rubbad. Vi kom hem och hon fick mat och somnade så småningom om igen. Vaknade efter en liten stund och gnällde. Somnade en snutt. Vaknade igen och storgrät och ville inte alls sova mer. I vanliga fall brukar pappan ta hand om sådana här situationer så att jag får sova men efter alldeles för mycket whiskey gick det inte att få liv i honom där på andra sidan sängen. Han sov som en bebis. Och inte då nödvändigtvis vår bebis...*
Så jag bar och sjöng och trugade. Vi somnade vid halv fem och klockan sex var det tydligen vakningsdags på riktigt. Men då fick bakfulla pappan faktiskt ta sitt faderliga ansvar och kliva upp. Inte poängen alls. Poängen är att jag under hela gårdagen gick omkring (och betedde mig) som en deprimerad zombie. Det går bara inte att vara människa om man inte får sova.
Så nu när någon berättar för mig att de inte har sovit på hela natten ska jag inte alls mentalt rycka på axeln längre utan i stället erbjuda axeln till att gråta ut på, en stunds vila på min soffa och en lyxig efterrätt efteråt. Det har dom sannerligen gjort sig förtjänta av som offrat hela natten för beundransvärda aktiviteter såsom barnvak, kroppsliga smärtor eller allmänt mentalt virrvarr!
*Förstår egentligen inte alls hur uttrycket kan ha uppkommit då alla småbarnsföräldrar verkar ha ganska många mer eller mindre vakna nätter i sina liv på grund av bebisens icke-sömn.
Tilläggsvis:
Och hur kan det för övrigt komma sig att männen ska ha privilegiet att få välja om de ska vara överförfriskade och snarka bort natten när det är oss females det drabbar?! Gör mig upprörd sånt där. Men det är ett inlägg i sig.
I helgen firades Valborgs hos mor och far och lilla gumman sov så sött i lånad säng. När vi skulle åka hem nån gång där mitt i natten vaknade hon förstås och sen var hela sömngrejen rubbad. Vi kom hem och hon fick mat och somnade så småningom om igen. Vaknade efter en liten stund och gnällde. Somnade en snutt. Vaknade igen och storgrät och ville inte alls sova mer. I vanliga fall brukar pappan ta hand om sådana här situationer så att jag får sova men efter alldeles för mycket whiskey gick det inte att få liv i honom där på andra sidan sängen. Han sov som en bebis. Och inte då nödvändigtvis vår bebis...*
Så jag bar och sjöng och trugade. Vi somnade vid halv fem och klockan sex var det tydligen vakningsdags på riktigt. Men då fick bakfulla pappan faktiskt ta sitt faderliga ansvar och kliva upp. Inte poängen alls. Poängen är att jag under hela gårdagen gick omkring (och betedde mig) som en deprimerad zombie. Det går bara inte att vara människa om man inte får sova.
Så nu när någon berättar för mig att de inte har sovit på hela natten ska jag inte alls mentalt rycka på axeln längre utan i stället erbjuda axeln till att gråta ut på, en stunds vila på min soffa och en lyxig efterrätt efteråt. Det har dom sannerligen gjort sig förtjänta av som offrat hela natten för beundransvärda aktiviteter såsom barnvak, kroppsliga smärtor eller allmänt mentalt virrvarr!
*Förstår egentligen inte alls hur uttrycket kan ha uppkommit då alla småbarnsföräldrar verkar ha ganska många mer eller mindre vakna nätter i sina liv på grund av bebisens icke-sömn.
Tilläggsvis:
Och hur kan det för övrigt komma sig att männen ska ha privilegiet att få välja om de ska vara överförfriskade och snarka bort natten när det är oss females det drabbar?! Gör mig upprörd sånt där. Men det är ett inlägg i sig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)