Full av ömhet!?

Lillebror gillar att rycka i helkroppsspegeln. Uppmanande moder:
- Näe. Aja-baja. Inte så, den kan ramla ner på dig om du gör så där med den!
Kärleksfull storasyster:
-Och då kliver vi på dig när du är mosad.

Hot eller löfte? Vet inte men jag skrattar nu rått inom mig åt den svarta humorn från en 3-åring som ännu inte inspirerats av Monthy Pyton.

I dag är ingen vanlig dag

Kristider för svensk television. Lördagsutbudet hamnar långt under lägsta accepterbara underhållningsgräns! Just i dag blev det extra påtagligt då vi har ettårskalasat hela dagen och missat att hyra nån trevlig liten helgfilm till den vuxna kvällskvisten. Tack då för fenomenet webb-tv; först på SVTs 20-åriga tågräls och sen på seriespäckade Blinkx som tillåter en timmes tittande varannan timme.

Lillkillen som officiellt blivit storkille har myst av full uppmärksamhet och aktiviteter tillägnade honom hela dagen. Frukost i skenet av hyperintressanta ljus, skottning och pulkåkning i ät- och doppbara snön, lunch för egen maskin (nåt annat börjar vara smått omöjligt... bara att lägga ner grytkokarverksamheten!), skrattbubblande glad hundkompislek och massa pussande människor som vill bära, busa och lära-gå. Paketen var inte särskilt intressanta men här i huset finns en villig assistent till sådana problem.

En fin dag som nu kröns av jazzig Lisa Ekdahl och clementinglögg. I morgon gran på agendan, mer firande och målandet av ännu ett fönster och en byrå. Kanske också en hylla. Men just nu hyllar jag bara älskade barn nummer två i skaran. Hurra för honom och oss och för alla tillsammans! Leve!

Vit glädje i bortglömdhetens tid.

Känslan av idag är god och glad. En bubblande glad och osedvanligt medgörlig treåring och mängder med snö är nog två av huvudingredienserna och anledningen till detta. Från gråblöt november till vitpigg december i ett huj. Av rena farten har vi skottat bort några kubik snö från infarten, bakat en massa lussekatter, åkt pulka runt byn, vilat slash hinkat kaffe, blivit bortbjudna på gomiddag och stjärtsmutslek (= nya tidens doktorslek) med finaste lille Emil-vännen med ännu en gräsänkemamma och fördjupat oss i jultomtens liv och leverne som kvällssaga.

I övrigt höll vi på att glömma bort lillemans ettårsdag och hade i det närmaste planerat in en tumanhanddag på minnesdagen av hans födelse. Snacka om att december kom snabbt och oväntat och att hans första år gått så fort att vi inte hunnit reflektera över att det ligger för fötterna känns som en förälderlig skam. Så i helgen firar vi med champagne och snittar för att kompensera och hylla vår glada, temperamentsfulla andrefödda för ett fantastiskt förstaår med oss!

Nu kan julen komma.

Adventstid kom till mitt ensamma hus

Tänkte att det skulle kännas skönt att spendera kvällen i ensamhet; mannen på jobb och barnen sött i sina sängar, men jag är så van att ha fullt upp vid det här laget att jag blev uttråkad samma sekund jag sjungit sista gonattsången. Tänkte försöka mysa lite men så fort jag tagit fram pepparkakorna och grönmögelosten som blev kvar efter gårdagens middag meddelade lille M att han inte alls kände sig redo att sova. Han ville härja, busa, klättra, prata, slå (som i SLÅ) på tvn, kasta fjärrkontrollerna i golvet, spilla ut mitt vattenglas, skaka på Lokaflaskan, dregla ner mina kläder och stinka ner hela vardagsrummet innan han kände sig riktigt redo. Så jag började tänka lite på det här med att jag faktiskt har två barn nu. På riktigt liksom. Nu känner vi alla varandra och vi kan inte känna oss annat än överförtjusta med den nya familjesammansättningen. Lilla "nya", berikande gullefinpojken som helt overkligt blir 1 om bara några dagar och redan kan säga ta-ta (tack-tack, svenskens viktigaste ord, före mamma i ordningen), som redan bara sover en gång på dagen och som tittar lyckligt efter storasyster i alla vrår när han kliver upp på morgonen. Som skrattar åt det allra mesta men blir rasande om han inte får frukt samma sekund man tar fram den, som hatar att klä på sig men blir lugnt överlycklig så fort man klivit genom ytterdörren, som hänger oss i hasorna i förhoppning om att kunna stå en liten stund till på nästan egen hand och som vill vara med på precis allt som storasyster gör - till både bus och obegränsad ilska som resultat. Lyckan att nu få bo med TVÅ tokungar är superlyx, hur kul och galet som helst och nu kan jag inte annat än se fram emot år två och de där pepparkakorna med ost.

Var har jag lagt den nu igen?

Kissnödig lillflicka kommer ropandes på morgonkvisten:
- Mamma, veeet du... jag har så ont i snipphållaren!

Sova hela natten på 5 minuter

Tre veckor med en enda natt där sömnen hållit i sig i mer än fem timmar. Oftast känns det som tiominuterspass och energin och orken minskar varje dag. Passar på att suga in och injicera all energi jag kan få från sköna, glada människor omkring mig, det får tack och lov vardagen att kännas mindre dimmig. Efter en rolig kväll med roligt folk kom vi hem lite efter vanlig bäst-företid, dödströtta och med enda tanke att stupa i säng. Då även detta visade sig vara en omöjlighet inser jag att det nog är dags att ta tag i det här sova-hela-natten-problemet. Finns det nån bra 5-minuters-metod för vuxna frågar jag mig. Om inte: undrar om det funkar om mannen i huset kommer in och buffar mig till sömns ackompanjerad av nån välkänd Godnatt-ramsa som får mig att känna mig trygg och avslappnad för som det är nu känner jag mig mest som en relativt gnällig, liten (?!?) varelse som behöver förändring.

Styyy-hy-hyrka!!

Dagens fina

- Jag är kissnödig.
- Jaha, då går vi och kissar då. Ska du passa på att bajsa också kanske? (Här är barnet som håller sig i några dagar mellan gångerna och kan må bra av att påminnas ibland...)
- Nej tack, jag är nöjd.

God planering är A och O

Har länge sett fram emot denna helg. Helgen vi spenderar hos föräldrarna, sover i egen stuga på tomten och får lite barnfritt på morgonen. Mest har jag sett fram emot att gå ut i mysiga lilla stugan i god tid, ligga på spikmattan och läsa nån fantastiskt bra bok i eget sällskap. Så glömde jag boken. Och spikmattan. Men så: det var ju bra planerat! Verkligen.

Får väl gå och lägga mig och se fram emot morgondagens firande i stället då.
Söta drömmar och det.

Dagen D

I morgon är det så ÄNTLIGEN dags. Det var säkert ett halvår sen sist - alldeles för länge sen i alla fall. Det ska bli så underbart, fantastiskt, förlösande skönt! Jag längtar så jag nästan spricker! Tänk på mig i morgon kl.12, då är nog extasen nära. Mmmm.

I övrigt stundar nu kul partyhelg med löfte om massa fint umgänge från förr, god mat och uppsluppenhet. Känns som att det är precis vad jag behöver efter en och en halv vecka i omhändertagarrollen. Jag är ingen bra ompysslarmänniska som blir så där avundsvärt upp- och rofylld av att ta hand om andra. Jag blir snarare på dåligt humör och känner mig instängd i mitt eget liv. Plocka, fixa mat, vara mjuk och rar, ge medicin och stryka pannor medan man måste sysselsätta sig en hel dag inomhus, i sitt eget hus.
Det funkar kanske hyfsat när det är mina egna barn men förra veckans ompysslande av mannen tog på energin och då lilleman blev hängig efteråt och sen nu storasyster så känner jag mig otålmodig och irriterad inuti. Finns det nån husmorskurs man kan gå för att bli tillfreds med såna här små detaljer i livet?

Love is in the air

Idag drabbades jag av ett intensivt längtans-il efter min stundande åkabortochifrån weekend till Storstaden. Jag drömmer om umgänge med älskade vänner, finfin, oavbruten shopping, kaffe på barnovänligt café och eftermiddagsvin i höstig sol. Om några veckor är det dags. Mitt hjärta slår nyförälskade volter vid bara tanken. Tjohooo!
Bara sambons närvaro som saknas för den totala kärleksupplevelsen... (Men vi får nog chansen tids nog vi också!)

Dagens näsknäpp

- Vet du, nu måste du faktiskt gå och tvätta dig - du har ju clementin över hela händerna!
- Mamma! Det heter inte clemensin. I clemensiner finns det kärnor, vet du.
- Jahaaa. Men vad heter det då?
- Satsamas.

Såklart. Självklaraste grejen i världen ju. Hur dum får man va?

Delad vardag är dubbel energi

Vad enkelt livet känns nu när mannen tillfrisknat och kan dela vardagen igen. Jag tappade direkt kontrollen över röran här hemma och ville bara lägga en stor filt över alltihop alternativt hyra in en hemsaneringsfirma. Mat, barn och hem är verkligen ett stort projekt att ro i land som singel!
Sen hjälper det förstås att jag faktiskt sovit ok i 2 nätter. Energin reser sig i givakt på sekunden så fort jag skrapat ihop ett sammanhängande 5-timmarspass på en natt. Vilket tyvärr är mycket ovanligt men ack så ljuvligt när det händer! Jag tackar återigen min lyckliga stjärna som ser till att våra barn är extra stora mirakel och sällan vaknar tidigare än 8. Bless.

Nu firar vi ärofylld familjeåldrings dag. Ja, må han leva!

Första snön och gallerskakandet

För två dagar sen dalade de första flingorna för året ner och nu är det kalasparty varje gång vi ska gå ut. De båda små gillar det vita guldet som lyser upp den gråa marken och beter sig smått tokigt och överlyckligt glatt i dess sällskap.
Hösten övergår i vinter och vi myser mycket nu. Treåringen är mycket mer tillfreds, mindre utbrott och massa, massa, massa lek med sitt nya kök, legot, tågbanan och Pippifigurerna, pärlor och rit.
Lillprinsen tar sig hasande/krypande fram i en rasande fart och ska upp på allt. Drar sig upp till stående vid allt han bara kan och drattar skadeframkallande i golvet flera gånger per dag. Älskar skrivaren, dammsugaren och tror att han kan gå trots att till och med stillaståendet kan vara nog så vingligt. Är frustrerad då det inte går och vill gnälligt bedjande upp i famnen för att bara kasta sig utåt och vilja ner igen. Vi längtar alla tills det hela resulterar i gång i stället för frustration.
Båda sover till lyxiga åtta och idag när jag skulle morgonhämta M så stod han upp i sängen och storsmilade mellan spjälorna. Plötsligt har vi visst två stora barn och inte alls två små.

Lågvattenmärke

I går kväll tänkte jag att jag skulle sova tidigt och gjorde faktiskt ett hyfsat jobb då jag lufsade in i sovrummet strax efter elva. Mitt inre tänkte "jippi! nu hinner jag förkovra mig i nån intressant bok ett tag innan sömn" och vad tog mitt yttre då med sig kan man litteraturintresserat undra..? Jo, en italiensk grammatikbok. Som jag intresserat lusläste, paragraf efter paragraf, i säkert en halvtimme innan ljuset släcktes. Hur var det där med outgrundliga vägar??

Stenavlastad

Har haft en hel del överhängande hemarbeten (som i papper - inte broderi) att fixa under en lång, för evigt framskjuten tid. I kväll har jag så varit singel och myst lite med en kall öl, salt- och vinäger chips och två tjocka mappar med papper. Nu är det finito och så här efteråt förstår jag som vanligt inte varför jag inte gjort det tidigare. Jag känner mig flera kilon och två samveten lättare. Ljuva, fria framtidsliv! Ja, i alla fall till nästa stund av dåligt omdöme och entusiastiska planer...

Mör med extra smör

Mycket riktigt värker det! Varje gång jag suttit ner åldras min gång 50 år men det var det värt! Kul som bara den att få träna med en boll inblandad för en gångs skull och inte bara få ta del av sida-vid-sida-träningsgemenskap. Kände dock att det var dags att viga en vardagskväll med sambo och hem och det var riktigt skönt att inte forcera läggningen för att hinna träna!
Kvällsmacka, Idol och slösurfning blev kvällen ansträngning. Extra skönt just nu är att vi (= jag och mannen) känns mer likadelande av livssysslor än på länge. Inte lika mycket diskussioner, båda två uttröttade och uppiggade av barn och jobb, självklart samarbete från efter-jobb till i-säng-tid, mer eget tänk och inte bara mjölmat till middag varannan matlagardag. Jag hurrar för det och ojar mig ner i soffan igen.

Smart

Det var verkligen hyperintelligent att gå på ett styrkepass med grundotränad kropp innan första innebandyspelningen på 12 år. Det känns inte alls i kroppen. Jag kommer säkert att ta mig upp ur sängen i morgon helt utan problem. Smarto.

Pilates med boll - helt utan kontroll

Första gången idag. Jag har tidigare testat utan boll, säkert förankrad med fotsulorna i golvet. Alla som känner mig någotsånär vet att jag har KASS balans och alltid har minst 5 stora blåmärken någonstans på kroppen av diverse krockolyckor. Då kan det kanske tyckas att det här med att rulla upp och iväg på en stor boll är lite dömt att misslyckas. Och så kanske man kan se det. Det var nog ingen vacker syn att se en totalt ograciös, otränad människa dimpa i golvet titt som tätt helt utom kontroll. Men själv bortser jag från det vackra i träningsformen och känner att det tog på helt rätt muskler. Jag hyser därför stora förhoppningar att stärka upp några av mina värsta problemområden genom att fortsätta leka balanserande säl och struntar nog i att vara skonsam medmänniska även i fortsättningen.

Minnesanteckning #1000

Ganska utvecklingsharmonisk period just nu och jag håller hårt i en träplanka då jag säger att jag njuter och kramas allt jag bara får och hinner. Man vet aldrig hur länge vi slipper det dagliga vredesutbrotten som testar varje fiber av det föräldratålamod man förväntas ha men inte alltid är nog utvilad för att stoltsera med...

Många underfundigheter strömmar genom lilla huset och nu börjar det vara svårt att minnas - det skulle nog hjälpa om jag tog tag i det här snabbloggandet igen men det hamnar på nåt vis alltid sist i prioriteringen och hinns därför aldrig med. En kommentar häromdagen minns jag dock och det var ett gäng kryptiska ord som följdes av mannens "Vad betyder det?" och det snabba svaret blir "Det betyder: Starka prinsessa - kan du verkligen lyfta en hel häst?" Jag tror minsann att Pippi just nu är absolut starkaste inspirationen alla kategorier...

Det börjar vara lite hektiskt med den lilles bravader. Han kryper upp på allt möjligt, fastnar, ramlar, gör illa sig och klättrar sen upp igen. Ligger gärna på saker, typ skrivaren, tomma kartonger och tvättställningen. Är en liten elektriker som rycker i och äter på alla sladdar samt petar i alla uttag som syns i 75cm-nivå.

Vi hinner inget för det är fullt upp med middagar, kalas och roligt umgänge i ett. Huset bara står och väntar på en tidsspäckad dag. Känns avlägsen.

Att ta vara på vuxentiden. Ha.

På senaste tiden tenderar det bli så att när jag är vråltrött och måste sova i stället sätter mig framför datorn och försöker bli bättre på Photoshop. Det blir mest rolig, ack så tidsödande, lek och mindre lyckade resultat men OH så roligt det är! Många värdefulla timmar på brushes, actions och annat kul nu. Så här fina och färgglada blev i alla fall jag och mina änglabarn efter kvällens lekprojekt. Skön söndag på alla (som kanske gör nåt vettigare än jag på lördagkvällar...)!

Nya vanor... och gamla.

En månad med hälsotänk och jeez vilka under det gjort för ork och energi. Jag kanske inte precis måste välja mindre byxstorlekar men utan dagligt socker och med kroppen i träningsläge mår jag finfint. Trots att storbarnet mitt är inne i en jobbig sömnperiod där det kommer monster, lejon och gudvetvad och hälsar på henne på nätterna, hon vill sova tätt tätt ihop med mig och jag i stället ligger sömnlös, så orkar jag.
Lilla palten hasar sig fram, äter på sladdar och nöjer sig med det lilla. Hänger gärna i storasysters rum och utforskar alla skrymslen och vrår. Får mitt i alltihop två tänder och passar också han på att vakna och nattgråta lite. Mycket ska man orka med två små.
Inte blir det bättre av att vi fortfarande inte lärt oss att man måhända är mindre trött på morgonen om man inte häckar uppe till minst midnatt varje dag. Att vara nattuggla är verkligen ett straff när barnen fortfarande inte fattat det här med sköna, låååånga sovmorgnar...

Den delade ledigheten känns perfekt. Jag hinner förvisso bara mellanlanda på jobbet men åker därifrån med förnyad energi varje gång. Vilka fina människor jag jobbar med och för! Fantastiskt jobb det där. Jag har till och med kommit på mig själv med att längta lite tills jag jobbar mer. Måste vara ett bra betyg!
Bästa pappamannen hinner dessutom träffa barnen mer och jag får en vuxenlucka. Win-win.

Nu har vi, förutom jobbändringar, landat i nya familjeramar och försöker skapa mysiga små stunder där vi faktiskt GÖR nåt tillsammans allihop! Visar sig lite svårt med de ålders- och intresseramar som finns men det nya är bad på fredagar efter jobbet och gott fredagsfika hemma efteråt. Stora och små gillar det. Mucho.

För övrigt...

... så irriterar jag ihjäl mig på alla Idol-aspiranter (och andra sångintresserade) som säger "Jag har sjungit sen jag var fyra år!" Vem f*****n har inte det? Barn sjunger så fort det bara är fysiskt möjligt. Ska det vara så svårt att förstå det? Det är ingen enastående bedrift, bara helt vanlig svenssonevolution. Sluta ha med det på meritlistan, tack.

Genitalier på vift

Det gick från gubben till gumman till ungen till pungen. Nu är hon alltså inne på den välkända versen "pungen i lådan, pungen i lådan, vad har du för dig - sover du?..." Barnet i mig garvar inombords. Pungen i lådan, va!? Hur kul som helst om man har prepubertal humor!

Lisor för själen

Idablireblåbäriendimmaavtrötthet. Hoppas det suddiga i blicken hinner avta innan kvällens lyxmiddag med tjejerna. Lyx på så vis att vi ses på vardagar och lämnar över allt det invanda kvällsandet med barnen på männen och surrar helt ifred från höga barnaröster en hel kväll.
En tur i soliga skogen med kär barnskötande mor och en kaffetermos ska nog göra sitt det med. Hösten är fantastisk!

Sommarminnen

Vi har haft en helt fantastisk sommar i år. Mycket tid för vänner och familj, både nära och långt borta. Jag blev så plötsligt lite sommarnostalgisk för trots att sommaren precis tagit slut så känns den redan långt borta, både i tid och minne. Inte för att det gör mig något årstidsmässigt. Hösten är bättre och snällare för varmångsmänniskor som mig men just den där tiden att hinna bara vara är skön och fin och väckte nån sorts saknadskänsla i mig just ikväll.
Det blev så ett litet kollage med bilder som får representera en liten bråkdel av allt bra som hänt oss i sommar. Och nej. Bilden där vi bär vita strutar innebär inte att vi sympatiserar med Ku Klux Klan - bara att vi ville få användning för de fina fotbollsspelarstrutar vi snickrat ihop men som alla var lite för farligt förfriskade för att använda...

Ljuva sommar 2009.

Några som bor hos oss:

För nån månad sen flyttade två okända män (pojkar?) in till oss. T leker, och pratar, hemskt mycket och ofta med sin vän Kamip. Roman brukar också vara med. Ibland som mamma, ibland som annan pojke. Tredje viktiga är Kenta Kanin. Som såklart är en hon och som helst bara vill bli nerbäddad i sin loppisfyndade säng.
Allt medan M hasar omkring och äter på sladdar mellan för- och eftermiddagssovet. Vi har det ganska mysigt med varandra allihop.

Om stortanter

T provar en kjol, nyärvd av en fin storflicka på andra sidan älven. Den är några storlekar för stor och hellång. Hon dansar runt och ropar plötsligt:

- Såna här brukar stortanterna ha.

