En fin komplimang (tror jag).

Jag och tokduktiga kollegan har i veckan jobbat lite utanför de ramar vi vanligtvis gör och kämpat hårt i ett projekt som krävt tankeverksamhet långt utöver det vanliga. Vi har pratat och pratat, på flera språk, ibland samtidigt, tänkt snabbt och försökt agera med samma hastighet. Tufft och utmanande men roligt.

När så avslutningskvällen kom och vi fick tillfälle att smaska renfilé, löjrom och hjortron så pratade vi med våra nya, utländska vänner om det här med att vara svensk. Den allmänna tanken kan kanske sammanfattas i att man här är mer tillbakadragen, avvaktande och tyst än vad man generellt anses vara (är) på den södra delen av kontinenten. "Men så är ju inte ni", höll de alla med om. "Det märks att ni pratar mycket och har kommunikation som huvuddel i ert ordinarie arbete!"

En sydländsk norrlänning alltså. Varför inte?