Semesternjut

Ni vet såna här dagar då man har lovat barnen en skogspromenad som äntligen blir av. Då en liten tur tar två timmar och barnen förvandlas till små radiostyrda bilar som kör runt på banan, plockar granskott och hittar kojor på vägen. Såna dagar, då är sommaren verkligen fin.

Too much.

När jag var yngre så tyckte jag lätt att det kunde bli "för mycket" umgänge med vännerna och stannade gärna hemma en dag eller flera, ibland helst en vecka, för att totalisolera mig med nån bok eller annat avslappnande. Jag kände med andra ord igen mig mycket väl i min dotter när hon igår fick besök (av en flitig besökare) och spontant hävde ur sig:

-Nej men mamma, nu kommer hon ju i g e n. Hon är ju här varje dag. Jag tycker faktiskt att det är lite jobbigt!

Vad gör man då? Jag förstår ju precis hur hon känner det och vet än idag hur kvävd jag kan känna mig om det blir "för mycket". Men som samhällets standard ser ut idag när man helst ska vara social dygnet runt är det ju heller inte socialt accepterat att be någon gå hem för att man behöver vara ifred. Vad ger man för råd till en femåring som känner samma?

Framsteg

Gårdagen tillbringades med goda vänner. Vi har känt dem sedan barnen föddes och har gått igenom många faser tillsammans. Många timmars rolig lek har de hunnit med. Bråk och slagsmål likaså. Gärna som nakenfisar. Tidigare har det alltid slutat med att T börjat stortjuta och kommit springande när kompisen blivit arg på henne och börjat slåss (som händer då och då då de båda är riktiga retstickor emellanåt).

Så igår. T smällde till A i ansiktet av okänd anledning och han tände till och gick på henne, tog till det han kunde som var båda knuffar, sparkar och slag. T höll upp en uppblåsbar pool (!) som skydd, sa inte ett ord, tog sin lillebror under armen och sa helt lugnt:
-Kom nu M så går vi härifrån.
När alla lugnat ner sig, alla orättviseaspekter retts ut och båda sagt förlåt upptogs så leken precis lika glatt som tidigare.

(En stund senare när grannkompisen kommit på besök såg hon dessutom till att alla fick vara med i leken och bjöd in till aktivitet som passade alla något som inte heller är helt typiskt tänk för henne.)

Vid middagsbordet berömde jag henne för detta och då svarade hon bara:
-Men mamma, det var ju bara för att jag ville skydda M.

Det värmer det blödiga mammahjärtat att höra sånt! Fina, fina barn!

Förskönad hjälte

- MAMMAAA!
- Jaa?
- Kom och sitt me mä! Det äl så läskigt med Kapten Sadeltant!

Jag vet inte jag, men jag tyckte nog att Sabeltand ändå lät lite... fräckare.

Sen:
- Näl fål jag mjölk i mina bröst?
- Det får du aldrig, det är bara tjejer som får det och då måste man ha fått en bebis först.
- NÄ-Ä, jag kommer det! Jag hal en bebis i imagen, T också. Vi hal var sin.

Jaså?

På väg hem från en helg hos sin mormor och morfar frågar jag barnen om de sov tillsammans hela natten. T berättar då att M ville gå över till mormors säng på morgonen:

- Och mamma jag ville inte det men jag har ju så svårt att säga nej.

Älskad!?

Skulle just åka iväg på after work med ett gäng kollegor igår. Väntade på mannen som kom hem en sisådär fen minuter innan vi skulle träffas nere på stan så jag och barnen hängde ute för att jag snabbast möjligt skulle byta bilförarposition och åka. När jag sitter i bilen springer barnen fram för att säga hejdå med pussar och kramar och allt det där. Då jag ska stänga dörren säger T:
- Jag älskar dig jättemycket mamma!
Och tillägger med eftertryck:
- PRECIS som du är!

XD

Tur det. Helst i maj.

Tre och ett halvt.

Det är lätt att glömma bort det andra barnets framfart i livet när storasyster driver på och knycker mycket strålkastarljus men lillebrors utveckling är väl den som nu frodas mest. Han har lärt sig alla bokstäver, han busar och leker med stortjejerna på allas villkor och ibland när T är på sitt mest okontrollerade humör blir han lekkamrat åt grannen. Helst cyklar han runt, runt, skulle gärna vilja att det skulle gå lite fortare men har fortfarande vett och tar sig väldigt sällan vatten över huvudet. Han älskar att höra bok, så pass mycket att han gärna lyssnar på långa kapitelböcker mellan springpassen.

Till kvällen tar det ungefär 2 minuter att somna men först vill han gärna höra "tusen, tusen stråla ock" (Nu tändas tusen juleljus) och "det strålar" (en stjärna). Själv är jag hyfsat less på julmusiken men önskelåtar är ju alltid önskelåtar och måste slaviskt följas. Han har dessutom plötsligt lärt sig texterna till ett trettiotal nya sånger och jag vet inte som vanligt inte hur det har gått till.