Jag dör som vanligt av skratt. Hur hinner de uppmärksamma allt sånt där?? :-D

Folk och folk

Nytt år, nytt folk att frottera sig med. Vissa må vara sådär hårda och torra som handdukar kan bli, vissa dammigt luddiga som kryper in i munnen och gör så att man måste spotta men så finns det ju såklart de där riktigt mjuka, sköna frottéerna som gör att man känner sig trevligt inlindad och som värmer sådär lite extra. Ni vet de där som gör jobbet kul och som gör att man längtar efter lättsamt kaffeprat, nödvändiga ventileringar och superidéer då man själv kört fast! De som lämnar ett varmt leende i ens mage och gör att das Arbeit känns som världens bästa ställe. HURRA för er och för alla de andra som får en att förstå den stora skillnaden mellan humor och hårdbrödsmulor i bh:n!

Miljöombyte och chocktrots

I dag har jag och T följt med grannarna på ny aktivitet i våra liv. Vi hade picknick på travet. Efter en intensiv halvdag med "söta, söta hästar" (söt/a är nya inneordet här), massa lekande barn, fika i växlande värmen/kylan och skön cykeltur var det lilla huvudet ack så uttröttat. Redan vid middagen gick ögonen i kors. Ett avsnitt favvo-Pippi och sen var loppet färdigsprunget. Sängdags. Trodde vi ja. Ett av de värsta utbrotten hittills följde efter kvällssången. "Pappa har inte sjungit blinka lillaaaaaaa". Sen grej på grej som var fel. Vatten, inte vatten. Täcke, inte täcke. Pappa i stället osv i oändlighet. Jag står lugnt på mig, lyfter tillbaka en hysteriskt skrikande och sparkande 3-åring i sängen, försöker lugna med fasta instruktioner. Skrik, tårar, sparkar och slag. GÅ HÄRIFRÅÅÅÅÅN! Lugnar och säger det att det är ok att vara arg, INTE att sparka och slå. "Jag vill inte bo här längre!" Nej, men usch så tråkigt, vad ska jag och pappa göra då utan våran favvotjej? Var ska du bo? "I vaaaattnet." Men vad ska du göra där? "Ingenting. Jag vill göra INGENTING!!!"

Efter säkert en halvtimme av oavbruten skrik och gråt slappnar så äntligen lillkroppen av, vill att jag ska blåsa där hon bitit sig, ge gonattpuss och "snälla, snälla mamma, kan du sitta på min sängkant en liten stund!?!" Somnar på sekunden. Inte konstigt att hon är extra trött nuförtiden. Hur länge håller egentligen en 3-årstrots i sig?? Jag tycker att det borde vara dags för henne att få vila lite snart... Stackars lilla ilskbomb.

Värmande vardagsdialoger

I går morse när jag klev upp för att fixa frukost kom jag in i köket strax efter stora tjejen. När jag sömndrucken stapplade in så tittade hon vaket på mig och utbrast glatt:

- Hej mamma! Jag heter T...., jag har snippa, jag är snart tre år.

Det var nog all information man överhuvudtaget behöver känna till om en annan människa. Något att minnas och applicera vid introduktionen på "nya" jobbet kanske... :-D

Sen idag när vi var ute och gick hamnade hon lite efter med pappan hand-i-hand. Jag vände mig om för att smygkika lite på dem och då ropar hon bestämt:

- Vi kOmmer mamma, ta det lugnt!

Historierna varierar just nu i det oändliga och talutvecklingen och funderingarna går så oerhört fort att jag verkligen måste bli bättre att få ned de små fantastiska reflektioner hon gör i form av ord för att sedan kunna plocka fram och minnas den här tiden och så fin den är vid behov och tillfälle. Fina, förunderliga barn.

Bästa ordet

Medan jag kommer ihåg det. Vi har en mycket finurlig dotter som varje gång hon hör sirener vet att det är brandkåren, ambulansen eller polisen. Denna information har hon samlat och bakat ihop i sitt kloka lilla huvud till ett så smart samlingsnamn som BRAMBOLISEN. Är inte det bland det absolut fiffigaste nån har hört!?! Måste nog kontakta SAOL till veckan (eller jaa... alltså... akademin, kanske inte ordlistan itself...)! ;-D

/Mycket objektiv mor till det funderande lilla livet

Tjohoooo!!!

Det finns så mycket att skriva om som aldrig hinns med eller blir av. Mina pauser har blivit långa så här i upptagen sommartid men jag måste i alla fall dela med mig av det största som händer just nu: ikväll när jag skulle gå ut på kvällspromenadrunda så sprang jag i stället. Det kanske säger en del om träningsstiltjen om det här var Det Största men så är det. Jag sprang. Lars och Manu hängde på och peppade mig i de tyngsta partierna. Det gick inte fort men jag orkade. Vilken kick. Nu ska duschas och njutas spikmatta med ny bok i näven och fruktsallad i magen. Men mark my words friends - Moi och Mustafa Mohamed - det är namn att lägga på minnet det.

En liten paus, klapp-klapp, har så fullt upp, klapp-klapp

Mycket händer. Semester är trevligt och kul och familjemysigt och projektarbetsamt. På sistone har vi hunnit mer och haft mer kul än på låååång tid. En sommar fylld av supertrevliga middagar med vänner, små semestertrippar till djurpark och ett släktfyllt Norrköping och massa fix med hemmet. Innerdörrarna är målade och blev precis så fina som jag hade hoppats. Att vara färgberoende kan vara magiskt för inredningsdetaljerna. Jag älskar att ha en knallgul, knallgrön och svartrosa innerdörr i huset och börjar känna det som att det här snart är MITT hem, inte de förra ägarnas. Mysig känsla!

Förutom såna små detaljer har jag, på mycket kort tid, planerat och genomfört ett 30-årskalas. Matlagning, sjukampspåhitt, sovplatser för ett fotbollslag med avbytare inklusive diverse sidoprojekt tar en del tid må jag säga men OOO så värt det! Världens finaste, mest fantastiska gäster att mingla med en halv dag och hel natt var precis vad själsenergin behövde. Ett sånt smart påhitt att bjuda alla de finatse, mest humoristiska och smarta hem till sig själv och plötsligt ha några av landets bästa människor samlade där man själv är för att bara få njuta i ett halvt dygn. Ett stort TACK till alla er abfab-personer som kom och gjorde så att jag hade magträningsvärkframkallande roligt på "min dag" (7 månader för sent...). Det var hur kul som helst verkligen!!!

Med två helfärdiga barn tidigt i säng ska vi nu landa efter diverse översovares sällskap och äta en massa överblivna ostar och kex. Kanske orkar vi titta varandra djupt i ögonen och säga nåt bra också. Troligen inte, men gott ska det i alla fall bli. Tjingeling då!

Den Allvetande Modern

Vår lilla trotsmaja har en period av "vartannat-ord-Varför?". Responsen har dock förfinats något då hon efter varje förklaring klokt lägger huvet på sned och säger:
- Jaha mamma, är det så det är!?
Det låter rätt så kul från en tvåochtrekvartsåring (som just nu gärna vill ringa till alla i hela världen bara för att bli less och säga hejdå). Jag skrattar ihjäl mig flera gånger om dagen. Men river mitt hår varannan för Kära värld! vilka känslosvallningar en så pass liten kropp besitter!

Lillpojken ogillar värmen (?) och har mest sovit och gnällt idag. Helt olik sitt vanliga gladjag. Han pratar också järnet nu och växlar mest mellan d-A! och mamamama vilket måste innebära att han lärt sig ryska och utropar glada ja-rop till sin favvomamma.
Vilka synnerligen väluppfostrade barn jag har!

Ledighetsfeeling

Några dagars jobb och sen långledigt på nytt. Känns helt annorlunda bara efter att ha jobbar lite, iordningfixat och ställt in det nya siktet för hösten. Midsommarfirande med frekventaste mammavännen och massa nya, fräscha på stugområde i närheten. Sena kvällar, vin och stojiga barn som äntligen får bada i efterlängtad sommarpool och så nu då; en fantastisk varm och solig start på semestern (om man bortser från dagens hagelskur då...). Det är så där så man blir varm inombords och inspirerad till kvällsliga cykelturer runt i byn med glada sommarbarn och poolpartyn med småvännerna. Nu ikväll såg jag dessutom att Morden i Midsomer börjar om - nästan det somrigaste jag kan tänka mig och nu saknas bara en kall öl och en semesterledig man så är lyckan total (- åtminstone mellan trotstillfällena som nu tack och lov verkar lugnat ner sig något igen...)

Och på tal om öl. Morgondialog häromdagen:
- Ö Ö Ö Ö Öl. Brukar du dricka öl mamma?
- Ibland så.
- Men mamma: ÄR du vuxen?

Lilla roligaste raringen.

Sommarpirr

Trots att vädret inte riktigt bjuder på heta sommardagar med glass och fräknar på näsan har jag gått in i sommarläge. Torsdag med nyfunna, superfina vänner i hemmakrokar. Mat, vin och många skratt till sen timme energipåhejade av ljus sommarnatt. Upp tidigt för att fira av undersköna studenter som champagnepirrigt tror att det är nu som livet börjar. Glädje och naivitet som smittar av sig och får det att pirra även i mig med tydliga minnen från samma dag osannolika 12 år tillbaka i tiden. Nostalgi och tanken på hur det hade varit om man då hade förstått allt som man så klarsynt förstår nu och helt säkert ännu tydligare om ytterligare ett årtionde.
En examenskänsla som får leva kvar då sex mycket kloka kvinnor möts över fantastiskt god mat, berusande vin och inte en tyst sekund så långt örat når. En tanke på hur privilegierad man kan känna sig när man har sex så kloka kvinnor i sin bekantskapskrets att då och då dela the good, the bad och the ugly med. En försmak av riktig ledighet och semester som det innebär att vara hemma tillsammans med en annan vuxen person och dela vardagen med för den riktiga guldkantskänslan.

Som krydda - tankar på minnen från förr och människor som gjort avtryck och värmt maggropen vid många tillfällen, både avlägset och nära. Funderingar på var åren försvann och tacksam för hur livet är nu. De bästa och mesta förhoppningar om en lång, varm sommar med fina vänner och älskad familj men också sköna förväntningar kvar tills när årstiden svalnar. Livet då, nu och sen i en skön, varm blandning helt enkelt.

Hutter - burr - fryyys

Från 30° till 3° på bara en vecka. En helt vanlig dag i juni. Härligt att få börja om med långkalsonger.

Sol, svett och skugga

28°C i skuggan och stora barnet på flygplatsskådning. Tänkte njuta ute i solstolen med en bok och en liter vatten men det går ju fasen inte. Trots väl tilltagna vindar är värmen för varm. Jag är nog ingen riktig sommartjej ändå.

Inför helgen

Stormig dag med fin inbjudan till vän i skog. Utelek och lunch var löftet och barn verkar ju inte riktigt förstå det här med "dåligt väder" så ute det var vi. När märgen blev kall och småhänderna antog en blånande ton fick det vara nog och vi huttrade in med viss irritation över en borttappad sommar i sinnet.
Med en uppladdad sällskaps- och väderenergi har jag sedan virvlat runt som en helt egen stormvind här hemma för att röja upp bland skiten. För gubevars vilket stök det blir här i huset på noll och ingen tid. Har folk verkligen det så här hemma hos sig? Det känns som att vi är de enda som alltid prioriterar bort städning för roligare aktiviteter för här lever dammråttorna helt egna liv och äter mindre katter där de far fram på sin väg. Jag upplever att "alla andra" alltid har det rent och undanplockat. Nåväl, det är ju faktiskt så att jag inte tycker att det är det viktigaste här i livet (förrän det går överstyr och jag förbannar våra uteeldarkvällar och cykelturer och sällskapssvängar och gudvetallt) så jag får väl helt enkelt stå mitt kast när det väl är dags för skrubbning.

Lite mysigt samkväm på kvällskvisten med en grannlig nakenfis i samma ålder (Ts då, inte min) och sen ett sista virvlande innan helggästerna kommer från södern. Nu är jag redo. Knäckt, men redo.

Uppdatering: Sovfront

Efter ytterligare en omgång utvuxna horn i pannan och en smula djävlaranamma på det har vi nu fullföljt Sköna Sömn-projektet till förmån för både stora och små i vår familj. En sista bråkig natt fick vi definitivt nog och inte minsta lilla nattdroppe erbjuds vid denna barm mer. Det tog inte länge så sova det lille matvraket mellan 19 och 5 som första matstopp vilket är helt acceptabelt och något jag lätt kan leva med. Nu har vi dessutom mörklagt sovrummet och de senaste nätterna har det sovits ända till 6 och sen somnats om i hela två timmar till. Det är som en dröm!
Trots att jag vet att det är så underbart när man sagt stopp och satt ner storfoten är det minsann en viss kamp innan man kommit till insikt och fått till det där fungerande underbara sovstimmet där man känner sig som en människa med hjärna igen. På sistone har det varit mycket fisk över mig. Andas. Glo. Äta lite. Andas. Glo. Röra sig lite. Sova (med öppna ögon). I bästa fall vakna igen. Simma vilse. Glo. Skönt värre att uppgradera till bara vanligt disträ varelse igen!

En visit på jobbet som varnat om svåra tider gav besked om en finfin lösning med hopp om framtid och nytt trevligt kollegie. Många trevliga jobbkompis i farten och utsikten inför höstens (eventuella) jobbstart känns kul och stimulerande på sidan om barnomsorg!

Ännu en fantastisk lekförmiddag med Ts sötnosvän ger ytterligare förhoppningar om fortsatta kompisframgångar och sköna stunder utan arga föräldravrål i bakgrunden. Lyxigt att bli bjudna på lunch trots att tiden inte riktigt räcker till hungriga mammor som också vill hinna äta mitt emellan fyra små barns olika krav. Allt är kul i sällskapet av andra och tjafset hemma minimeras då sysselsättande lekprojekt avlastar trotsstunderna avsevärt!

Happy days!

Sol i hjärta

Klockan är kväll men jag vill inte gå in. Jag ÄLSKAR det här med ljusa kvällar och hur mycket att göra som helst utomhus. Alltså verkligen ÄLSKAR. Sysslorna tar liksom aldrig slut utan bjuder på mer och mer att göra om man bara går runt lite på gården och man kan pyssla på samtidigt som man får frisk luft i hjärnan (här skulle man kanske kunna dra ett litet skämt om redan befintligt material men icke...). Förutsatt att man inte vill slappa förstås och i stället luta huvudet mot en solvarm stol, blunda lite och lyssna på flugsurr. Nu gör i alla fall vi full dag efter att ha ansat och gjort fint i buskar och vrår, ätit hämtmat i kvällssolen och njutit fullt ut av ledig dag tillsammans. Mer sånt tack!

Bild: Privat

En annan slutsats

I övrigt så älskar T presenter, längtar till sin födelsedag, vill ha kalas NU och "smäller in" allt hon kan hitta i små paket. Smäller. Slår. Likt nog.

Den blomstertid nu kommer

Jag går i dagarna omkring och njuter av lyxen att få vara hemmaförälder. Tänk bara att få betalt för att vara ute och leka med sina barn, eller nåja... titta på när ett av dem leker själv... Hitta på en massa roliga saker med andra sköna hemmaföräldrar i solen och de knoppande trädens skugga. Äta grillat var och varannan dag och därmed slippa det eviga dammsugandet och torkandet efter varje måltid (läs: grisfest). En tidigt hemkommen pappa som just gått på sommartidstider på sitt jobb och är hemma innan middagshetsen. Att faktiskt ha energi kvar på kvällen för att gå ut och fixa lite till efter middagen.

Igår lekte T dessutom med sin mest frekvente - och därmed bäste - lekkompis. De brukar utmana varann på alla plan där den ene (min) är lilla polisen som går omkring och säger "Man får INTE...", grinar eller knycker nåt kärt och skriker MIN! och den andra (andra sköna hemmamammans) på snabba ben knuffas eller knycker nåt kärt och skriker MIN! Så icke fallet igår. Total harmoni och vänskap hela förmiddagen. Massa tillsammanslekar och roliga påhitt. Tills dumma mammorna var tvungna att förstöra och bryta upp för vilstund till tonnerna av ett ekande "leeeeeka meja".

Efteråt kände jag, detta till trots, ett glatt "vilken lyckad dag!" virvla runt i huvudet och hjärtat. Det tar nog på mer än vad man tror att springa efter och säga "ni fåååår inte..." med arg röst. Om man inte visste bättre kunde man kanske dra slutsatsen att det vänt och att de från och med nu kommer att leka så här bra för all framtid. I evighet alltså. Men slutsatser och barn funkar ju som man vet sådär. Jaja, får väl helt enkelt hålla mig kopplad till inläggstiteln och inom mig glädjas åt: "den ljusnande framtid (som) är vår!"

Om att ta dagen som den kommer

Idag är jag enbarnsmamma vilket resulterat i att jag kl. 10.48 fortfarande inte ätit frukost eller gjort något av alla de projekt som jag tänkt ta tag i "på förmiddagen". Skönt förvisso, men sanningen är nog att förmågan att ta vara på varje minut som man måste göra med två små har sina fördelar. För shit vad effektiv jag är på dagarna - varje lucka innebär något litet plock, för att sen kunna sitta i lugn och ro med sin kaffekopp mot solväggen när barnen (förhoppningsvis!) sover samtidigt. Men så idag... sås under fötterna... kanske frukost i solen med näsan i en bok blir nästa viktiga... lite njut och en fräken på näsan - allt det andra får minsann vänta på sin effektivitetslucka! *En annan dag*

Som grädde på moset bjuds det surströmming i kväll. Alldeles för länge sen sist. Längtan och vattnande mun.

Men min hamburgare då?

Gårdagkvällens funderingar, som ur en reklamfilm:

- Mamma, vars ligger pizzerian?
- Ja men den ligger ju bara här borta, nästan vid ICA, du vet.
- Mhm. Men varsä MAX då?
- Nästan där farmor och farfar bor. Där dom har lektornet som du och M lekte i en gång. Minns du?
- Jåå. Men mamma, vars kan man äta hamburgare där jag bor då?
- :-D Jaa, då kanske det är lättast att åka till Frasses.
- Varsä Prassles?
- På väg in mot stan.
- Jag vill äta på Prassles idag mamma. Hamburgare där jag bor. Mmm.

Oj shit! Skicka vidare - ångest

Jag tänkte att jag skulle utmana mig själv och nappa på en grej inne i ett mellanrum. Men nu känner jag att det kanske var dumt gjort och sitter här och nästan hyperventilerar för hur ska jag kunna och vad ska jag göra?? Det går alltså ut på att de tre första människorna som skriver en kommentar till det här inlägget får en handgjord sak av mig inom ett år och de i sin tur får skicka vidare och göra samma på sin blogg. Men HERREGUUUUD, jag kan ju inte sticka, virka, sy eller måla. Hur tänkte jag då?

Ni som vill ha er ett riktigt gott skratt (skriver jag helt självinsiktsfullt och inte ett dugg nedvärderande): skriv en kommentar till det här inlägget - känner jag inte avsändaren så får vi lösa det här med adress vid tillfälle på mailen. Det här kan bli hur spännande som helst känner jag. Paniiiiiiik.

Härmapor!

Tyckte jag kom på ett så bra ord för att beskriva vad vi egentligen pysslar med som orsakar sån total bloggtorka. Så kom tidningen Vi i Villa idag och de hade kommit på samma. Snacka om snopet. Jag som tyckte jag var smart...
Nåväl. Det som upptar i stort sett hela vår vakna tid just nu är ett Njuteliv utan like. Att vara tvåsmåbarnsmamma är smidigt när man kan hiva ut barnen i tunna jackor och nätta skor och beordra dem att leka med kottar och grässpill hela dagen medan man själv pratar bort tiden med nån annan trevlig hemmaindivid och dricker baljor med kaffe.

Den enda baksidan med det här är nog att det ligger lite på mig att planera middagar och sånt och med flera kilo fräsch uteluft i huvet flödar inte inspirationen precis. Jag skulle kunna äta fil och flingor varje dag vilket kanske inte passar en stor, hungrig arbetarman och en aktiv liten springflicka - några bra förslag på snabba, goda rätter för en just nu totaaaalt matoengagerad?

Humor

Bästa skrattet idag.

Dagens frukostfundering

- Pappa ä inte ledig idag.
- Näej. Han har ju vait ledig i 4 dagar men nu jobbar han igen som vanligt. Minns du vad pappa jobbar med då?
- Mm.
- Vad jobbar han med?
- Me flicker.
- Med flickor?
- Mm. Me flicker. Småflicker. Och nyckelpiger.

