Lite fullt upp bara

Efter helt fantastisk utlandsresa med ännu mer fantastiska vänner så har livet minst sagt varit lite andan i halsen-framkallande. Avslut på jobbet och förskolan. Uppstädning och hopsamling. Lukten av hägg och sen syrén. Allt sedan resan har vi dessutom, parallellt med livet, börjat förbereda nya köket. Äntligen är det på gång, som jag har längtat efter fungerande arbetsytor! Vi har planerat, beställt (golv, avlopp och kök), rivit, rivit, rivit, sålt, gjort om, gjort rätt. Vi har helt fantastisk hjälp av våra föräldrar om ställer upp på allt och underlättar vår vardag något enormt, annars skulle det här projektet gå MYCKET s a k t a framåt. Nu avancerar vi faktiskt och det är, tro det eller ej, dags att börja lägga golvvärmeskivor redan i morgon. Halleluja!

El, vatten- och avloppsrör dragna, golvreglar förstärkta och tilljämnade, reglar tillagda och spån framochtillbakaskottat ett "par" gånger. Arbete för tre människor i två hela (långa!) dagar. Sån tid sånt här tar. Det är roligt men det tar sin tid, bara problemlösandet tar väl en sisådär en halv dag per dag.

Lite tröstlöst kan tyckas när man är en sån som jag som vill se resultat igår och man tar sig en titt på våra före och efterbilder just nu i projektet. Härligt bara att man kan känna sig så nöjd efter så osynliga vinster. Men idag känns det närmast euforiskt att nästan ha hunnit fram till golvläggning. Tacksamhet till mamma och pappa som allra minst förtjänar epitetet Supermänniska efter dessa dagar.

Ska försöka dokumentera och minnas vår resa men det blir inte mycket tid vid dator nu. Vara med barnen på förmiddagen. Lunch. Hjälp och arbete från efter lunch till sovdags. Stupa i säng och dö en smula av att kroppen inte är van att kroppsarbeta hela dagar. Tungt, fint och roligt. Och dammigt.

Superwomankänslan.

Är imponerad av mig själv och allt jag hunnit den senaste tiden. Skönt att vara hypereffektiv och skörda frukten rätt så omedelbart. Som gräsänka hann jag med alla veckans stora måsten (klippa gräset, putsa fönstren och städa) och det är med ett lätt sinne jag nu står över väskorna med mannen åter på hemmaplan. Sovande barn och sista picket och packet känns hur lugnt som helst.

Jag överlevde i år också!
Allt klart innan majs utgång är en oslagbar känsla. Nu flyter jag ut på nån strand i nån sand och läser böcker i en vecka med nära och kära stojandes omkring mig. Can't beat the feeling!

Både och.

Inte trött men jättetrött. Lite kvar att göra men massor kvar att göra. Sista yttepyttedelen av årets självvalda kurs känns ofantligt oöverkomlig och oförberedd. Längtar (SÅ) efter helgens resa och lite lugn och ro. Om nu inte Grimsvötn förstör det för oss. Då snackar vi utbrott i storleksordningen "Vulkan bör oroa sig".

Klippte för övrigt gräset i dag. I helgen åkte två båtar förbi. Snart sommar.
Glädjer mig åt M som vill "äta flukost i mammas sök" varje morgon och som "stampal dig i ölat" varje gång han blir arg. Det värmer på vägen.

Vilken sorts dag, sa du?

Söndag, vilodag.
Trodde jag fram tills idag. Vi har levt i den sanna morgondagsandan så länge nu att vi faktiskt inte kunde skjuta fram en enda grej på Att-göra-listan längre. Och shit asså, vad vi har hunnit! Förvisso lite med kniven mot strupen men det är nog så vi funkar bäst.

1. Sätta om "alla" inneblommor - efter fyra år med blottade rötter och söndersprucken jord.
2. Gräva upp två rabatter, dela upp dem och sprida ut dem på väl valda delar av gården - efter två års väntan på att gräva ner automatiska gräsklippartråden pga alla öliknande pluttrabattsstörningar. Vilket mastodontjobb!
3. Olja soldäck, altan, bro och utemöbler - det sa bara slurp - glömde jag förra året?
4. Laga två omgångar lyxmat på elden - barnen är visst hungriga trots nyvunnen arbetsiver. Jag också.
5. Sätta gräs, sprida jord och stampa den. Hindra barnen för att sätta gräs där det redan växer gräs.
6. Ta upp tusen småhögar som blivit kvar sen räfsningen, för en månad sen, som förhindrar att något kan växa under dem.
7. Ta itu med tvättberget inför stundande resa - kan man verkligen inte åka bort utan underkläder? Tur det blåste hjälpande och påskyndade bergsreduktionen!
8. Handla - hur kan det alltid vara slut fil, mjölk och hamburgerbröd när man behöver det som bäst?
9. Fika med svärföräldrarna och pausa långlekande finbarn med hjälp av glass bara för att de är så bra på att vara barn!
10. Plocka brännässlor från sandlådeområdet. Barn bränner sig visst på brännässlor!?

Singel i veckan och bara putsa fönster kvar som måstepunkt ute. Räkningar, packning och städning räknas inte in i veckans lista, inte matlagning heller. (Det kallas för affirmation och innebär att jag försöker intala mig att detta inte existerar då jag känner mig superless och min andra fixarhälft är i något inland någonstans hela veckan.)

Bring it on!
Ridå.

Avrättad och påtankad.

Känner mig aningens pånyttfödd efter helkväll med bästa vännerna från förr. Var så trött, så trött efter ännu en för lång dag med för tjocka jobbhögar och då jag hoppade på trogna gamla Bettan och trampade iväg till andra sidan stan trodde jag nästan att jag skulle somna cyklandes. Efter en stunds mat och prat kryddade med diskussionskort och obegripliga sanningar kom energin tillbaka och jag kunde cykla hem vid halv två, betydligt piggare än när jag kom bort. Fint med vänner som trots många års parallella spår och helt olika livscirklar fortsätter vara nära och stimulera såväl sinne som skratt- och gråtnerv.

Vissa människor och deras omstridda handlingar och ord upphör dock aldrig att förvåna, förpesta och förbanna mig. Man tror att människan styrs av sunt förnuft och någon sorts empatisk förmåga men får gång på gång bevis för att så inte är fallet. Tråkigt. Extra tråkigt då någon nära drabbas.

När hände det?

Storasyster retas och kallar lillebror för bebis eller lillkille. Han kontrar med att han faktiskt är "stojkille nu" och vid alla förvåningars förvåningar, det är han faktiskt. Pratar i hundraordsmeningar och har för korta byxor. Säger nej och inte. Leker ute på egen hand, sover hela natten i sin egna stora säng och hittar på egna skämt. Jag vet inte om någon då och då byter ut mina barn för att spela mig små spratt men jag känner mig sannerligen förd bakom ljuset.

På tal om ljuset och den ljusnande framtiden. Nu är den nästan här. "Sista" insatsen idag och stenarna ramlar en efter en tungt i marken. Och därför vill jag sjunga att sommaren är min.

Tillfälligt avbrott

Lägger för tillfället en massa måsten i soptunnan; planerar kök, ser på Arga Snickaren och äter knäckemacka i stället. Bra mycket bättre än alternativet. Sköna maj välkommen, är inte precis ett uttryck som någon på mitt jobb spontant skulle hitta på. Entré ljuvliga juni däremot, DET funkar!

Om drygt en vecka blir det fortbildning med familjen och sen litar jag bara på någons intuition och ser fram emot en nordlig uppföljning i september.

Dagens lättroade lillkille

M tar med sig en sked in på toaletten då han ska kissa.
- Jag ska på kalas mamma.
- Jahaa, vem är det som fyller år?
- Jag.
- Mhm. Hur många år fyller du då?
- Suttifem å två.
- Nej men, har den här lille pojken blivit till en gammal farbror.
- Haha, mmm, salblol. Igend mamma!
- Är du en liten faaarbror?
- Hahaha, igend mamma!

Och så vidare cirka tio gånger, var och en minst lika underhållande.

Tur att man inte måste vara så på hugget för att lyckas roa sina barn. Jag skulle nog misslyckas totalt just nu med en miljon småprojekt snabbvirvlande runtom och inuti huvudet. Huvudet över vattenytan och snabb crawl. Laddar upp med fler farbrorskämt så länge!

Sann kärlek

Vid kvällens läggning kommer T på att hon ska stryka mig i ansiktet och hålla mig i bägge händerna. (Skönt men ovant då hon aldrig varit av det "mysande slaget")

- Jag älskar dina händer mamma!
- Och jag älskar dina, jag älskar hela din kropp faktiskt.
- Jag älskar ditt hjärta! Nä, jag älskar ditt läppglans som du har på jobbet!

Hjärta. Läppglans. Same-same.
Sockersöt stund bryskt över. :D

En fin komplimang (tror jag).

Jag och tokduktiga kollegan har i veckan jobbat lite utanför de ramar vi vanligtvis gör och kämpat hårt i ett projekt som krävt tankeverksamhet långt utöver det vanliga. Vi har pratat och pratat, på flera språk, ibland samtidigt, tänkt snabbt och försökt agera med samma hastighet. Tufft och utmanande men roligt.

När så avslutningskvällen kom och vi fick tillfälle att smaska renfilé, löjrom och hjortron så pratade vi med våra nya, utländska vänner om det här med att vara svensk. Den allmänna tanken kan kanske sammanfattas i att man här är mer tillbakadragen, avvaktande och tyst än vad man generellt anses vara (är) på den södra delen av kontinenten. "Men så är ju inte ni", höll de alla med om. "Det märks att ni pratar mycket och har kommunikation som huvuddel i ert ordinarie arbete!"

En sydländsk norrlänning alltså. Varför inte?