Det SKA bli kul och jag längtar verkligen bort från småbarnsrutinernas näste och tillbaka in i vuxenvärlden. Hade därför inte riktigt ställt in mig mentalt på att det faktiskt känns skitjobbigt i själva verkställandeskedet av börja-om-att-jobba-karusellen. Många saker som i vanliga fall kanske inte skulle kännas så jobbiga blir nu till stora eller större huvudbryn som klämmer lite extra på min (redan så välanvända) gråtnerv. Många små detaljer hopar sig och blir till en liten klump i bröstet. Som att mitt schema strular och jag fortfarande inte vet hur det kommer att se ut riktigt, som att jag borde planera men inte finner tiden/lusten, som fotona som samlat sig på hög, som att H är gammal och sjuk, som att vi kanske ofrivilligt får nästgårdsgrannar, som att jag gått upp en onödigt massa i vikt och en massa annat egentligen ovidkommande och ej-livsavgörande. Jag jobbar på det med djupa andetag och tanken på hur kul jag faktiskt kommer att tycka att det är när jag väl börjar om nästa vecka. Och kanske att alla funderingar på övriga saker inte riktigt hinns med då. Det brukar tendera bli ganska fullspäckat så fort man kliver in i byggnaden. För man behöver faktiskt inte tänka så himla mycket på allting hela tiden. Men gör det ändå och känner sig lite svag och ynklig, sover dåligt och beter sig lite sämre. Detta huvud.
Nu behöver jag bara få en massa kramar och förståelse från min bästa förståare. I fyra timmar ska jag väl kunna fördriva en regnig liten tid med lilla ängelbarnet innan det kan ske. Nu ska här lunchas.
4 kommentarer:
Det BLIR bättre. Tro mig min vän. Jag kändes PRECIS som du. Smågrät då och då under den sista mammaledighetsveckan. Första morgonen övervägde jag att stanna hemma i stället. Kanske skulle vara bäst... Men väl på plats så är det precis som du säger. Man hinner inte tänka på något som pågår utanför byggnaden. Hemskt kan tyckas men det är ju så människan är. Man måste leva här och nu. Och det där med nattsömnen... Det löser sig! ; )
Många peppkramar från en fröken till en annan.
Här kommer en kram från en tredje fröken. Sådär har jag alltid känt. Efter varje sommarlov, jullov, föräldraledighet etc. Sen blir ju allt bra när man väl är där. Tiden flyger iväg, du hinner knappt dit innan du ska hem igen.
Hej alla fröknar säger fröken nr 4!
..och håller med.
Visst är det tungt att ta steget och lämna boet, men tiden flyger verkligen.
En sak du kan glädja dig åt är hur positivt det är att M är hemma med lilltrollet - för er alla! Det tror jag stenhårt på.
...och jag tror också på att gråta lite (eller massor) när det känns som att det behövs!
Många kramar till dig! / Anna i Ume
Till alla fina fröknar: Skönt att alla haft det likadant. Trodde jag var totalt överkänslig i frågan. Grejen är nog den att jag var så himla oförberedd att det skulle kännas så h ä r snyftigt. Hade trott att det skulle vara lite vemodigt och trist men inte så att jag går omkring med 4 mm till tårar hela tiden. Nu är det tack och lov bättre och jag börjar skönja en känsla av allt det roliga som är på gång i maggropen i stället (skönja sa jag, skönja). Men jag passar på att pussa en hel massa extra på mysan hela tiden nu. Hon blir i ärlighetens namn ganska less på mig men det kan jag leva med. Dessutom har jag tre tidigtslutdagar på schemat. Kan alltså smita hem om längtan tar överhanden...
Och såklart Anna; att det nu är Ms tur att pussa är ju superduper för oss alla tre! Ingen ångest för dagis och känslan av att hela tiden måsta skynda hem. Skönt med lagad mat efter jobbet dessutom. Det blir nog bra det här. (Men fråga mig inte på söndag em....) Kram tillbaka!
Skicka en kommentar