*tyst gapskratt*
Ehrm. Har nog glömt att nämna att min sambo heter Rimér i efternamn...

Sova hela natten - steg 1

Uppdatering vad gäller sömnstatus passar jag också på att notera nu när jag äntligen fick några barnfria minuter över. Att vara lediga tillsammans är härligt, fint och bra, "problemet" är bara att det är ju då man passar på att göra allt man inte hinner annars och blir således mycket lite ledig (men på ett bra sätt!). Så förutom att kratta, rensa upp, kasta skräp, firat födelsedag, varit på dop, umgåtts med kära vänner och hålla efter inomhusbombandet så har vi alltså också kört Projekt: sova-lite-mer-för-att-bli-människa-igen. Vi gick in i det helhjärtat i bästa Nu Får Det Vara Nog-anda men tappade lite fart på vägen. Lite kombinationsmodell Wahlgren-femminuters-vår egen fick förvisso ätglada sonen att bara gorma om mat från klockan 3 i stället för att börja vid 11, 12 men efter 3 är det då rakt ingen skillnad. Vi söver, han somnar (själv) för att sedan vakna 10 minuter, en kvart senare och försöka igen = inte särskilt sömnfrämjande. Jag fick nån eftereffekt av försökandet och är som en halt zombie idag. Orkar inget. Alls. Och glömde dessutom bort BVC-besök på förmiddagen. Inte likt mig. Alltså tar vi nya tag där jag måste intala min mammahjärna att han klarar sig finfint utan mat i 12 timmar. Jag vet det på dagen men när han sen skriker otröstligt på morgonsidan tänker jag, tämligen sömnhypnotiserad, "näej, men han är nog minsann jättehungrig ändå och svälter säkert ihjäääl om han inte får mat NU" eller så ger jag efter för ego-skäl och viljan att sova men visst är det så att bebisbarn lätt ska kunna sova 12 timmar som femmånaders!?

Slutsats: Vi måste hädanefter gå och lägga oss innan 12 för att få åtnjuta första fruktbärande steget som ju ändå innebär att han sover mellan 19 på kvällen och 3 på morgonen. Om man ändå inte vore en sån som blir pigg framåt kvällskvisten utan faktiskt sov samtidigt som barnet ifråga...

Idag är det sommar!

Det är repliken som numer inleder alla våra dagar. T längtar så evinnerligt efter den där årstiden då man, enligt hörsägen, får äta mycket glass, bada, fiska i vattnet nedanför, gå barfota, plocka blommor och annat som verkar oändligt mysigt och exotiskt för en tvåochetthalvtåring. I övrigt så liknar det intensiv frågesport här hemma nu mest hela tiden; Varsä du mamma? Vad gör du? Vem är det där? Vad heter han? Vem bor där? Vad heter hunden? Vad betyder det? Varsä mormor? Va heter den blomman? Vad är det här? Va trooor du? Varför? Varför? Varför? - en fas, jag vet, men inte visste jag att man måste vara så här pass påläst redan nu. Måste plugga tingens rätta namn och ursprung genast!

Men ibland blir det fel också. Mannens nya fiskespö är högintressant och det där att man kan dra upp fiskar ur vattnet med det är ju superspännande. Att veta var det finns har hög prio på listan av viktiga saker men namnet har inte riktigt fallit på plats än och än så länge frågas det efter pappas FISKSPÖKE. Sött så det förslår.

Varsä bulan?

När vi var i Umeå för ett par veckor sen så ramlade T rejält med pannan först i asfalten och fick en gigantisk bula. Sen dess har hon sett lite sned ut med skiftningar i blått, gult och grönt och hon har roat sig dagligen med att kolla in vad som är dagens färg. Nu syns inte bulan längre och hon undrar var den kan ha tagit vägen i följande morgonsöta dialog:
- Varsä bulan mamma?
- Den är borta nu. Den har nog äntligen försvunnit.
- Men varsä den?
- Jamen, bulor försvinner efter ett tag. Då är de ingenstans.
- Men vars trooor du? Kanske i Lule, kanske på jobbe?
- Haha. Jaa, kanske.

Planer, planer

Vill planera middagar, vinsörplarkvällar och annat mysigt med vänner och annat löst folk. Orkar inte riktigt hela vägen och känner att ett streck nu är draget. Ett tjockt, vitt ett, mitt på asfalten. No more nattamning. Jag orkar inte vakna 4-5 gånger per natt för att föda den "lille" längre. Huvudet funkar mycket dåligt och trots att dagarna orkas med på grund av hög hastighet och ständig aktivitet så är jag inte riktigt med. Lever lite i dimma kan man kanske med all rätt påstå. I helgen passar vi på att ge-matvägra då sambon är hemma en dag extra och hoppas på ett abrupt slut på upphackade nätter. Sen ska här vankas middagar, vin och drinkdrickarkvällar sommaren lång... ;-D

Annars planerar vi (jag!) husvagnsköp, utemiljö, semester, jobbframtid och annat viktigt. Att planera är, precis som barnvagnskollegan påminde mig om så sent som idag, livets guldkant. Man får drömma om kakan men kanske aldrig äta upp den. Passar mig finfint.

Sol på näsan at last

Underskön helg med massa utekul. Lite loppis är det enda vi varit inne i helgen och det resulterade bara i några fina böcker med tecknade grisar på att ha på en framtida barnhylla, kanske inte riktigt värt utflykten men lilltjejen fick sig åtminstone en glass på stan till hennes stora lycka. Sen har vi bara grillat, krattat, plaskat i pölar, tvättat, städat och bytt däck på bilar och släp och ätit god pizza i solens gass. Allt i fint sällskap av olika sorters föräldrar. Mycket bra och fint och mysigt.

Nu är jag trött men ska äta söndagsgodis och va lite kär i min kille en stund. Vi ska äta tiramisu och kolla in en annan stor darling; kanske i särklass världens roligaste man. Om ni missat honom sök för allt i världen upp nåt kul klipp på YouTube eller så och garva sockarna av er i några minuter. Det var allt. Tjoflöjt.

Vid bilden av den trötta mamman står nog mitt namn

Idag sover mina två energiknippen samtidigt och huvet går i spinn över alla möjligheter jag står inför. I stället för att satsa vilt och vågat hamnar jag med en kaffekopp och ett par (eller två par, eller tre) Bragokex framför datorn och fina Leila. Är det inte fantastiskt det här med att man kan se tv-programmen precis när man vill!? Det känns som att tv-folket har tänkt särskilt på oss två(eller fler eller bara små-)barnsmammor som knappt hinner kissa utan att bli ackompanjerad av skrik/gråt/rollspelssamtal/annat valfritt galet om dagarna. Mmmm kaffe i ensamhet. Mmmm Leila. Mmmm kaaaaakor. Mmmm fredag!

Bild: TV4

MORR!

Jag irriterar ihjäl mig på att alla små cyklar är antingen vrålrosa med en cykelkorg i rosa plast med féer och fjärilar på sadeln eller svarta/blå med drakar och gapande hajar. Hur skitdåliga är vi på att erbjuda jämställda förutsättningar och könsneutrala livsaccessoarer i det här landet egentligen? Till och med min 25 år äldre mor förbannar oss för att vi står för ett ständigt dykande förfall av utjämningen av samma rättig- och möjligheter för våra flick- och pojkbarn. Vem ska man skälla ut för att de sexiga bikinisarna med glitter och smala band för 3-åringar ska försvinna från klädaffärerna? Vem behöver mordhotas för att leksakskatalogerna ska ändra på att det är uteslutande småtjejer i reklamen för kök och dockbebisar och småkillar som bekymmerslöst leker med bollar och monster? Jag blir så frustrerad av sånt här att det bränner i bröstet - helt utan tillsats av Klorin... grrr (och verdammt noch mal som extra tillhygge)!!!

Uppdaterat 24/4: Fick tips om en bra artikel i ämnet. Alla som har barn eller någon gång har tänkt ha det - läs den!!

En stunds kvällskvistskul

Jag är inte en person som gillar att dansa. Har aldrig gillat. Kommer aldrig att gilla. "Underhållnings"program som Let's Dance och Best Fabulous Bloody Dancer underhåller mig på intet vis. Visst, jag kan se att de kan det de gör och är bra på det men kan inte för mitt liv tycka att det är värt att slösa dyrbar tid på att se andra människor röra sina ben i takt till musik. Men så ibland så kommer något som helt oväntat är hysteriskt, falla-av-stolen bra och då måste jag förstås dela med mig av upplevelsen.

Gå in här och njut av det oslagbara kroppspråket som får min slumrande (som allt annat i amningsdvalan) humor att skakas till liv till tonerna av irländskt och två mycket välsvarvade män i sina bästa åldrar! Månadens humorhöjdpunkt.

Vännen

Ibland händer det ofattbara. Det mest oväntade och hemska. Ibland händer det någon som man älskar och man kan bara konstatera att livet är lite väl hårt såna gånger. Ett sms för några nätter sedan fyllt med ord om sådan hårdhet fick mig att helt tappa fattningen och nu blöder mitt hjärta för min älskade vän och hennes nya situation. Att ta ställning, hantera och skadebegränsa är svårt när hjärtat gråter.

This one is for you:

Helgfirande

Nu drar vi till vår Bästa Kurort och laddar batterier bland nära, kära och galningar! Glad påsk allihopa!

Grejen med Tradera

Har inte riktigt fallit för det här med auktion på nätet utan föredragit äkta vara. Men så fick jag för mig att jag skulle hitta nåt fint till barnrummen - lite svårt att veta vad man ska söka efter när man inte vet vad man letar men jag budade i alla fall hem ett gäng finfina ugglekrokar att ha i lillfias rum.
Jag kände riktigt hur adrenalinet pumpade där i slutet innan auktionstiden tog slut och som ny ägare till söta små ugglor för blotta tjugolappen känner jag att jag nog fått blodad tand. Nu återstår bara att komma på vad jag behöver här i livet...