Får han önska mat blir det alltid mormors palt eller någon gång pizza. Godisgris ut i fingerspetsarna och äter det som bjuds, även om det råkar vara såna där äckliga spritfyllda chokladbitar. Rena hälsofreaket alltså.

Han älskar att gosa och får nästan aldrig nog av att pussas och kramas. De morgnar han smyger in i vårt sovrum ligger han nära och stryker på mig och vill att jag ska hålla honom i handen samtidigt som han försöker ligga så nära som möjligt.

När han blir tillsagd på skarpen blir han mycket ledsen och tittar skamset ner i marken medan vanliga tillsägningar inte biter alls utan mest clownas bort. Återkommande svar just nu är "jag olkal inte" och "aldlig i livet" och jag kan inte vara arg på honom mer än två sekunder för att jag måste äta upp hela pojken för att han är så fin och rolig, även när han är arg. Jag älskar att han inte kan säga R utan säger L i stället och då han är mycket verbal och många gånger uttrycker sig utförligt kring det mesta låter det ibland så bedårande att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Under middagen då vi går igenom dagens "bästa och sämsta" kan han inte riktigt skilja på de två vilket leder till många sköna leenden från storasyster som faktiskt tycker att han är jätterolig och världens bästa och ger massa kärlek till sin lillebror. De leker så fantastiskt bra mest hela tiden (mellan de små attackerna av bråk) och skrattar så de kiknar och inte kan sluta flera gånger om dagen.

Vilken kille, va!?

Cykelsugen

Efter dagens ihärdiga regn kastade vi oss ut så fort det sprack upp vid middagstid för att just äta middag ute. Familjen får små, ständiga nervsammanbrott (och måhända hörselskador) av att springa på varann inomhus en hel dag; vi behöver alla rastas.

Mitt i allt utepyssel säger T plötsligt:
"-Nu är jag sugen pappa, nu vill jag lära mig cykla." så idag blev första gången hon frivilligt satte sig på cykeln för att öva en liten stund. Jag känner mig full av förhoppning, har länge sett fram emot att kunna cykla iväg på små utflykter men hon har vägrat i sten, "ska ALDRIG lära sig". Hon har vägrat prata om cykling, vägrat sätta sig på cykeln, vägrat cykla trots stödhjul och hellre gått än att kompromissa om sin förutbestämda anticykelhållpunkt.
Innan den korta övningsstunden var över hann hon till och med säga att hon skulle öva en stund varje dag den här veckan. Jag kanske inte köper den visionen rakt av men det känns kul att hon för en stund faktiskt kände att hon VILLE.

Men det här barnet kan min egna starka vilja kasta sig i en grund, kall bäck någonstans i ödemarken i jämförelse med hennes. Det trodde man aldrig.

Dagens roliga 5-åring

- Titta mamma vilka fina hundar.
- Mm, ja, det där är en sort som heter collie.
- Jaha, tror du att det kan vara för att de ser så bra?

Sen vid köksbordet. Klockan är tio i sex och vi ska hinna duscha och äta frukt innan Bolibompa. Hon känner att hon har lite bråttom och frågar mig vad klockan är. Jag svarar att den är tio i.
- Det är ju tio varv med långa visaren.
- Ja, det stämmer.
- Men mamma, nu kan jag nästan allt om tid!

Vid frukost var hon mycket varm och fin mot sin lillebror och försäkrade honom om att han är hennes bästa kompis "Men allvarligt alltså M, du ÄR min bästa kompis!" och att de inte kunde koncentrera sig på maten för att de skrattade så mycket så fort de tittade på varandra.
I dag en mestadels glad och lättkommunicerad dag, igår hemskt mycket sexåring som förskoleuttröttad smällde i dörrar och skrek. Aldrig stiltje, alltid åtminstone kuling. Mycket att lära för oss alla. Nu lördagsfilm och ett glas cider. Trevlig helg!

Till insikt

Tiden är knapp. Sjukt fullt upp på jobbet; det här med att vara researrangör har helt klart både för- och nackdelar inbakat i arbetsbeskrivningen. Mitt i allt roddande insåg jag att jag varken har svala kläder eller bikini att ta till om vi får en favorit i repris och hamnar på övre sidan 40-strecket. Nätshopping nästa alltså. Något snopet att inse att det mesta inte kommer förrän i maj, långt efter att vi kommit hem igen.

Nu måste jag dessutom ta tag i röjning av barnens garderober. De växer så att varken jag eller kläderna hinner med och här hemma råder (som vanligt) allmänt kaos . Bara att ta tag och bita i och bocka av ett nödvändigt ont på listan. Roligare än att jobba men betydligt tråkigare än att lägga sig i soffan och läsa bok.