Årets största trots/vredes/lessenutbrott (det vill inte säga lite) på Öppna Förskolan över att inte få vara nakenfis i kall hall ledde till att vi fick avbryta, stoppa i bilen och säga hejdå. Och också till att jag kom för sent till jobbet för första gången på, jag vet inte, ...nånsin!? Tur att pappan kom för avbyte och assisterade då den förnöjda lilla kisen som knappt märks av också skulle kläs på och fås med i bilen. Bra att vara hemma båda och skönt att få vila huvudet på jobbet ibland!Ändå känns det faktiskt som att jag blivit lite avtrubbad av alla utbrott. Det tar inte på riktigt lika mycket längre. Man vänjer sig, antar jag, och det går lite mindre energi än "i början" som redan räknar 1,5 år tillbaka i tiden. Jag ser fram emot en ljusnande framtid och den dag som hormonrubbningarna(?) avtar och hon får känna lite balans i den arga lilla kroppen. Det är så jobbigt att ständigt testa gränserna för vår fina lilla krutgumma! Om man ändå vore pedagog...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar