Trevlig helg alla!

En bild får illustrera helgens planer. Nu ska här fixas mysig fredagsmiddag och slöglos på massa idrott som får en att känna av det dåliga harejkommitigångmedträningenettheltårefterförlossningen-samvetet extra mycket. Kul att nån är vältränad...
Njut av varann och lev gott! Det är ju helg igen! Jiiihoo!! (säger den evigt lediga...)

Dagens tips

Om jag var singel och ville få hugg så skulle jag ta med mig en 11-månadersbebis till närmaste ICA-affär. Trött och sliten (efter allt friskusande?) vandrade vi iväg på en förmiddagspromenad som avslutades med lokal handel. Och ta mig tusan om barnet inte charmar skjortan av varenda kotte på matvarujakt. Jag hade kunnat få med mig vilken 50plussarkvinna som helst hem idag. Och ett gäng tuffa förpubertala småkillar med om det hade varit dagens smak.
Kanske tur att jag för tillfället inte är en ung (nåja, relativt...) sökande då målgruppen idag inte var den allra mest åtråvärda. Men ändå. Vid fyra då grovjobbarna slutar jobba och handlar dagens färdiglåda från frysdisken skulle man kunna hänga på spaning om man ville. Bara så att alla sökande singlar vet. Jag har en bra bebis ni kan låna. :-)

Tilläggas bör att mammans tunga huvud också blåste bort. Eller ja. Ni vet. Blev lite piggare. Eller nåt.

I grevens tid...

Med en och en halv timme tillgodo hinner jag åtminstone svänga ihop ett litet symboliskt födelsedagskort till min endaste och bästa sötnoslillebror på äventyr i vida världen. Med stora kramar från hela lilla familjen och löfte om jordnötskaka närhelst du knäpper i fingrarna! Vi hade önskat dig en riktig storfirning av denna din dag men hoppas att vi hinner ta igen den ofirade stora 2a5an när du är hemma på visit!!!
Pussar och kramar från apfamiljen

Singel i skogen

Ojojoj. Det var ju liksom inte meningen att jag skulle ha kvar den där fula nyblivenbilden jag har som titel just nu. Det är bara det att Photoshop tar tid och som den höstluftsgalna människa jag är så gör jag hellre annat just nu. Måste ta tag i det dock. Ni kanske kan blunda och låtsas att ni ser nåt konstnärligt, snyggt, svartvitt motiv när ni hälsar på så länge.

Nu ska jag ansöka om att få bli ICAs testlagare och sen åker jag till föräldrarna för barnavdumpning. Mannen är nämligen borta i ett par dar så jag tänkte passa på att plocka några liter blåbär i hans frånvaro. Det är nämligen som att ha med sig världens största barn när han är med. "Så mycket mygg!" "Så varmt/kallt det är!" "Jag är blöt om fötterna!" "Ska vi inte åka hem snart?" osv i oändlighet. När vi plockat färdigt visar det sig dessutom alltid att han plockat en pygméburk halvfull medan jag fyllt en jätteburk med i-stort-skett-redan-rensade bär. Allt detta gnäll och omständighet. Det är inte värt det. Så denna gång går jag till skogs utan både man och barn. Myggorna har nog redan frysit ihjäl så jag är blir nog rätt så solo bland blåbärsriset. Skönt.

Promenaden i morse blev återigen lång och härligt kylig. Morgonprommis och flera timmars skog på en och samma dag. Det är ett faktum. Jag är på friskus-spår. Koolikokk!


Bild: Friluftsfrämjandet

Papperrivnings-SM pågår

Nya favoritsporten här hemma är att riva alla papper man hittar i triljoners molekylstora bitar. Bra att hon tränar pincettgreppandet. Dåligt att mamman måste städa.

Nu riktiga idrottsmän, närmast stundande Susanna Kallur. Sedan småbrottarna i föräldragruppen. Heja småidrottare heja! (Men lämna pappersbitarna tills pappa kommer hem...)

Jag tror inte mina ööögon...

Som jag har sovit inatt. Jag misstänker att det har att göra med att jag, när jag skulle väpna mig mot de nattliga blödningarna, upptäckte att bindan ifråga utrustats med ett blått och grönt 60-talsomslag med texten "Peace, Love and Menstruation" och vem sover inte lyckligt och gott med ett designat, superfyndigt bindfodral i tanken..?

För övrigt så undrar jag om man kan kalla två långa morgonpromenader i rad för en vana? Kanske till och med livsstil?

/Rödkindad, välmående & utvilad menstruerare

En hälsning...

...till våra älskade sockertoppsvänner som stormade in i vårt hus under förra veckan under stor förtjusning från de nyblivna ägarna. Det känns ungefär som att ha syskon på besök och ni fattas oss förstås mer än ni anar här på hemmaplan. Vi HOPPASHOPPASHOPPAS på Italia eller Espana så vi kanske kan ses lite oftare i framtiden. Lev la dolce vita in the Big Apple och sköt (om) er! T hälsar att hon saknar sin forever nice tant och dangerous farbror!

Puss å kram / La Familia

Ingen rutin på rutin

Nu är rutinen på väg in i mitt liv igen. Det blev i och för sig en särdeles trevlig vardagsrutinstart så det kändes b a r a kul och inte ett dugg medelålderstråkigt. Idag har jag och högst överskottsenergiska lillfian hunnit med både långprommis och lång förmiddagslur, en tur på vidöppna förskolan med jämnåriga supermammor och deras jämnåriga söthjärtsbarn, thailunch med vännen som gått över tiden och är vrålless på att sitta hemma och vänta till tonen av rulland tummar, inköp av nödvändig pyjamas och annat smått och gott som stan och innehavandet och tillgången av en bil för med sig.
Efter all denna nytta (jo!) så åkte jag hem, eftermiddagsnattade och svängde ihop en mycket smakrik stroganoff med massa grönsaker. Det känns med andra ord som att jag hittade tillbaka till det Riktiga Livet ganska fort efter en hel sommars lågvarv.

Nu väntar skönaste soffan, gott kaffe, godluktande mannen och massa friidrott och såklart också favvobrottsplatsundersökarna från Las Vegas. Kanske en massage. Första rutinvardagen gick hårt åt ryggmusklerna. Man kanske skulle ha mjukstartat...

Rekordtidigt

Nu är gemensamma semestern över och vardagen ska med bestämdhet återgå till det normala igen. Det behövs nämligen. Det här med att semesterunna sig kan nämligen bli till ett bakslag när man i slutet på härligheten börjar inse att alla byxor är för små och huset ett krigs- och stormdrabbat katastrofområde. Så idag när lillfia bestämde sig för att vakna klockan 0600 tog jag tillfället i akt att sätta igång med hurtig, lång morgonpromenad. Jag är ju nämligen inte överförtjust i arla uppvaknanden och risken var överhängande för att det hade blivit kaffe framför morgonfriidrotten på momangen om jag inte tvingat ut mig i underbara, kyliga, klara morgonluften i stället.
Nu så här efteråt planerar jag stordåd innan jobbstart i oktober. Som vanligt överentusiastisk och orealist ut i morgonkalla fingerspetsarna. Kanske skulle köra ett pass pilates innan ångan går ur mig...

Besökstid

Just nu har vi efterlängtat främmande från fjärran land. Återkommer när de åkt.

Nu pyser vi iväg en stund

Helgen skall tillbringas i södern. Ja, från oss sett vill säga. Umeå är destinationen och bröllop och försenade 30-årsgratulationer anledningarna. Det blir en högtidernas resa kan man nästan påstå. Både ur värt-att-fira-synpunkt men nästan ännu mer med tanke på den stundande hotellhelgen. Lite synd känns det faktiskt att T känns något liten för att lämnas kvar med morföräldrarna en hel helg (och väldigt jobbigt för ammande mamman att gå omkring med ständigt sprängande boobies! Nog för att Pamela skulle få sig en match men jag finner inte riktigt charmen i det...) annars hade nog helgen känns ännu mer lyxigt annorlunda! Nu blir det förstås kul att ha henne med också men betydligt mer omständigt och utmanande förstås. Alla attiraljer och bataljer i sinnet liksom. Och så det här med läggdags klockan 19. Hur gör man då när man bor på hotell? Funkar babyvakten rent praktiskt eller får man in sängkammarscener från andra rum via radiofrekvensen? Och var sitter man om man vill lämna rummet? I korridoren utanför eller? Är det föräldramässigt försvarbart att hänga i baren när man har en tiomånaders sovande 3 trappor upp? Och hur kul blir det om dygnen blir sådär evigt ilskna som de faktiskt kan vara ibland? Kanske mitt under vigseln? Eller nåt rörande tal från stolt mamma till ungt, oförstört par? Kommer vi måsta ha med oss munkavle och tvångströja i skötväskan?

Ja, frågorna är många och följetongen kommer förstås att besvara dem alla i sinom tid - till alla spända läsares ohämmade förtjusning. So long amigos. Ha en UNDERBAR helg!

Bloggar schmoggar, pengar schmengar

För en timme sen satte jag mig vid min finfina dator för att betala en räkning (från F-kassan som nu äntligen kommit efter nästan 2 månaders väntan...). Den ligger fortfarande bredvid mig obetald. Det här med intressanta bloggskrivare runtom i lilla världen kan göra det svårt för en snedprioriterande jobbtröttshjärna. Men nu. Nu jädrans ska jag ta tag i det. Den är på en stor summa pengar. I morgon ska jag hämta ut mina likastorsummakostande glasögon och på fredag ska jag betala en hälftensåstorsumma till hotellrum för lilla familjen. Sen ska jag leva på nudlar och krossade tomater hela september månad.

Man måste krypa innan man kan gå

Jag vet inte jag. Jag tror att T inte vill ha nåt med krypfasen att göra jag. Hon är nästan 10,5 månad nu och visar inget större intresse för att ta sig fram via knän och armar på golvnivå. Snurrar i stället runt, runt och stannar ibland upp för att sprattla hysteriskt upp och ner med armar och ben som en fisk på torra land. Vill gå gå gå med hjälp av oss stora gående varelser som ett bättre och betydligt mer lockande alternativ. Sätter sig inte upp. Drar sig inte upp till stående med hjälp av strategiskt utplacerade föremål. Går med våra händer i sina. Eller då och då i gåstolen.
På BVC säger man förebrående: "ha henne på golvet så mycket ni kan, INTE i gåstolen". På koll och försäkran om att inga allergier utvecklats hos lilla livet under besöket på barnmottagningen säger man mindre förebrående: "ha henne på golvet så mycket ni kan, INTE i gåstolen". Vi har henne mycket på golvet. Hon sitter mest bara i gåstolen när vi vill ha lugn och ro en liten stund då vi äter om vi inte lyckats time:a ihop våra mattider. De säger sen: "var inte oroliga, det är såååå oooliiika, det kommer nog". Vi är inte ett dugg oroliga. Vi vet att det är såååå olika. Vi tycker nog snarare att det är ganska skönt att hon inte kan sticka iväg och bada på egen hand om vi tittar bort en sekund (eftersom vi är ute för jämnan och bor PRECIS vid vattnet). Jag undrar bara varför det är just de människor som ska förstå och motverka eventuell oro som alltid får en att få dåligt samvete och känna sig som en dålig förälder. Det tycker jag är skit.

En munsbit arbetsliv

Nu har jag avverkat mina första två arbetsdagar på nästan ett år. Konstigt att takten fortfarande sitter i. Kaffedrickar- och surrartakten vill säga. Med viktig planering och annat går det väl sisådär i vanlig ordning. Det ska vara kniven på strupen för att något större och mer världsomvälvande ska bli gjort så här i uppstartarfasen. Vilken tur då att jag bara jobbar i 4 dagar till innan jag lugnt vaggar tillbaka till mammaledighetens slutfas. Men nu har jag i alla fall fått en liten försmak på hur det kommer att kännas att börja om och lämna lilltrollet i pappans händer om 7 veckor.
På måndagmorgon kändes det faktiskt lite jobbigt med aningen av en klumpibröstetkänsla. Undrar bara hur det kommer att kännas när det blir på riktigt om en och en halv månad. Aldrig mer ledig med bästa T. Konstigt och lite sorgligt gissar jag.

Jag kan nog dock vänja mig utan större problem om den verkliga framtiden ser ut som idag. Den hårt förvärvsarbetande kvinnan kommer hem till bryggbyggande sambon som genast sätter igång med ljuvliga kassler med dragonris och aprikossås-middagen. Sånt får mig att se ljust på en pappaledighet och en mammajobbartid framöver. Mat på bordet vid fem. Dammsuget golv. Rastat bebisbarn. Kanske till och med borttvättad klädhög i källaren. Mmmmm.... (med bästa Homer-uttal)

Okej. Det HÄR är det sista!

You Are a Plain Ole Cup of Joe

But don't think plain - instead think, uncomplicated You're a low maintenance kind of girl... who can hang with the guys Down to earth, easy going, and fun! Yup, that's you: the friend everyone invites. And your dependable too. Both for a laugh and a sympathetic ear.

