Ååå - action!

Fredag. Mys och bus bland vatten och vänner. Konstiga, bettliknande fläckar på lilltrollets ben och armbåge. Som stora blåmärken fast ändå inte. Konstigt. Ah, det går väl över. Mer bad och skratt. Två märken till, nu på foten. Hmm. Allergisk reaktion? Knappast, vi har ju badat förr. Sen middag med trötta barn och så hem i säng. Faktiskt en temp innan p g a de mystiska "bölderna". Ynkliga 38,5°, bah, bättre att sova bort det!

Mitt i detta resonemang då jag helt är inne på att det är hur lugnt som helst och att han mest bara behöver sova då han missade dagens middagslur tänker jag nog ändå att jag boooorde kolla upp och ringer Jourcentralen för att, med bekräftat samvete, låta honom fortsätta sova lugnt. Kvinnan säger nej. Med feber och konstiga utslag ska man åka in. Packar bok, banan och barnvagn och styr mot akuten. Får vänta ett bra tag men lider inte nämnvärt då Skavlan står på i väntrummet. Lilla gubben ligger sött och sover i vagnen.

In till läkaren. Nej, nåt sånt här har jag aaaaldrig sett, jag måste ringa Sunderbyn. Skiftningen i röst och kroppspråk från lugn och trevlig till total panik och superstress. Ögonen flackar. Inga raka svar på frågan: Vad kan hända OM? Illavarslande upphakningar och stammande halvmeningar. Första stadiet inombords av: Ojoj. Det är nog illa det här. Hjärtklappning och många pussar. Akutinsatt antibiotika och hopp in i ambulansen. En flyktig tanke på OM som tacksamt motas med hjälp av medföljande narkossköterska. Nattlig övervakning på IVA för maximal uppmärksamhet hela natten. Slangar och elektroder överallt. Tån, bröstet, två kranar i armen/handen och syrgasmask. Hög feber. Näranära i smala sängen och små kippande andetag.

Sen gick dramafilmen tillbaka till drägligt tempo och väl upplotsade på barnavdelningen dagen efter försvann oron och ersattes av ett SÅKLART INTE!
Bekräftelse på misstänkta meningokocker efter tid (timmar, dagar?) i undrande ovisshet och antiobiotikaoffensiv. Världens piggaste, gladaste, busigaste, finaste pojke på intressanta äventyr i korridorerna med läkarna, förundrade över energinivå och förmåga till återhämtning, gapande bredvid. En osynlig lättnad som är så lätt att ta för given för aldrig kommer väl något att hända med mina barn?!?

Den korta stunden med OM är redan avlägset undanstoppad och ersatt av SÅKLART INTE. Den möjligheten finns bara inte. Inte ens när den faktiskt gör det.