Arbetsmyra, nja, va!?

Efter en hostig och snorig natt med alldeles för mycket vakentid blev jag och lilleman hemma idag. Så där i tanken känns det som att det skulle kunna vara hur mysigt som helst att få slappa i soffan och ha en halvfebrig lillkille i knät lite mer än vanligt. Men så finns där min andra sida som tycker att det är skitjobbigt att vara borta från jobbet; besvärligt att berätta för andra hur de ska göra det jag redan har allt klart för mig i mitt eget huvud. Instruktioner och samtal hit och dit; det skulle liksom kosta på betydligt mindre att faktiskt åka och jobba.

MEN nu tar jag djupa andetag och försöker göra det till en vana att njuta av såna här lyxiga vardagsavbrott. Det är svårt med den här gnagande arbetsmoralen som nafsar i brösttrakten men det är en del av det ständiga Självutvecklande Projekt som pågår för att förändra, förbättra.

Det är klart att barnen är viktigare, det är inte det, jag är på inget vis oersättlig på mitt jobb - vem som helst med samma yrkesutbildning och -kompetens gör det minst lika bra, det är själva släppandet och fixandet runtomkring som känns nog så jobbigt. Pappan i familjen är tusen gånger bättre på det här, kanske måste ta en privatlektion nån kväll!?