Det är konstigt. I början av varje vår och varje höst är det som att nån kommer in i vårt sovrum på nätterna och slår mig med ett gammeldags gjutjärnsstrykjärn ända tills jag vaknar. Jag kliver upp som en levande död, det värker pensionärsreumatiskt i alla leder, jag stapplar zombieartat in på toa, gör sånt man gör där och tar sen hand om det jag måste i en frånvarande dvala. Efter en tre, fyra timmar sisådär blir jag människa igen och om jag har tur kan det hålla i sig fram till emot en klockan tre på eftermiddagen. Då är jag helt slut igen. Jag vill helst bara sova och kroppen känns som att den förvarnar ett, säg, hårdkokt influensaanfall. Så är det varje år. I några veckor är jag så här trött och sen går det över. Det sägs att det ska ha nåt att göra med att ljuset förändras utomhus men jag vet inte jag. Jag tror det är nedärvda djuriska instinkter från björnarna. Trötta efter idet på våren och trötta före idet på hösten. Så måste det vara. Jag var en björn i mitt tidigare liv.
Den trötta björnen lovade för övrigt sig själv, inför ännu en Idol-säsong, att inte följa de nya talangerna (och antitalangerna!) men jag har då hittills inte lyckats missa en enda uttagningsort. Jag måste (såhär lite i smyg...?) erkänna att jag fortfarande roas av spektaklet. Ingen finkulturell dam i mitt inre inte...
Sen är jag helt såld på Travel & Livings "Drömhus" där folk bygger sina, precis som titeln skvallrar om, drömhus från grunden. Tv-kvällen är alltså räddad.
Lite skönt att M är borta är det faktiskt. Plötsligt är det helt lagligt att gå och lägga sig tidigt utan socialt kvällsumgänge. Dessutom utan minsta lilla snark i bakgrunden. Babysimmet tog nämligen slut på mina redan sinande idesförberedande krafter. Jippikajäj. Här ska sovas!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar