Den blomstertid nu kommer

Jag går i dagarna omkring och njuter av lyxen att få vara hemmaförälder. Tänk bara att få betalt för att vara ute och leka med sina barn, eller nåja... titta på när ett av dem leker själv... Hitta på en massa roliga saker med andra sköna hemmaföräldrar i solen och de knoppande trädens skugga. Äta grillat var och varannan dag och därmed slippa det eviga dammsugandet och torkandet efter varje måltid (läs: grisfest). En tidigt hemkommen pappa som just gått på sommartidstider på sitt jobb och är hemma innan middagshetsen. Att faktiskt ha energi kvar på kvällen för att gå ut och fixa lite till efter middagen.

Igår lekte T dessutom med sin mest frekvente - och därmed bäste - lekkompis. De brukar utmana varann på alla plan där den ene (min) är lilla polisen som går omkring och säger "Man får INTE...", grinar eller knycker nåt kärt och skriker MIN! och den andra (andra sköna hemmamammans) på snabba ben knuffas eller knycker nåt kärt och skriker MIN! Så icke fallet igår. Total harmoni och vänskap hela förmiddagen. Massa tillsammanslekar och roliga påhitt. Tills dumma mammorna var tvungna att förstöra och bryta upp för vilstund till tonnerna av ett ekande "leeeeeka meja".

Efteråt kände jag, detta till trots, ett glatt "vilken lyckad dag!" virvla runt i huvudet och hjärtat. Det tar nog på mer än vad man tror att springa efter och säga "ni fåååår inte..." med arg röst. Om man inte visste bättre kunde man kanske dra slutsatsen att det vänt och att de från och med nu kommer att leka så här bra för all framtid. I evighet alltså. Men slutsatser och barn funkar ju som man vet sådär. Jaja, får väl helt enkelt hålla mig kopplad till inläggstiteln och inom mig glädjas åt: "den ljusnande framtid (som) är vår!"