Nu är gemensamma semestern över och vardagen ska med bestämdhet återgå till det normala igen. Det behövs nämligen. Det här med att semesterunna sig kan nämligen bli till ett bakslag när man i slutet på härligheten börjar inse att alla byxor är för små och huset ett krigs- och stormdrabbat katastrofområde. Så idag när lillfia bestämde sig för att vakna klockan 0600 tog jag tillfället i akt att sätta igång med hurtig, lång morgonpromenad. Jag är ju nämligen inte överförtjust i arla uppvaknanden och risken var överhängande för att det hade blivit kaffe framför morgonfriidrotten på momangen om jag inte tvingat ut mig i underbara, kyliga, klara morgonluften i stället.
Nu så här efteråt planerar jag stordåd innan jobbstart i oktober. Som vanligt överentusiastisk och orealist ut i morgonkalla fingerspetsarna. Kanske skulle köra ett pass pilates innan ångan går ur mig...
3 kommentarer:
Grattis! Du lyckades med något som jag bara tänkt på. Gå promenad på morgonkvisten...tänker det ofta...gör det aldrig...;)
Wow! Det är det här jag önskat att jag gjort alla morgonar när jag varit föräldraledig, men inte orkat. Det är så skönt! Speciellt efteråt :-)
Annis: Samma brukar det vara för mig. Mycket sällan har det hänt att jag tagit mig ut innan 10. Nu önskar jag såklart att trenden håller i sig fram till jobbstart!
Camilla: Ja, varför kan man aldrig få mästra genom att samla ihop all självkaraktär man har och ta sig ut på såna här dagliga härligheter när man vet hur skönt det är e g e n t l i g e n!? Hoppas att det blir en nummer två så småningom så att jag får chansen att ta igen alla förlorade morgonpromenader! ;-)
Skicka en kommentar