Hajba, hajba.

Från att, mer eller mindre, ha satt det här med aja-baja (baja-baja) så har vår lillebror nu övergått till den betydligt mer festliga varianten hajba-hajba. Han surrar oss halvt sårörade och får oss alla att skratta med sina roliga ord och påståenden. På dagis "klagar" de just nu på att matron försvann när han hittade sin pratlust, den försvinner liksom inte för en enda vaken minut sen sekunden den dök upp i våra liv. På gott och på ont. ;)
Hörde just inifrån toaletten: "Näe vovven, inte så. M bajsar. Stanna där. Ligga golvet. Hajba, hajba."

Jag hade tidigare idag önskat att hajba, hajba hade varit nog för att lugna den smått hysteriska flicka jag fick med mig på veckohandling. Vill ha det, vill ha det, får inte, UÄÄÄÄÄÄ. Dumma mamma. Vill ha nötter. Ok, en sort, några. NEEEEEEJ. Inte den. UÄÄÄÄÄÄ. DUmmaste mamman i världen. UÄÄÄÄÄÄÄÄÄ. Panikgråt och evigt nej. Törstig, vill ha vatten. Nej, inte ur den muggen. UÄÄÄÄÄÄ.
Halva den stora affären stannade upp och tittade medlidsamt på oss (henne eller mig, jag vet inte?) med ett snett litet leende. Svett och ont i huvet. Alldeles för arg. Helst i bilen där skrikandet och alla arga, elaka ord aldrig slutade. Slutade som vanligt i ångestfyllda tårar från hennes sida och "Förlåt, förlåt, du ÄR snäll, du är inte världens dummaste, jag älskar dig". Kanske inte världssmartast att ta två dagiströtta barn på veckohandling en torsdag eftermiddag kl.15 men det passade så bra efter våra läkarbesök och jag trodde vi skulle fixa det galant efter senaste tidens lugna gata.

Önskade också att orden haft effekt igår eftermiddag, i andra sammanhang, då frustrationen och förmågan att nå och förstå varann kändes total. Känns som att driva saker mot en stenvägg och tappa all energi, gång på gång. Hajba, hajba.