Färre buskar

Kan bara instämma med en klok t-shirtbekläddperson i New York-publiken från Live Earth-galan (som i verklig mening är en stoooor energislösare i sig...);

More trees
less Bush

Sporadisk korrespondens

Ytterligare en liten paus i bloggandet. Känns som att det kommer att bli mer och mer sporadiskt nu under semestern. M har ju trots allt jobbat hela den här veckan vi varit i Ume så vem vet hur våra dagar kommer att se ut då han faktiskt är ledig på riktigt!? Säkert inte alltför mycket tid över som Nybliven. Med tanke på att vi funderar som bäst på lämpligt litet renoveringsprojekt där hemma i huset så kan det tänkas att vi måste lägga tiden på andra saker än internätandet. Hur konstigt det än kan låta... ;-)

Nu väntar bara sista vänliga besöket här i stan och sen bär det av hemåt igen. Hur kul och skönt det än har varit att ha minisemester med vännerna från förr så känns det dubbelt så härligt att komma hem igen. Det där med "hem ljuva hem..." är inte så dumt trots allt...
Och oj! vad det är tur att man inte alltid behöver residera i lägenhet under sommarens varma dagar för puh! så varmt och obekvämt det är! Trots att det har varit hur skönt som helst att ha "nåt eget" och inte behöva bo inpå alla andra glada resenärer. Länge leve egna huset!

Ses snart från hemdatorn då. Må väl så länge! Love.

På väg ut ur dimman

Gårdagen blev precis lika hektisk som många andra dagar den senaste tiden. Kanske något mer. Det var full fart från vakning i arlakvist till sent (tidigt) på följande dags morgontimme. Släktingar, födelsedagsfikan och fotbollsmatcher avlöste varandra i en sammanflätad länk av händelser. Skulle träffa annan mamma för gemensam cykling till vinkväll klockan kvart i sju på stan och klockan sex insåg jag att jag fortfarande inte hade hunnit, varken äta eller ge lilla pruttan kvällsamningen. Och det kan man ju inte strunta i för det här med sprängande boobies är ingen vidare sällskapare när man ska visa sig från sin bästa sida för nya flammor...
De nya flammorna visade sig vara ett gäng mycket underhållande och glada töser i sina bästa år och kvällen blev succé för en sällskapstörstande. Så himla skönt att inte behöva vara förälder 24/7 utan också hinna med sig själv för ett litet tag!

Vi avslutade med cykeltur till stan och en pubcheckarrunda. Ingen kan dock ha ansett att vi var VIP-material för på enda attraktiva utestället skulle vi inte bli antagna förrän på onsdag. Vi väntar än... (och hamnade slutligen på tonårens köttmarknad som numer förvandlats till en mycket gles lammköttsmarknad...)

Fantastisk trevligt på alla sätt och vis (tack alla glada tjejer för att jag fick komma och mysa med er!!!) men Sweet Jesus vilken orutin jag har på såna här samkvämskvällar som inkluderar alkoholhaltiga drycker. Hela dagen idag har jag gått som i en dimma av trötthet och lite halvhuvudvärk.
Nu är vi dock installerade i broderns lägenhet i Umeå, pruttan sover och vi har precis kvällsfikat och drömmer om kudde mot kind. Vi laddar alltså för ännu en intensiv sommarvecka i gott sällskap och med en eller två flaskor druvjuice i kvällssolen. Tjingeling!

Har ju haft fel förut...

Jag tror det är en tand på gång. Det gnälls och klias med tungan på den nakna tandraden. Magen är katastrof och det stinker i husets alla rum efter morgonens blöjbyte. Hon vill inte äta och helst inte sova. Gärna skrika så högt hon kan i vagnen. Låta tårarna rulla och se lidande ut. Småler vid pappans trummande i bordet. Kanske dansa lite hippetyhopp. Skaka tuggummiaskar går också bra. Får se hur fotbollspublik i regnet funkar...

English breakfast

Är så trött att ögonen går i kors och upp och ner. Vi, de sanna kvälls(natt)människorna, tar oss aldrig i säng i tid på kvällen och är ALLTID lika trötta när T glatt ropar inifrån sitt rum på morgonen. Tjohoo - kom och hämta mig nu! låter precis likadant som Skjut mig - är det morgon igen!?
Har i alla fall, förutom de vanliga morgonsysslorna, hunnit köra en tvätt och plocka undan lite i kaoshemmet.
Nu ska jag överraska min sovande favoritvuxen med hans älsklingshelgfrukost. Riktiga engelska scones med grädde och socker i och en stor kopp Earl Grey på det. Kanske till och med kan få den morgontröttaste mannen (= min!!) att vakna till liv!?!

Trevlig helg till alla rara, underbara!