Rent hus

Rent och fint för första gången på lääänge. INte trodde jag att jag skulle hamna i en situation där jag inte hinner (läs: prioriterar) att städa bort skiten. Såklart måste jag då och då ursäkta mig för folk för att vi har det så kaosartat hemma men oftast är jag rätt så själsligt ok med det. Det SKA inte bara vara mitt jobb och jag hinner helt enkelt inte med två att se efter om dagarna - alltså städar vi tillsammans när det passar = inte särskilt ofta eftersom båda är helt färdiga om kvällarna efter läggning. Konsekvens: ni vet det där med lite skit i hörnen vs. ett rent helvete...

Roliga samtal just nu:

- Nu gumman ska vi åka till ÖoB.
- Mm. Och föda barn.
- Haha. Nej inte BB, ÖB. :-D

Till förbipasserande med kundvagn på affären:
- Vad håller du på med då? (i värsta polisiära tonen!)

Jag: -Åh, såå mysigt med en till liten bebis! Ska vi åka och köpa en tycker du?
T: - Jå-å, å ha den i bejbisittern.
Jag: - Men kan man köpa en bebis tror du?
T: - NÄääE. *tankepaus* Dom har stängt nu.

Nu ska jag göra oss redo för påsken och påskharen. Som för övrigt kommer med sopbilen för den som inte visste det...

Språkbruk

Så var det där med att vakta sin tunga. T kommer in i köket och säger:
- Helvedde.
- Nämen. Varför säger du det?
- T gjorde illa sig. (ibland funkar jag-form men 3je person är fortfarande vanligast)
- Men då säger man ju Aj!
- Jaha. Aj!

Ehe. Jag svär visserligen inte mycket men i såna situationer händer det. Tydligen eftersom hon är min lilla språkspegel. Skit. Måste tänka mig för. Måste tänka mig för. Måste tänka mig för.

Klatt å bolatt

Jag och mannen här hemma har bestämt oss, i fullkomlig samförståelse, för att storstäda huset. Alltså en sån o r d e n t l i g städning där man torkar lister och dammsuger soffan och så. Det bestämde vi i söndags. I måndags var jag tvungen att göra detta viktiga i stället:

Igår bjöd vi bort oss på middag och sen kunde vi ju för allt i världen inte missa House. Med ännu en osoven natt i bagaget samt en energiuttömmande dag; öppnis på fm och babysim på em, har jag en känsla av att det inte kommer att bli nåt städande i dag heller. Under tiden blir inte huset magiskt renare precis. Åh, den som ändå hade några house elves att ta till vid såna här tillfällen.
Skulle vara så skönt att, likt min dotter, i sann PitePatrik-anda få yppa ett rungande "klatt och bolatt" (klart å betalt) efter en härlig terapeutisk grovrengöring.

Tapetserarrygg

Idag smärtar nacke och rygg efter helgens (äntligen!) färdigtapetserade sovrum nummer två. Att tilläggas bör att det var ett mycket varmt ställe under jord att få till de där kanterna som vi sett i våra visioner för de två sovrum som just nu är under konstruktion. Vi tänkte att det skulle vara snyggt med takfärg några centimeter ner på väggen, ja, för att "höja taket" och "skapa rymd" och allt sånt där men GUBEVARS så mycket jobb det blev. Inte en rak, vinkelrät vägg så långt öga når och vi har svettats, svurit och bråkat om vartannat för att få tapeterna att mötas på samma höjd. Inget gick riktigt vår väg som orutinerade; en tålamodslös och en millimeterpillare. Men till slut - efter flera veckors förarbete sitter nu tapeterna på plats och idag går jag mest omkring och känner mig nöjd och vill titta in i rummet lite titt som tätt för att beskåda vårt mästerverk ;-D

Bäst av allt är att vi nu slipper uppta hela vardagsrummet med vår dubbelsäng och nu bara inkräktar på lille Ms nya boendeyta, men han ska ju ändå kampera ihop med oss ett tag till så han verkar inte lida nämnvärt. (Nattamaten verkar vara alldeles för god än så länge.)
JIHOO för oss och för våra föräldrar som ställt upp och barnvaktat så vi kunnat jobba ibland!! Här kommer ett litet smakprov för De Nyfikna:

Milstolpe

Stora Tjejen har slutat med nattblöja nu. Vi tänker att det kanske blir svårt för henne att hålla sig hela nätterna och försöker snällt att kvällskissa henne innan vi själva går och sover. Men till och med i sömnens rus klämmer hon fram ett rungande NEJ! INTE kissa - T (be)höver inte det. NEJ! ...och håller sig sen till 9 följande morgon.
Note to self: Underskatta aldrig viljans makt hos en allvetande- och kunnande 2,5-åring.

I övrigt så känns det som att det här med att vakna kl.5 om morgnarna inte precis är nåt för mig. Ett redan amningsförvirrat huvud behöver kanske inte förvärras än mer genom att berövas de älskade morgontimmarna till sängs. Efter brödbak och god, lagad (!) lunch (till skillnad från sedvanliga gårdagsresterna uppvärmda) är allt jag nu orkar tänka på att jag hoppas att brevbärarinnan har med sig en deklaration som lovar massa pluspengar för båda skattebetalarna här hemma. Som krydda på det kan hon också gärna ha med sig en fin fotoleverans att glutta på över kaffekoppens kant. Kommer hon inte snart....?

Jag och min sötprutt

Första babysimmet idag. Som vanligt utfört med ett stort gurglande leende varvat med höga skriande läten. Det är en riktig liten gladskit det här senaste barnet. Mysigt också att bara göra något vi två - oftast hamnar fokus på stora tjejen eftersom att hon redan har en röst som vill och inte vill. Jag tycker mig mest ha hört att det större syskonet hamnar i skymundan när nya bebisen kommer men jag upplever nog mest att det är tvärtom. Den stora som styr aktiviteterna och den lille som bara "hänger med", ingen hänsyn tagen till mat- och sovtider här inte.

Nu är båda på läggning och jag och mannen ska försöka oss på att hinna få upp en våd eller två. Inte det lättaste när väggarna inte är helt vinkelräta och vi försöker oss på konststycket att sätta tapeterna helt rakt cirka 3 centimeter ner på väggen. Ingen av oss har tålamod att stå ut med uppror från tapeternas sida och en av oss är dessutom millimetermänniska (hint: inte jag). Dags för nya tag efter helgens takfärgsskalande, tapetrivande fiasko med andra ord!

Gul snö

Vi är ute och leker på isen och T tar upp en snöklump för att i vanlig ordning äta på denna vinterns favoritföda men tittar sen på mig och förkunnar klokt att:

- T ska inte äta på den mamma. Det kanske är kiss på den, av en hund kanske. Eller en farbror.

Skrattar inombords. En farbror minsann? Var lär man sig sånt när man är två?

Sen fick hon ett utbrott för att hon inte ville titta på den rostiga kedja som ligger nere vid vår brygga: "den är äcklig mamma, kan inte titta på den" OÄÄÄ!
Modig tjej det där.

Sockerchockad och morgonkomatiserad

Efter två lätthanterliga sockerfria vardagsveckor stupade det lysande resultatet i går i någon sorts behov av att äta allt sött vi hade i skåpen. Nu vill jag helst ha sockerbaserade livsmedel till frukost, lunch och middag. Jag försöker intala mig att det beror på att mensen kanske håller på att återvända, vill inte gärna erkänna att det nog handlar om en karaktärssvacka á la högre grad och måstet att ta nya starka tag.

I övrigt drömmer jag nu mest om såna saker som jag tycker är roliga men inte riktigt tar mig tid att genomföra utan i stället skjuter på obestämbar framtid. Jag undrar varför för jag blir ju en mycket roligare person om jag får göra sånt energiladdande, som till exempel att träna, men det blir liksom ett för stort projekt. Helst nu då mina barn vaknar mellan 5 och 6 och gärna vill gå upp -> alla trötta och gnälliga utan tålamod och jag själv hamnar lätt, en smula utkörd, vid datorn eller boken när barnen väl sover i stället för att ta tag i planerade projekten Fixa Kök Till T, Göra Förstaårsbok Till Tvåochetthalvtåring eller Organisera Källaren. Får väl resonera spanskt och leva efter mañanaprincipen ett tag till! Har hört att det också funkar bra.

Så här glada blir vi när det är helg!

Uteliv

Idag har vi hängt i lokala pulkbacken i halv storm. Många par glada barnben i snö som börjat slaska och många kaffekoppar som hunnit kallna innan de sköljer ner den svarta korvbiten alltså. Är helt slut efter all frisk luft jag fått i veckan - hälsofrämjande och underbart skönt måhända men ack så uttröttande!
Lillfia har mest vela sitta i mitt knä idag, gnällt en del och som vanligt vägrat åka i backen för att det går för fort. Vill i stället hålla mig i handen och GÅ uppför och nerför backarna. Lite tröttdag för hennes del för annars pysslar hon på bra när vi är ute trots att hon inte gillar några fartgrenar.

I helgen hoppas vi på gråtrist väder så vi kan vara inne och måla färdigt taket samt tapetsera Ms nya rum utan att ha dåligt samvete. Skulle vara ack så gott med en kall öl men det blir väl en kanna vatten som vanligt. Helgskål på er i alla fall - hoppas att ni får ha nåt roligare i glaset än jag i kväll!

Smickrande

I morse ville T hemskt gärna ringa till sin mormor så då gjorde vi det. Hon berättade att hon satt på filten på bordet och sen skyndade hon sig att säga hejdå och lämna luren till mig med konstaterandet:

- Det var inge' kul.

Hahaha. Mormor måste ha varit extra tråkig idag minsann.

Senaste tidens bus

Fortsatt fullt upp med massa kul. I fredags var vi på mysig lunch hos äldsta vännen - en sån där som har funnits till och från i ens liv sen man föddes, som man blir glad av och som berikar ens liv trots att man ses så sällan. Trevligt som vanligt med andra ord!
Middagen slapp vi också böka fram på vårt bord då mor och far bjöd på lyxig fläskfilé och perfekt fredagssällskap. Lika skönt och uppskattat varje gång - tänk om alla fick ha så fina föräldrar som jag och min bror - så bra värld vi skulle ha, en gnutta galen måhända men bra och varm!

