Pffffffft.

Det finns nötter och det finns megadummiganötter. Jag förvånas och förbannas återigen över människans obetänksamhet och vill i mina mest primitiva stunder slå och skrika, i förhoppning att sånt fungerar som problemlösning. Problemet med människor med min personlighet är att det inre lätt kokar (över) och måste få utlopp för att man ska må bra. Efter fredagens fräckhet tog jag så efter lunch tjuren vid hornen och frågade nåt i stil med "what the hell?" och är vi inte vuxnare än att vi adresserar varandra och kanske, kanske drog jag också nåt från en gammal barndomsramsa om den där som går i alla gårdar...

Sen kände jag mig mindre arg men fortfarande förbluffad över tilltaget. En inte helt otänkt tanke var den om att "om jag hade varit av ett annat kön, och en sisådär 20 år äldre, hade det då hänt överhuvudtaget...?"
Nackdelen med sådana tankar, och också med ilskan, är att de lättast äter upp den egna energin och därför mår bäst av att lämnas i molnet av arga utrop jag i dag lämnade efter mig. Igen. Men nu var det länge sen sist och jag tränar åter på att andas djupt, med en sista uttömmande suck över icke-verklighetsförankrade figurer i min närhet. Suck.