Jag och barnen är på skogspromenad då jag och M hamnar lite på efterkälke efter storasyster med kompis. Han säger:
- Nu är vi ensamma i skogen.
- Mmm, fast vi är ju inte ensamma för vi går ju här tillsammans.
Han tar en liten paus, stannar till och tittar på mig (beundrande tål att tilläggas):
- ÄR du min bästa kompis?
Sen funderade han lite, vi gick en bra stund och så försökte han berätta något som jag inte riktigt förstod men som slutade med:
- Käl i mig, käl i dig.
- Jaha, menar du om vi är kära i varandra.
- Jaa.
Stort, lyckligt leende ansikte och mammahjärta. Undrar hur länge man får spela den rollen i en liten pojkes liv?
Tur man har någon som avgudar en. En bra boost så här i höstmörkret! I morgon ännu en boost med tre supersnygga brudar som kommer på mat och prat, kanske ett bastuaggregat, men inget barntjat. Tjoho för helg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar