Efter en eftermiddagsfight som slutade med att ögonen rullade i sina hålor, de ihållande "fula, dumma, äckliga"-skriken spräckte både trumhinnor och röstresurser, tårarna och näsblodet stripade ner håret och personen där inuti var helt okontaktbar så somnade vårt arga lilla barn i soffan klockan 17 med ångest. Stackars, stackars ursinniga flicka (och till viss del också hennes mamma).
Nu börjar det vara dags för nästa fas tycker vi som är trötta på att bevittna och försöka hantera dessa våndor trots att det verkar i det närmaste lönlöst.
2 kommentarer:
Min tvåochetthalvtåring tycker att jag är dum. - Men du, så där tycker jag inte att du ska säga, försöker jag då, men kan knappt hålla mig för skratt. - Då tycker jag att du ska va tyst, drar han till med. Jahapp.
Det är lätt att hålla sig för skratt i 4-åringens fall. Så påfrestande med dessa stänidga utbrott och humörsvängningar. Jag hoppas verkligen att det är tonårshormonerna vi förbrukar nu!
Skicka en kommentar