Fullt upp med spackling och slipning på hemmaplan med resultatet grå dammig hinna på ALLT här hemma, inte minst oss själva och ännu större städbehov är mindre kul och bra. Ett oändligt slit det där med spackling då man är icke-proffs. Söndag finväder och vi unnade oss åtminstone att bli bortbjudna på utelunch hos grannen och andas dammfri lunch en liten stund. Fantastiskt trevliga människor det där. Efter en stunds skön avkoppling i solen till ljudet av tre trotsglada 2-åringar slipade vi sen färdigt och grät en skvätt av lättnad att det äntligen är över (tills det är dags för nästa rums ansiktslyftning vill säga...)! Till ämnet trots bör tilläggas att lillfia varit änglalik de senaste dagarna - som om hon känt på sig att jag varit lite extra sliten. Vilken drömflicka alltså! Man måste nästan tugga lite på henne för att hon är så skön å fin å go' å rolig!

Årets första riktiga vårvecka har sen spenderats utomhus med föräldralediga vännen som är guld värd och gör vardagen så mycket roligare! Pulkäventyr till höger och vänster och mat ute på elden gör mammalivet fulländat. Och just nu behövs det verkligen för lillkillen sover dåligt och jag är DÖÖÖtrött men med nåt att göra och någon att göra det med så kan jag skjuta bort det trötta och krascha lite senare i stället.
Synd bara att bästa och finaste mannen blir offer för alltför frekventa irritationsutbrott pga urladdat batteri då kvällen kommer. Puss och förlåt.

En vecka värd att minnas alltså. Nu återstår bara återhämtning efter snabbmålning av taket och en sista energihämtning för middag och sen är det helg igen. Gee whiz.

Kärlek

Vi måste helt klart vara inne i en ny fas av trots här hemma nu. Ett oerhört testande med allt vi företar oss. Och däremellan ångest och världens snällaste och finaste beteende. Som nyss, innan läggning, då vi satt och pratade om bokstäver och en man som skrev något på tv då följande dialog utspelade sig:

- NEEEEJ mamma! INTE sitta sängen! Gå från! T måhte vara ifred!
- Men var ska jag sitta då?
- Kanske i köket. INTE med T!

Tvärvändning då hon ser en kille på "Bolli" som skriver i en bok.

- Han skriver doppstäver. Skrivskrivskriv.
- Mm. Precis som jag gör på mitt jobb. Där skriver jag JÄTTEmycket bokstäver.
- A-a. På skolan.

Sen tittar hon på mig med sina stora rådjursögon och säger bestämt (helt utanför kontexten om ni undrar men det måste ha varit logiskt i hennes huvud):

- Älskar dig mamma. JÄTTEmycket.

Åh lillhjärtat mitt. Det gör jag med! JÄTTEJÄTTEmycket. Till bristningsgränsen faktiskt. Precis densamma dit det pressade tålamodet styr mig några gånger om dagen efter ett av tusen utbrott och fighter. Men så kommer det här och avväpnar mig helt och allt är förstås glömt och förlåtet i ett ögonblick.

Vardagslyx

Frukost med tända ljus och ingen tid att passa. Färskpressad apelsinjuice, gröt med hemgjort äppelmos och nybakad sirapslimpa. Roliga samtal med en tillfälligt glad och nöjd tvåochetthalvtåring (som idag inte riktigt lyckats bestämma sig om hon ska vara arg och skrika NEJ eller vara medgörlig och ha en skön och mysig dag med jobbiga bestämmarmamman).
Långpromenad i nästansolen, två långsovande änglabarn, ett brödbak till kvällens ljuvliga spanska kikärtssoppa och en kopp nykokat ackompanjerad av skorpa från gårdagens bak. Ibland är det verkligen världens bästa jobb att vara ledig!


Ps. Om ni inte har prövat fullkornsskorpa med philadelphiaost och en smula lemon curd på - gör det, gör det, gör det! Försvinnande, fantastiskt, fenomenalt, farligt gott!!

En produktiv dag.

Sådärja. Två limpor, fyrtiofem skorpor och en porterstek utan porter blev eftermiddagens hemmafrubidrag. Gott och nyttigt utan E-ämnen och annan tillagd skit. Jag som lovat mig själv att baka det bröd vi äter hoppas att jag håller stilen och fortsätter skapa goda ugnslukter även framöver. Nu kvällsapelsin, lite bok och mys framför tvn i den vardagsrumsförlagda sängplatsen. Sov gott.

Att raskt ta vara på den tid som finns

Öppna förskolan tills de små benen inte orkade springa längre (och orsakade de små byxorna att ramla av den sjukdomstaniga lillkroppen). Nu tänkte jag hinna baka skorpor och kanske lite bröd innan något barn vaknar. So long.

Status: Inre tumult

Mycket trots nu. Arg gråt, ingen får titta, svarta ögon och impulsen att slå får ständigt hållas tillbaka. Gnäll och gråt har agerat ständiga nötningar på mammatålamodet. Överhuvudtaget så tycker jag att hon inte är sig riktigt lik. Känslig och gråter lätt då hon i vanliga fall inte skulle ha reagerat alls och bara gått vidare. Ganska mammig också (för första gången i sitt liv...) och vill gärna "sitta knät" eller bara "mysa hos mamma". Det känns som att förkylningar blandat med magsjuka har tagit ut sin rätt och sugit musten ur lilla tjejen. Kläderna faller av och kinderna är lite blåvita, tröttheten spökar om det leks för länge. Så idag bestämde jag mig för att kolla om det kanske rör sig om någon infektion som ligger kvar i kroppen som hon inte blir av med och som måste medicineras bort. Det blev därför ett morgonbesök på VC, där vi också kollade lillkillens 2-månadersrosslande, och sen en sväng på öppna förskolan för lek med kär vän. Vid hemkomst stupade båda och ligger nu ute i tråkiga isvinden och sussar sött.

Nu vill vi minsann ha sol och glada, energifyllda barn på uteäventyr igen! Det gråa, sega innelivet är inget för oss och äter upp mitt tålamod, en stor tugga i taget.

Nu är det fredag igen!

En bra vecka har gått. Diverse givande umgänge har äntligen blivit av - det är skönt att känna många som har lov så man hinner med att ses nån gång, något som verkar stört omöjligt i vanliga vardagsrusandet. Vi som har i stort sett samma jobb har äntligen surrat bort lite grådassig vintertid medan de unga damerna fightats lite klädsamt, 2,5-åringsmässigt.

Igår var jag på tjejmiddag med nyfunna stadsvänner, något vi planerat göra till en vana och redan kommit till trevliga kväll nummer två med. Mat, dryck, bubbelbad och ett trevligt avbrott i vardagen att prata bort en kväll med vuxna utomstående lite då och då! Igår bjöds vi dessutom på smyckesvisning av lokal förmåga med bra priser och sköna material och nu filurerar jag bara på vad jag vill ha för budskap på mitt smycke av rostfritt stål. Hoppas att faktumet att det är stål jag har runt halsen gör att jag slipper känslan av att känna mig för uppklädd och därmed faktiskt använder det.

Sen kväll, hängig stortjej och nattammande lillkille gör i alla fall inga under för en, i vanliga fall medeltrött, mamma som nu nästan sitter här maxtrött och somnar till ljudet av skidåkning på tv-maskinen. Alltså kan det hända att jag sluter ögonen en minut eller så för att orka vara fredagstrevlig sambo som inte går och lägger sig vid nio. Så får det bli. Trevlig helg till er vänner!

Ännu en liten minnesanteckning angående lillfia och hennes livsstatus just nu. Det helt otroligt fantastiska minnet dominerar och igår på BVC fick jag ännu en bekräftelse. Förra gången, för en månad sen, som vi var där lekte hon med alla sköterskans leksaker, bland annat en nyckelpiga som då låg i en korg. Igår låg denna i en plastback med övriga grejer. Då tog T den och gick bestämt med den till korgen och sa:
- Den ska vara här.
Herregud! Om man bara kunde få en tusendel av den uppmärksamhetsnivån skulle man ju vara snille. Vad är det som gör att de minns ALLT?

Lyssna och lär!

Jag är en sån som älskar hud. Låter kanske mer pervo än vad det egentligen är, man kanske skulle säga att jag gillar beröring för att förfina det något. Jag älskar i alla fall att lätt stryka huden på mina barn och min sambo-kille-man. I morse när jag och T satt och åt frukost hade hon lagt sin mjuka lilla hand på bordet och jag passade förstås på att dra min hand över hennes när jag kom åt. Hon protesterade (what's new?) och när jag gått över gränsen och strykt, enligt henne, f ö r många gånger så utbrast hon:

- NEJ!!!! Nu äter vi mamma!

Hahaha. Det var det det. Man kanske måste vara försiktig med vad man lär de små liven hädanefter.

Lite skott å så

Verkar som att det inte tänker sluta snöa för året. Den här föräldraledigheten har därför verkligen inletts av daglig (känns det som!) skottning och värkande rygg. Jag kan lugnt dra slutsatsen att snöslädar (som i stora, breda spadar alltså) inte är gjorda för långa människor med kass nackstatus som redan lider av att bära barn och sitta med dem på armen i näringstillförande syfte. Hur mysigt det än är så lägger det inte till pluspoäng för ständigt massagelängtande knutar och andra hårdheter på människans baksida. Jag som tänkte sol och blå himmel och så var det plogföre och djup snö igen.
Det blev med andra ord bilen på 3-månaders-kontroll idag. Ytterligare ett kilo på den mjukfina bebikroppen och dramakungsskrik vid första vaccinationerna. Håller huvudet så gott som själv och jamar som en kattunge när han pratar. Får till världens fönsterglassprickande skrik vid missnöje och sover mycket lite. Ett pass per dag men tack och lov hyfsat på nätterna (än så länge...). Är lättroad och gurgelskrattar gärna och ofta. Älskar sin spelande elefant och kan ligga på sitt skötbord i timmar och bara koncentrera handen på att nå och slå den. Kort sagt världens, världens finaste lilla stora pojkbebis, helt objektivt och sanningsenligt. Amen.

Tänkte långpromenera i solen idag på förmiddagen men ett nytt rikligt snöfall från mulen himmel krasade alla sådana gårdagsdrömmar och nu sitter jag här med två sovande och en nyinstallerad dator efter en fullt-upp-helg. Efter en intensiv byggarhelg kan vi nu stoltsera med två färdiggipsade rum som i stort sett nu är helfärdiga för spackling, målning och tapetsering. Fantastiska mamma och pappa (mina alltså, inte vi själva i irriterande tredje person) har varit här och assisterat. Med barnpassning och byggassistans måste jag säga att tempot rullar på på ett helt annat sätt än när vi är själva hemma och avbryts stup i kvarten för diverse annat. Så miljoners tack för det bästa ni!

Nu kaffe och bok i sista stunden av tyst ensamhet för idag. Lova lugnt!

Tiden flyger Concorde

Sen sist har vi hunnit vara pappa/sambolösa, haft mystiska kräksjukesymptom, smittat av oss på morföräldrarna, skottat ännu mer snö (nu har vi minst en meter höga gångar runt hela huset), handlat massa nya böcker på bokrean, läst en massa(!), gått på sköna promenader och lekt häcken av oss på öppna förskolan. Åtminstone en av oss. Det kan hända att en låg i vagnen och sov och en drack sjukt massa kaffe under tiden.

Med alltmer värmande sol, blå vårvinterhimmel och gåvänlig syskonvagn känns lediga livet ljuvt. Den djupfrysta nottbottniska själen är på upptining och kalendern ganska full trots föräldraledighet. Vi myser och mår bra. Bråkar ibland så att gnistorna flyger men myser i alla fall för det allra mesta. Konstigt att just våra barn så tidigt visar egna enorma viljor när just ingen här hemma är minsta lilla tjurig eller explosiv...

Nu ska vi läsa Gittan och Bajsboken för miljonte gången i ordningen. Men först söva gnällig bebis som redan blivit en fena på att rulla runt från mage till rygg, som gärna håller upp sitt nyfikna bebihuvud, som blivit stor som en medelstor hund och som fyrar av de mest bländande tandlösa leenden och gurglande skratt en underställsklädd mamma kan önska. Roger över, roger ut.

En helt vanlig onsdag i våra liv

Älskade öppna förskolan har nu tagit musten ur mitt ena barn som sover sött i sin vagn ute i den vackra vintern. Minus 22 visade termometern på i morse och det kändes mindre vackert men ack så skön promenad i klar, kall och snörik omgivning det blev och nu är det visst bara minus 14 - det är så fantastiskt skönt när solen börjar om att värma våra djupfrysta sinnen och våren lockar bakom krönet. Vårvintern är min bästabästa.

Lilleman är inte lika glad utan har åkt på ännu en förkylning, stackarn. Det rosslar och låter otäckt när han försöker andas med näsan. Som den surnade grädden på moset har han dessutom haft en jättejobbig magknipsnatt och sovit minimalt med röda, trötta ögon som resultat. Mammahjärtat blöder. Tur då att vi bor i ett friskt Norrbotten där barn gärna lugnt ovetande sover 4 timmar eller mer när tiden fördrivs på annat vis av resten av hemmavarande familjen. Både pyssel och sömnrik förmiddag med andra ord. Nu ska jag passa på att läsa lite bok innan någon vaknar där ute. Om jag kan slita mig och mina ögon från världens vackraste land utanför mitt fönster vill säga.


Så här ser det ut i mitt köksfönster

Uppdatering lite senare: I samma sekund som jag skulle påbörja goda teet och öppna boken vaknade stora tjejen utanför med ett skrik, inte färdigsoven alls. På med kläder. Ut och hämta in. Lilla killen vaknar i sin vagn. Vrålskriker. In med första. Av med alla kläder. Ner i sängen. Sjunga en sång för att lugna ner. Panikgråt utanför dörren. Sov gott. Ut på bron, in med nästa. Av med alla kläder. Byta blöja. Amma. Fortfarande jättetrött. På med alla kläder. Tråckla ner i vagnen. Ut på bron. Vagga lite. Frysa. Lugnt igen i två sekunder. Ny gråt. Slutar inte. Ta in och roa i babysitter för att fotoshoppa min utsikt och dela med bloggen (mycket viktigt). Teet kallnat. Läslusten likaså. Nöjd bebis i babysitter. Värma teet. Njuta av en mammas vardag. Ha. Nu kanske?

Times are a-changing

T började för ett tag sen att vandra om natten. Och inte då i sovande tillstånd utan vaken, trött men glad. Morgnarna var hellish - både för två trötta stora och en knäckt liten. Problemets lösning blev ett längre tag resesängen. Där hade hon sovit ett bra tag då vi i förra veckan beslutade oss för att lillebror nog ville ha madrassen så att han i sin tur skulle kunna börja sova i sin säng innan det nära myset i föräldrasängen blev alltför beroendeframkallande (i alla fall för mamman som är helt avslappnad och njuter av att sova med bebis denna gång till skillnad från förra då det hade varit mer lockande att kapa av en fot). Denna gång funkade stora sängen bättre och nu ligger hon kvar till halv 8 på morgonen - vilket nog är mer än jag förtjänar då hon faktiskt fortfarande sover tolvtimmarsnätter samt 2 timmarspass på dagen trots sin snart tvåochetthalvåriga ålder.

Förändringen blev sen total då hon i veckan bestämt sig för att sluta kräva att vi sätter på en blöja innan nummer två och faktiskt villigt satt sig på pottan i stället och glatt åstadkommit utrop i stil med: "Mycket bajs mamma! En hög! Ts bajs stinker!" med röst av toasegerns sötma.

Snart är hon nog tonåring och trotsen något jag tänker tillbaka på med ljuv nostalgi. Det ska jag tänka på i morgon när tålamodet sedan länge smitit ut och iväg. Nu bok. (Tack kollegor!)

Med en spade i min hand

Kan bara, som så många andra, konstatera att det visst har snöat lite här. Snöföran har väl egentligen inte lämnat min närhet sen i onsdags och tiden har på så vis gått hemskt fort. Jag har skottat, roat barn, skottat, utfodrat barn, skottat, sövt barn, ja, ni fattar... Min rygg mår skrot men för att se det positivt så har jag ju faktiskt gnällt om för lite motion och jag älskar att vara ute så det kanske är mer bra än dåligt att det intensivsnöat de senaste dagarna. Jag gissar att en halvmeter öst ner. Att döma av de fördömda plogvallar som traktorföraren lämnar efter sig vid vår infart kan det till och med röra sig om en och en halv meter eller två.

Tiden som föräldraledig med två har hittills SUSAT förbi. Vi har fullt upp (på ett bra sätt) och jag njuter mycket mer av att vara hemma denna gång. Så mycket roligare när man också har en tvååring som är sugen på, och kräver - för att inte bli odrägligt gnällig och vill inte-ig, att sysselsättas. Vi busar i snön, målar, dansar, sjunger och umgås med andra små personer som också har egna stora viljor. Allt känns skönt och på en bra nivå förutom de stunder som vi nästan biter varandra i näsan i frustration över att inte nå fram till den andra. VILL INTE ljuder om det mesta, kan det användas så ska det verkar vara strategin. Först innan och runt 2-årsdagen var trotsen hemsk för att sedan lugna ner sig och nu stegra igen med förfinade metoder. Ibland skulle jag kunna öppna dörren och helt sonika kasta ut henne i snön med huvet först för avkylning - men i rimlighetens namn kanske det skulle vara lättare att dyka ut själv i stället. Idag har vi i alla fall varit vänner och i morgon sätts vi på prov igen då promenad till och lunch på stan står på agendan. Håll alla tummar.

En dansbandslåttitel skulle passa

Igår sov lilleman bara en halvtimme eller så på hela dagen och det var tur att vi umgicks med fint folk hela dagen annars hade det nog blivit segt att gå hemma och slå i rumpan i väntan på att mannen kom hem. Idag har han (bebbo, inte mannen), trots ständigt kör i magen, sovit bättre och jag sitter nu återigen här en härlig fredagseftermiddag med rykande, gott kokkaffe och löftet om en bra helg framför mig med två sovande barn att avnjuta synen av rakt utanför mitt fönster. Pirret uteblir verkligen inte bara för att man inte jobbar och logiskt sett borde ha samma känsla inför varje dag. Ledig som ledig kan man liksom tro, men icke! Jag kan bara konstatera att dagen fredag är speciell varje vecka oavsett arbetssituation!


Jag känner dock att helgen kan bli extra vass då man lovat fint väder och jag är supersugen på att dra ut med pulka och varm choklad och utflykta på något trevligt ställe i världen. Kanske en smula byggande hinns med men utevistelse känns i dessa mulna tider viktigare. Och så ska vi visst bli bjudna på palt också. Livet kunde vara värre...

Tänk!

Att de här två är mina och att jag får behålla dem på obestämbar tid. Helt ofattbart att jag haft sån tur!!!

Lycka är...

...att ha varit ute hela förmiddagen i det sköna vintervädret, ätit god lunch med ett ständigt pratande yrväder och att nu få titta ut genom köksfönstret på två sovande småänglar med en rykande kopp kaffe i ena handen och en bit mörk choklad i den andra (mitt sockerbehov är vid det här laget så stort att jag inte bara kan sluta cold turkey). Ny bok som väntar och världens bästa familj och vänner. Idag känner jag mig rik och varm i magen över allt som är bra.

Jag har dessutom blivit prisad av raraste Kulturkoftan i kategorin mammablogg och måste förstås prisa vidare. Det finns vissa jag följer i deras vardag varje dag, det känns kul att de delar den med mig och de ska såklart höjas till de blåaste skyar de också!

M får förstås en på direkt retur. En mer naturlig, social och klok människa får man leta länge efter. Jag älskar de små historierna om två små pojkar i en by långt borta!

Sen läser jag med spänning om hur spanskmamman Anna lappar i sin vardag i återtågande fart. Pysslig och ack så rar med två små raringar där hemma!

Såklart så prisar jag också Soffan - mamman som hade samma beräknade förlossningsdatum som jag själv och som jag önskar att jag skulle hinna träffa liiite oftare pga hög trivselfaktor och mysiga kaffemöten.

Skrivande mamman Mari har jag följt ända sen T var liten. Jag älskar att läsa om parallella liv som på något vis liknar ens egen situation Just Nu och ändå är så helt olik. Många kloka ord och formuleringar som berör.

Den sista som jag alltid vardagsföljer är Emma - andra bebben föddes 3 veckor efter våran och jag gillar det jag läser. Helst efter en fikastund där hon visat sig vara en supertjej även i verkliga livet. Roliga möten gör livet än mer intressant.

Så TACK fina mammor för att ni förgyller min vardag, ännu mer nu när jag kanske hinner få lite mer datatid än under heltidsjobbandet. Jag säger bara som T: AWOW!