Sött men sant

Nu är det exakt precis två år sen vi stapplande rörde oss i riktning mot förlossningen i Umeå. Gående såklart med nån axelklängande paus då och då när värkarna tog över benviljan. En hel liten livstid som samtidigt gått så oerhört fort.
Den där lilla bebisen som kom ut 5,5 timmar efter den pausande promenaden har alltså på nåt oförklarligt sätt hunnit bli 2 och vi har förberett lilla kalaset hela regniga dagen idag;
bakat bullar och tårtbottnar, slagit in paket och blåst upp ballonger, städat och fixat morgonöverraskningsbricka.
Såklart har jag, som extra hormonstinn öm moder, låtit tvååriga kärlekens alla perioder låtit passera revy. Det lustiga är bara att det på något vis känns som att det bara är just-nuet som existerar och att hon alltid har varit och sett ut som hon gör just nu. Alla vakna nätter och amningsläckande bröst är som bortblåsta.

Tvåårsstatusen ser sammanfattningsvis i stället ut som så att språket fullkomligen exploderar och humöret åker på en evig berg- och dalbana. Långa (4-5-ordiga) meningar yttras bestämt och ömsom störtgrinas det argt på golvet, ömsom pussas och kramas det med liv och lust. Förskolan är fortfarande världens bästa grej och häromdagen möttes den gossugna mamman av ett "mamma åka baka jobbet liten tund" och springande ben åt motsatt håll. Vill helst vara kvar och måste försäkras om att morgondagen också innebär ett dagisbesök för att vilja åka hem med mig.
Hon trotsar numer så ofta det finns tillfälle och gör precis allt man inte får med ett illvilligt flin på läpparna. Blir responsen ilska är det hur kul som helst att göra igen. Hon blir själv hiskeligt arg när inte egna viljan efterföljs som en dag när vi var ute och hon inte fick mellis på "tappan". Då traskade hon raskt iväg, vände sig om och sa "heddå mamma, åka långt bort, Malta". Eller då hon passade på att måla hela ansiktet med tusch när jag var på toa och sen efter utskällningsläxan sa "åh så dumhetej, tätta bort, baja jita pappjet". Hysteriskt roligt men bara att ta på sig allvarliga minen och skaka förståndigt på huvudet och se arg ut.
Hon har inte riktigt fått kläm på det här med personliga pronomen än och meddelar ofta vad hon gör i fråge/uppmaningsform (eftersom hon härmar mig då alltså) typ "bajsar du", "lägg dig ner!" fast hon egentligen vill berätta vad hon själv gör. Hon fixar det bättre när hon pratar om sig själv i 3je person; "T lägga sig "T tojka borde´" men då utelämnas ju du/jag-problematiken så det är kanske inte så konstigt.

Ett annat framsteg är att blöjfria hemmastunder numer meddelas med "kissnödi" och de lyckade toabesöken blir allt fler. Det slår mig att hon blivit stor när hon sitter där på toaringen, har gjort sin grej och allvarligt meddelar "T tojka själv, inte mamma hjäppa"!
Vi kan också prata om sånt som hänt tidigare (hon har ett jäkla minne!!) och sånt som ska hända och hon fixar att böja dåtid till sovit/badat/åkit och framtidstankar till "inte nu/sen/imojjon/efte sovit/liten tund/nart/all'es stax". Älskade babblande barn.

Den här med att ha barn blir visst bara bättre med tiden och vi känner oss så himla guldkantade av att få ha vår sköna, mjuka, mysiga, arga, trotsiga, yrvädriga, superblonda nakenfis hos oss i just vårat hem. En spräckande stolthet i bröstet.
Hoppas du får världens bästa 2-årsfirande, paketöppnande, tårtfikande, ballongkastande kalas älskade, älskade pruttgumman!!!