Jag håller just nu på med projektet "Sug-ur-musten-ur-varenda-liten-vardagsdetalj-du-bara-kan". Jag har nämligen insett att det är bara 4 veckor kvar av min underbara mammaledighet och nu vill jag verkligen njuta av upploppet! Lillfia och jag myser, leker och pussas som aldrig förr. Det där med pussandet är hon väl s å d ä r förtjust i men det struntar den bebihudstokiga mamman blankt i. Vi tittutar och skrattar och pruttar på magen och brottas i sängen och pratar om livet över frukostmackan. Vi eldar och sjunger och tränar på hasandet och går promenader och tittar på skogen och människorna. Vi försöker göra njutandet till en sällsam konst och jag tycker nog vi lyckas ganska bra.
Ångesten börjar göra sig lite påmind förstås det. Det här är ju för tusan slutet på en era i våra liv. Aldrig med föräldraledig med T. Förhoppningsvis med fler barn så småningom men aldrig mer med vår första sötaste bebis som vi fått rå om helt på solokvist. Det ska förstås bli jättekul att börja om att jobba. Mitt jobb är ju fantastiskt och jag får rå om andras guldklimpar hela dagarna och det är inte helt fy skam det heller. Dessutom får ju lilltjejen vara hemma med sin älskade pappa så hon är ju i heltrygga händer men ändå... det har ju varit jag och hon så länge nu. Och vi är ett så bra team kan man tycka. Älskade lilla pruttungen.
Nu ska jag i alla fall njuta av att det är sisådärigt väder ute. Känna mig lyckad för att jag fick T att somna på bron helt utan krusiduller (det var länge sen sist - hon har länge krävt en prommis efter sommarens promenadtokiga vanor). Lyssna på elden i kaminen inmyst i ett av soffans hörn. Värma insidan med gott té ackompanjerad av grannskapsgjord honung. Bli lite kär i mannen i trädet-Jack igen. Vara tacksam för att livet är bra, ser bra ut och känns bra. Man glömmer kanske det ibland...
3 kommentarer:
Ja, det är en stor förändring... been there, done that. Jag var så ledsen för att den lyckligaste tiden i mitt liv, att vara nära min dotter och uppleva vardagen med henne - se världen genom hennes ögon, var på väg att ta slut. Men efter att ha jobbat i två veckor så började jag komma in i det nya och det ganska stimulerande lunket.
Det tar inte slut. Det blir inte som att gå tillbaka till det gamla - jobbet får en helt ny dimension och livet som mamma fortsätter. Ganska mysigt det också.
Fast det insåg jag inte då. Hade ångest tre månader innan jag skulle börja jobba och jag grät de första två veckorna jag jobbade. Jag saknade Agnes så otroligt mycket. Grät på jobbet, så du kan ju känna att jag lagt ribban. Du får gärna berätta om mig på jobbet så att du ska verka normal. ;-) Jag menar när du sitter och tittar på foto av lillgumman och snusar på hennes lilla strumpa som du bär med dig i handväskan...
Tittut! Jo, som föregående talare sa så kommer man in i det. Och det skriver du ju själv också.
Men njuuuut så länge det varar. Du har fyra underbara veckor framför dig. Det är det inte alla som har!
Många kramar till er båda!
Ni båda klokisar: Det är såklart att det är så som ni säger. Att jobbet kommer att bli kanonkul och stimulerande. Jag längtar faktiskt efter att få ha ett "barnfritt" liv på dagarna. Bara vara C och prata om intressanta ämnen med intressanta personer dagarna i ända. Det känns lite vemodigt bara. Att inte få gosa in näsan i den där underbara lilla kinden precis när man vill. Eller bita tag i den runda, lilla mjuka stjärten. Åh, som jag kommer att längta ibland!
Men det känns nästan som det allra bästa att nu ha två älsklingar som väntar på mig därhemma. Då kanske jag en gång för alla lämnar jobbet på just jobbet...!?
Skicka en kommentar