What Kind of Coffee Girl Are You?

Stämmer det månne?

PS.

Kan man möjligen förstå att jag känner mig helt utsliten och slut i huvet efter ett gäng hårda dagar med fullt ös i solen. Bad, bryggbygge, kökssoffsfix, fullt-ösig bebis, allmänt kaos och HETTA. Förödande för en mammaledighetsskyddad hjärna. Och jag som börjar jobba på måndag. Kan kanske erbjuda kollegorna smickrande Simpsonporträtt av dem själva för att förmildra den bistra sanningen något!?

Ja ja... vi SKA sluta nu...

Har varit för lat för att hålla på med datorn på ett bra tag nu men en mysig fredagskväll som denna tog det visst fart på riktigt. Den här sidan förskönade också vår tecknade familj. Inte riktigt lika bra som den förra men lite kul ändå. Nu väntar fredagspussandet. Om det inte finns fler viktiga Simpsonssiter vill säga...

Fredagsnöjet...

Så här roar vi i vårt kärlekspar oss på en fredagskväll... helt normalt och eftersträvansvärt, eller hur!? Men my GOODNESS så likt det blev. Hoppas ingen känner igen oss på gatan nu bara...

Koncentrerat semesternjut

Snart ska jag skriva nåt bra med bildbevis på senaste tidens pyssel. Men nu, nu ska jag ta vara på allt soligt väder med mysiga familjen! Har ju en hel del kvar att göra ute och man vet aldrig när Herr Regn ämnar återkomma...

Inte vara sämst

Nu har alla andra gjort det så det är väl bäst att jag hakar på så att jag inte blir utanför den stora, gula Simpsongemenskapen... Här är jag som ljuvliga Celiotta Simpson.

Peace & Love

Med John Blund-bajs i ögonen

Tiomånadersfödelsedag idag och vi firar med blåbärsplockning i vilda, mörka skogen och eldgrillad middag hos bästaste föräldrarna. Grattis älskade snuttunge!

Dagens kloka ord

Det känns som att jag den senaste tiden sett och hört en så himla massa hemska saker om barn som har det svårt. Många tårar spillda i det Nyblivenska residenset med andra ord. Så lyssnade jag på Sommar i P1 för ett tag sen (minns inte vem som var sommarpratare) och insåg så mycket finare och mer rofylld/kärleksfull världen skulle vara om alla familjer levde efter dessa kloka ord, eller åtminstone dess andemening, oavsett familjens uppbyggnad:

The most important thing a father can do for his children is to love their mother.
Theodore M. Hesburgh

Det var bara det. Kram å gonatt!

Dagens skratt

Sist vi var iväg på promenad med våra återvinningsgrejor så rev jag av en klistermärkesadresslapp från en kartong. Det var en bokleverans till mig och därmed var det också mitt namn och adress som stod präntad på lappen. Ganska stor var den dessutom. Klar och tydlig.

Idag har jag så varit ute på stans stora lördagsloppis i stans stora park med stans halva befolkning. Lite kyligt var det så jag hade min sammetsiga kofta på mig. Jag tyckte att folk tittade lite konstigt och fnissade men det är ju sånt man kan inbilla sig ibland så jag bara log och gick vidare. När jag kom hem skulle vi ut på lunchprommis då mannen plötsligt garvar till och frågar om jag haft den h ä r på mig på stadens stora loppis idag. Joda. Mycket riktigt. Jag har gått omkring med en stor adresslapp på ryggen. I bästa "3-åring-i-New-York"-anda. Tjugoåtta år och vilse i småstan liksom. Kan inte hitta hem - men du min bäste herre kanske kan läsa på min rygg och hjälpa mig finna en väg till mitt hus? Jag tror det kallas Dårhuset.

Bryggbygge

Ett rör ska slås in i marken. Stenar tar emot. Jag försöker ta bort stenar för att röret ska kunna slås in i marken. Det går sådär eftersom det ligger en massa grenar och skit i vägen. Jag bestämmer att det är bättre att jag tar bort grenar och skit som är i vägen. Det är lite svårt i en brant slänt. Jag kanske tappar en liten kvist neråt.

- Kasta inte HIT grenarna!!!

- ???. Men lägg av!

- Jaha, så du kastade inte hitåt... Vad är det här då? -liten bebiskvist i handen-

Jag slutar rensa grenar och går och gör egna saker utan fräsigt ackompanjemang. Spelar man i barnens liga gäller inte jämställdhetslagarna längre. Jag hör hur det svärs där nere. Men jag tänker då inte vara den som det svärs på bara för att det finns stenar i marken just där. När det slutar banka kan jag gå dit och säga att det blev bra det där du. Kanske fråga om han vill ha en liten colacola för väl utfört arbete. För jag ler trots obefogad irritation lite inombords. Så utomordentligt barnsligt. Varför skulle jag medvetet vilja kasta grenar på en bryggbyggare?

Uppehållsväder

Dagen inleddes som gårkvällens rosamolniga himmel förutspådde - med värmande morgonsol. Sen dess har vi hunnit med en lång härlig frukost i trädgården, förmiddagsvila och en cykeltur till stora staden med medföljande bebisbarn i älskad cykelstol (vilket bästisköp!). God lunch i värmen, nya fynd på ständigt -50%-iga Hemtex och så hem igen i ilande fart och diskussioner om bästa sättet att renovera ett halvgammalt hus.

Nu vilar T i vagnen och jag känner minsann att jag inte skulle ha något emot att göra detsamma. Ögonlocken blev utsmyckade med blytyngder nånstans efter den återvändande vägen och hela det här bryggprojektet vi dragit igång känns plötsligt föga lockande. Undrar om jag på något vis kan lura mannen in på andra tankar. Typ hur skönt det skulle vara att slänga sig i varsin soffa i en kvart (eller så...) innan vi sätter fart.
Men nu hör jag tyvärr hur det redan bankar oroväckande utanför dörren så det är nog bäst att jag spelar engagerad. Det finns såklart två sidor av det här med jämställdhet där man delar på det som delas kan...

Suck.
*självpeppar i form av slag i ansiktet och höga JOBBAJOBBAJOOOOBBA-rop*

Tio månader och stolt över det!

Våran älskade lilla skruttunge har blivit så stor, så stor! På söndag fyller hon 10 ;-) och vi firar förstås med pompa och ståt! Mammahjärtat växer i bröstet för varje dag som går och känslan av översvallande kärlek kan stundom inte beskrivas med mänskliga ord. Så stort det är det här med att få barn hörni! Som hon förgyller och förbryllar, roar och oroar, utforskar och utformas. Varje dag något nytt på horisonten. Nu har hon fyra tänder och äter själv med kladdiga händer och mat i alla hörn. Hon härmar roliga ljud hon hör (ljusa hundskall, morr och Darth Vader-voice overs verkar vara särskilt populära i repertoaren...) och hittar på en massa bebisbarnsbus. Dagens bästa var att kasta ner ett lock på golvet, titta uppfordrande på valfri förälder och säga ta-ta. Något som vi överoptimistiska föräldrar såklart tolkade som ett solklart tack-tack och skrattade högt och säkert överdrivet länge åt.

Ibland (ganska ofta faktiskt) är hon så ilsken att man tror att lilla kroppen ska explodera. Det är då när man inte förstår vad hon vill, när hon inte prickar in maten i munnen eller när hon inte tillåter sig själv att känna trötthet trots att hon nästan stupar av utmattning. Men egen vilja i så tidiga år (eeeh... månader) är inte att förakta och nu ber vi varje kväll ljudliga Gudaböner om att hon inte ska få mitt och pappans sammanlagda tjurighet och humör. Då får vi det hett om öronen i en sisådär 20 år till här hemma. Varför gick vi inte nån såndäringa "Konsten att inse när man har fel och ge upp sina ovinnbara strider utan livlig diskussion" redan innan vi bestämde oss för att skaffa barn egentligen?

För övrigt förflyter semestrandet i allra största belåtenhet. Umgås mycket, äter alltför gott, längtar efter fyndiga loppisar, fixar och donar med brygga vilket i och för sig oftast slutar med brygga... dock kaffe i stället för trädäck för sol och bad. De senaste dagarna har nämligen bjudit på lite väl mycket regn och vi sitter i stället ofrivilligt inne och pannrumsstädningsstrejkar i stället för att göra rolig nytta utomhus. Kvällens vackraste himmelsfärger lovar dock bättring på väderfronten och nu har jag lagt största hammaren nära tillgänglig under huvudkudden så jag kan springa upp med ett glatt litet morgonpiggt språng och börja banka i arlan i morgon bitti.

Nu mina vänner ska jag lära mig mer om växter via svenska televisionen. Det kan en svartfingrad som jag behöva. Pusspuss.