Tiden och orken

Ja dios mio. Nu har det visst gått en vecka till. Jag har gått omkring och försökt hålla näsan från att doppas ner i vattnet ett bra tag nu. Det händer så mycket hela tiden. Precis när läget börjar lugna ner sig och jag får sova på nätterna händer nåt nytt och jag ligger vaken igen. Konstigt nog för jag ligger inte och oroar mig eller tänker på allt jag inte hunnit med, jag somnar bara inte. Vrickade värld.
Varje onsdag när jag, tretimmarssoven, genomgått min h-dag på jobbet tänker jag att jag MÅSTE gå ner i tid. Men så ordnar allt upp sig i slutet av veckan igen och jag skyndar vidare. Andningspaus välkommen. Mycket välkommen. Då kanske jag till och med orkar blogga lite igen...!? MED bilder. Men nu. Pfft. Om jag minns hur man klär sig på morgonen är jag glad.
Nu har jag i alla fall tagit ett sista djupt andetag som förhoppningsvis ska räcka som syresättande de återstående 2 veckorna och sen kommer det ljuva, ljuva lovet med all sin spirande skönhet, makalösa mat, gränslösa godismängd och underbara umgängesunderhållning.
Vad gör det då att det regnar i december och jag inte hunnit få fram tomtarna än? Att köksgolvet till hälften består av intorkade matrester och att alla försök till bak, förberedelser och pyssel går om intet på ett tråkigt sätt efter ett annat? Att det dessutom verkar snabbväxa upp småpryttlar genom brädorna i alla husets vrår?
Ork är viktigt. Tid också. Men sömn är nog det viktigaste av allt. Och lövly ledighet förstås!