Med en spade i min hand

Kan bara, som så många andra, konstatera att det visst har snöat lite här. Snöföran har väl egentligen inte lämnat min närhet sen i onsdags och tiden har på så vis gått hemskt fort. Jag har skottat, roat barn, skottat, utfodrat barn, skottat, sövt barn, ja, ni fattar... Min rygg mår skrot men för att se det positivt så har jag ju faktiskt gnällt om för lite motion och jag älskar att vara ute så det kanske är mer bra än dåligt att det intensivsnöat de senaste dagarna. Jag gissar att en halvmeter öst ner. Att döma av de fördömda plogvallar som traktorföraren lämnar efter sig vid vår infart kan det till och med röra sig om en och en halv meter eller två.

Tiden som föräldraledig med två har hittills SUSAT förbi. Vi har fullt upp (på ett bra sätt) och jag njuter mycket mer av att vara hemma denna gång. Så mycket roligare när man också har en tvååring som är sugen på, och kräver - för att inte bli odrägligt gnällig och vill inte-ig, att sysselsättas. Vi busar i snön, målar, dansar, sjunger och umgås med andra små personer som också har egna stora viljor. Allt känns skönt och på en bra nivå förutom de stunder som vi nästan biter varandra i näsan i frustration över att inte nå fram till den andra. VILL INTE ljuder om det mesta, kan det användas så ska det verkar vara strategin. Först innan och runt 2-årsdagen var trotsen hemsk för att sedan lugna ner sig och nu stegra igen med förfinade metoder. Ibland skulle jag kunna öppna dörren och helt sonika kasta ut henne i snön med huvet först för avkylning - men i rimlighetens namn kanske det skulle vara lättare att dyka ut själv i stället. Idag har vi i alla fall varit vänner och i morgon sätts vi på prov igen då promenad till och lunch på stan står på agendan. Håll alla tummar.