Dagens dag

Förutom tillbakablickar på en tidigare tid så har ju även onsdagen bjudit på en dag att lägga till livsräkningen. Det har varit en bra dag idag. Efter Försäkringskassesamtalet vill säga. Det kunde jag nog ha klarat mig utan men då hade jag säkert blivit jagad av FK redan i morgon med krav på pengar + hög ockerränta för försumlighet och slarv. Så det kanske hörde till brahögen ändå.

Det bästa med idag är att jag återigen blivit påmind om skillnaden mellan stor stad och liten stad och folkets mentalitet i de båda. Efter ett snabbt snack med mamma S kom vi överens om kaffe. Hon kom med vän och 2 bebisar i bakvattnet och OH! som jag gillar sånt! Helt utan omständighet och med sug på kaffeböna. Om jag var pensionär, eller hade mer tid till förfogande som inte var avsatt till blogg eller annat superviktigt, skulle jag genast skicka in en Tummen upp i lokala tidningen som löd: Tummen upp för de två mycket gemytliga mödrar och deras underbart rara barn som ställde upp på ett spontant trevlighetsbesök hos en fikasugen sällskapstrånande. Det gör jag gärna om!
Skillnaden mellan städernas storlek är med andra ord att jag upplever att man umgås mer avslappnat och direkt i en liten stad än i en större där artighetsritualerna oftast tar längre tid... När man säger "Kom förbi!" så menar man det utan att undermedvetet tänka (men ring först så jag hinner städa och baka innan...)

Så småstadsmentalitet är jag tacksam för. Man kan kanske tro att jag är proffs på det här med att gå omkring och vara tacksam för grejer men så är det inte. Jag irriterar mig alltför ofta på petitesser och är värdelös på att ta emot erbjuden hjälp. Blir då nästan sur och tänker genast: "Grumfmumfmff. Tror de inte att jag klarar mig själv eller? Jag klarar mig själv! Låt mig vara ifred!" Så jag tränar som bäst på det här med att gilla läget och tacka och ta emot. Har bara kommit mig genom uppvärmningen än men vi får väl se om det kan bli nåt stordåd av det till slut. Typ att jag inte tänker så mycket på allt som jag inte skulle behöva tänka på alls.

Tacksamhetens anda har alltså fått genomsyra denna dag med ett spontant, trevligt besök med uttryckt önskan om varma sommarkvällar att sitta ute och filosofera i som höjdpunkt. Den härliga promenaden som jag och T äventyrade oss ut på nu på kvällskvisten var också en glädjespridare. Jag hade i och för sig svårt att tacka livet för det efterföljande grötkladdet i håret och på hela bordet, litern vatten jag spillde på golvet och sen klev i, det av-bebis-uppätna lingonriset, lillnävens järngrepp som nästan piercade min läpp på 4 ställen och de intensiva gallskriken vid läggdags. Men nu. Nu när jag ska äta min solokvistmiddag ute i varma kvällssolen och tacka Fru Gud för uppfylld fikaönskning. Nu. Nu är jag varm och lugn och tillfreds och... just det... tacksam.