Jag tror hon kan det!

Min (ok då. vår. men mest min nu när jag jobbar på dagarna och äger mindre av hennes fantastiska tid!) lillprutta har nog lärt sig nu. Trots sin egenskap att vara en ganska livlig och burdus liten tös har hon kanske inte varit världsrekordsnabb i det här med att förstå hur man hittar sin balans i livet. Stjärthasandet har alltså funkat bra, om än något frustrerande, i många månader nu. Men så; 14 månader och 1 vecka in på livet, så stapplade hon iväg från mig när jag gick lite för långsamt för hennes smak och travade på i säkert 12 steg innan hon drattade på ändan. Jag blev hyfsat förvånad må jag säga och hon, ja hon blev väl i stort skett överlycklig och skrattade högt och smått hysteriskt i blotta ivern. Sen ville hon intensivträna resten av kvällen så nu är ryggen ännu mer knäckt än vanligt men ÅH! så härligt om hon äntligen har bestämt sig för att bli travare så att vi kan gå på små upptäcktspromenader i snön! Lilla (stora!!) hjärtat mitt!

För övrigt så försvinner mycket jobbtid på annat nu så jag har kanske lugnat ner mig ett och ett halvt snäpp då ledigheten är inom greppbart räckhåll och lucia står och lallar runt knuten.
Igår vid läggdags fick jag dock in en ny vinkling runt mina ständiga kvällsfunderingar med resultat: en släng panik. Jag tänkte nämligen på det här med att jag, med jobbet, kommer vara tvungen att vara ifrån min bästa bebis i 10 (!!!) dagar i april. Är det sånt man faktiskt överlever eller kommer jag att sitta på min tillfälliga arbetsort och gråta av längtan 24-7? Kul i teorin med ett break och andra kulturomgivningar men hur blir det i praktiken?

Nåja, jag kanske inte borde ha lagt till ett virrvarr-moment i hjärnan just nu och måste nog när som helst ta en kurs i Effektiv Huvudtömning om Kvällen, 20p!
Och på tal om det. Ska ju välkomna fröken Lucia som kommer med hälsning om julefrid i morgon bittida och det vill jag ju inte missa. Julefrid är kanske precis det som saknas i mitt liv för tillfället. Så. God natt nu då. Och glad, julefridande lucia på er alla!