Med grus i ögonen och gräs under skorna

Idag förbereder jag och lilltjejen oss på mängder av rolig idrott. Den stora fotbollsfestivalen har nämligen kommit till stan och jag har två små kusiner som fortfarande håller sig inom åldersramarna för att få vara med. Jag älskar att gå på fotboll. Fotboll på sommaren är som snö på vintern. Nåja, nästan i alla fall. Och nu var det länge sen det fotbollades. Ska bli så mysigt så. Ts första stora sporthändelse i livet. Snart är det hennes tur... (? *hoppas hennes fotbollsfantastmamma*). Det verkar till och med som att himlen kanske tänker spricka upp och släppa igenom lite solljus dagen till ära. Lovelydaylovelydaylovelyday-LOVElyday.

Till nya jobbet...

Ehrm!

För den uppmärksamme kunde man under gårkvällen se att även Språkprofessorpolisen C var tvungen att ändra lite i ett av sina inlägg. En mening av samma konstruktion som I like. hittades i en av texterna och kunde såklart inte få finnas kvar efter föregående nedslag på fenomenet. Men jag lovar att jag blivit lurad. Någon har indoktrinerat min hjärna med uttryck jag inte gillar men ändå, tvångsmässigt, måste använda mig av. Nu är det slut på det. För visst - v i s s t - är det så att det borde vara helpasserat och åtminstone lite irriterande att skriva I like/love eller den svenska motsvarigheten när man vill uttrycka gillande!?
Ett direktöversatt engelskt fenomen som visst verkar kunna hålla i sig alldeles för länge för att bara ses som oförarglig trend... Idag blir det pensionärs-tummen ner.

Jag gillar INTE

Bara ett enda inlägg till för idag... (märks det att min kille och tillika underhållare är på kurs ikväll eller?). Måste bara säga att jag IRRITERAR IHJÄL MIG på att folk i allmänhet verkar tycka att det är kul/charmigt (?) att säga/skriva I like. eller Jag gillar. heeela tiden. Särskilt i bloggvärlden. Sluta upp med det. Det är skitfånigt. Det saknas ett substantiv. Det är inte kul.
/Självutnämnd språkprofessor

Dagens dag

Förutom tillbakablickar på en tidigare tid så har ju även onsdagen bjudit på en dag att lägga till livsräkningen. Det har varit en bra dag idag. Efter Försäkringskassesamtalet vill säga. Det kunde jag nog ha klarat mig utan men då hade jag säkert blivit jagad av FK redan i morgon med krav på pengar + hög ockerränta för försumlighet och slarv. Så det kanske hörde till brahögen ändå.

Det bästa med idag är att jag återigen blivit påmind om skillnaden mellan stor stad och liten stad och folkets mentalitet i de båda. Efter ett snabbt snack med mamma S kom vi överens om kaffe. Hon kom med vän och 2 bebisar i bakvattnet och OH! som jag gillar sånt! Helt utan omständighet och med sug på kaffeböna. Om jag var pensionär, eller hade mer tid till förfogande som inte var avsatt till blogg eller annat superviktigt, skulle jag genast skicka in en Tummen upp i lokala tidningen som löd: Tummen upp för de två mycket gemytliga mödrar och deras underbart rara barn som ställde upp på ett spontant trevlighetsbesök hos en fikasugen sällskapstrånande. Det gör jag gärna om!
Skillnaden mellan städernas storlek är med andra ord att jag upplever att man umgås mer avslappnat och direkt i en liten stad än i en större där artighetsritualerna oftast tar längre tid... När man säger "Kom förbi!" så menar man det utan att undermedvetet tänka (men ring först så jag hinner städa och baka innan...)

Så småstadsmentalitet är jag tacksam för. Man kan kanske tro att jag är proffs på det här med att gå omkring och vara tacksam för grejer men så är det inte. Jag irriterar mig alltför ofta på petitesser och är värdelös på att ta emot erbjuden hjälp. Blir då nästan sur och tänker genast: "Grumfmumfmff. Tror de inte att jag klarar mig själv eller? Jag klarar mig själv! Låt mig vara ifred!" Så jag tränar som bäst på det här med att gilla läget och tacka och ta emot. Har bara kommit mig genom uppvärmningen än men vi får väl se om det kan bli nåt stordåd av det till slut. Typ att jag inte tänker så mycket på allt som jag inte skulle behöva tänka på alls.

Tacksamhetens anda har alltså fått genomsyra denna dag med ett spontant, trevligt besök med uttryckt önskan om varma sommarkvällar att sitta ute och filosofera i som höjdpunkt. Den härliga promenaden som jag och T äventyrade oss ut på nu på kvällskvisten var också en glädjespridare. Jag hade i och för sig svårt att tacka livet för det efterföljande grötkladdet i håret och på hela bordet, litern vatten jag spillde på golvet och sen klev i, det av-bebis-uppätna lingonriset, lillnävens järngrepp som nästan piercade min läpp på 4 ställen och de intensiva gallskriken vid läggdags. Men nu. Nu när jag ska äta min solokvistmiddag ute i varma kvällssolen och tacka Fru Gud för uppfylld fikaönskning. Nu. Nu är jag varm och lugn och tillfreds och... just det... tacksam.