Jag har detta år svårt att få till det med timmarna på mitt schema så därför har jag lite fritt spelrum att ligga kvar i sängen tills lilla snuttan vaknar vissa omsorgsfullt valda onsdagar. Det är, i just denna extrema tröttperiod, en välsignelse att få tänka "bara två dagar kvar tills jag får sova" på söndagkvällarna. Det är förmodligen det som får mig att överhuvudtaget pallra mig ur sängen de två första veckodagarna. Varför är det där som alla försäkrade mig om BC* inte ett dugg sant i mitt (vårt) fall? Det här med att "bara du/ni får barn så kommer du/ni att vara pigg på morgnarna".
Jag vet att jag nämnt det förut men det är en sån här sak som får dagisfröknar att titta lite snett på en när man stressar in och flämtar "vi sov så länge att det blev en smula bråttom... igen..." Opedagogiska förälder som borde kliva upp minst en och en halvtimme innan lämning, äta frukost i lugn och ro och leka roliga lekar i det välstädade vardagsrummet för att fylla ut tiden innan dagis tar vid. Så tänker de nog minsann om sömntutor som mig som stapplar in närmast groggy och mumlar något osammanhängande varje gång barnalämningen sker innan 9.
Och snart kommer nästa... Hoppashoppashoppas att h*n också gillar att morgonsova!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar