Adventstid kom till mitt ensamma hus

Tänkte att det skulle kännas skönt att spendera kvällen i ensamhet; mannen på jobb och barnen sött i sina sängar, men jag är så van att ha fullt upp vid det här laget att jag blev uttråkad samma sekund jag sjungit sista gonattsången. Tänkte försöka mysa lite men så fort jag tagit fram pepparkakorna och grönmögelosten som blev kvar efter gårdagens middag meddelade lille M att han inte alls kände sig redo att sova. Han ville härja, busa, klättra, prata, slå (som i SLÅ) på tvn, kasta fjärrkontrollerna i golvet, spilla ut mitt vattenglas, skaka på Lokaflaskan, dregla ner mina kläder och stinka ner hela vardagsrummet innan han kände sig riktigt redo. Så jag började tänka lite på det här med att jag faktiskt har två barn nu. På riktigt liksom. Nu känner vi alla varandra och vi kan inte känna oss annat än överförtjusta med den nya familjesammansättningen. Lilla "nya", berikande gullefinpojken som helt overkligt blir 1 om bara några dagar och redan kan säga ta-ta (tack-tack, svenskens viktigaste ord, före mamma i ordningen), som redan bara sover en gång på dagen och som tittar lyckligt efter storasyster i alla vrår när han kliver upp på morgonen. Som skrattar åt det allra mesta men blir rasande om han inte får frukt samma sekund man tar fram den, som hatar att klä på sig men blir lugnt överlycklig så fort man klivit genom ytterdörren, som hänger oss i hasorna i förhoppning om att kunna stå en liten stund till på nästan egen hand och som vill vara med på precis allt som storasyster gör - till både bus och obegränsad ilska som resultat. Lyckan att nu få bo med TVÅ tokungar är superlyx, hur kul och galet som helst och nu kan jag inte annat än se fram emot år två och de där pepparkakorna med ost.