I våras när vädret var som tristast och snuttan sov som mest var bloggen en perfekt tidsspenderare och tankeavlastare. När sommaren kom visade sig att det är svårt att hinna med att skriva på ett någotsånär genomtänkt sätt när det finns så mycket annat att göra och njuta av. Jag känner ofta att det inte riktigt finns tid att få ner mina vardagsreflektioner i ord utan att det oftast blir små vardagsberättelser om vårt här och nu i stället. Jag saknar mina reflektioner över livet och världen. Tiden och orken tryter dock allt som oftast och nu när småbarnsdagarna blivit alltmer aktiva så vårdar jag hellre den lilla vuxentid jag får på andra sätt än här. Därav resultatet vardagsberättelser. Jag vill inte att det bara ska handla om vad vi ätit och gjort under dagen för då blir det platt och tråkigt och ointressant även för den mest godmodige. Så trots att anledningen med bloggen var att dela med mig av livet till långväga vänner så vet jag inte hur mycket de nu har ut av mina instressade "måste"-inlägg.
Mitt senaste löfte blir alltså att antingen:
a) ge upp helt och hållet,
b) skriva enbart när jag verkligen hinner och faktiskt har tänkt på nåt särskilt eller
c) precis som nu ganska innehållslöst men relativt ofta
helt beroende på vad ni, mina käraste läsare, tycker och tänker kring det hela. Det vill alltså till att ni lämnar ett tecken på hur det ska va för annars lägger jag ner fabriken.
8 kommentarer:
Hmmm ... de flesta som läser din blogg regelbundet är nog de som känner dig/er eller sådana som jag som är ungefär i samma livsituation som dig. Dina real friends läser nog gärna vad-som-helst-du-skriver. Och jag är väl i ungefär samma situation som dig. Tiden räcker inte till, men det är också tjusningen med en blogg, att den växer (och ibland krymper) men alltid förändras med sin ägare. Förr var jag halvtidsarbetslös gräsänka med enbart hund och då fanns tusentals med tid för långa tankar, nu är jag arbetande och själv med hundfröken och människofröken. Utan att nu bara rikta det här inlägget mot mig och mitt menar jag att för mig får du gärna blanda, kissblöjor och förmiddagspromenader och purékladd med längre inlägg med djupare tankar när andan faller på och tiden finns. Att det sedan är tyst då och då gör ju inte heller något. Men det är ju bara som jag tänker ...
Jag håller med föregående talare helt och hållet. Jag förstår också precis hur du menar. Oftast blir det rätt och slätt; "I dag har jag ätit det här, i dag har mitt barn gjort det här, i dag har jag gått dit och dit och sen kollade jag på tv." Men det är ju precis så det är. Jag älskar att läsa det du skriver. Vad det än är! Men skriv inte om det känns som ett tvång. Bara för att du vill. Men tänk inte på vem som läser eller vad läsaren vill läsa. Det är du som bestämmer. Du är chef!
Kram!
Jag röstar inte på något av dina tre alternativ utan på både Mari och Soffan. Lyssna på dem det är två sluga fröknar!!! Jag tycker att det är jätteroligt att läsa din blogg. Vad än du skriver! Här ska inte läggas ner ngn blogg.
Forstätt som du gör! Kramar från mig!
Jag tycker också att det är svårt att hinna med ibland, men så helt plötsligt har man massor med inlägg och tankar. Släpp prestationsångesten och bara skriv när du känner för det. Skriv för din skull och tänk på att det lilla kan vara nog så viktigt. Jag försöker att bara sätta mig ibland och det bara blir vad det blir. Tycker om att läsa olika bloggar och blandade sådana. Vill ha dig kvar!
Kram!
Jag vill att du ska finnas kvar i denna form av kommunikation. Jag gillar variationen i din blogg. Du refletkterar både stor och smått och det är just det som är tjusningen. Ditt sätt att skriva och formulera dig får mig att vilja läsa, vad det än är. Jag röstar alltså på att du gör som du gör idag. Skriv vad du känner för, känn ingen press för då blir det lätt pannkaka.
Kram
blogg är ju för en själv, kul om andra gilla att läsa, men det ska inte kännas som tvång, tycker jag iaf om min blogg. Så därför tycker jag att du ska bestämma själv. Tycker det är kul att läsa om folks vardag också.
Hej snuttan!! Jag vill veta allt som hander och allt som inte hander. Tittar in varje dag och kollar vad ni pysslar me. Kram C in NZ
Alla: Såklart att ni har rätt. En stor svallande tankevåg svepte in över mig med budskapet: skriver du verkligen något som ens hjälper dig att komma ihåg Livet Just Nu? Jag tänkte att svaret var nej. Men med hjälp av alla era fina, och kloka, kommentarer och mitt egna nyfångade förnuft inser jag förstås att jag visst vill minnas. Även de små, till synes betydelselösa detaljerna. Att det är just det som är livet och poängen med en blogg. Att livet, som Mari klokt påpekar, hela tiden förändras; förbättras och försämras. Att det är kul att just det speglas i det man skriver just nu. Att det inte spelar nån roll för nån annan än mig själv. Jag fick nån sorts löjlig prestationsångest som nog gått över nu. Det kan slå mig ibland att många man känner läser och att jag skulle vilja välja bort vissa så att jag kunde skriva precis det jag ville och inte hela tiden tänka efter och anpassa. Kanske byter jag adress på sidan i stället för att fundera...
Ingen press alltså. Jag fortsätter i de fotspår som passar mig för dagen. Roligt att ni läser och gillar men det ska ju faktiskt, som du säger Emma, inte spela nån roll. Här är det jag som är enväldig härskare och boss... ;-P
Tack för kommentarerna och KRAM tillbaka!!
Och C i NZ: vilken överraskning! Jag blev så glad över ett livstecken. Trodde aldrig att jag skulle hitta dig här. Kul darling, kul! Vad händer med dig då? Kram på dig stumpan!
Skicka en kommentar