Vems påbrå?

Stortjejen läser numera för oss i stället för tvärtom när det är dags att gå och lägga sig. Hon har länge stavat ord och prövat sig fram på bokstavsvägen (typ "s-p-a-d-e blir ju spade?" eller "jag måste gå och b-a-j-s-a") men nu när hon fick några extra lättlästa böcker i julklapp bet läslusen sig fast ordentligt. Hon läser på och håller som bäst på att bilda ordbilder och kan vara så hysteriskt rolig i processen. Som ikväll. Fokus var inte precis 100%-igt, de berömda myrbrallorna hade tagit över (mycket rörelse i kroppen nu!) och sista sidan började "Axel och Omar..." vilket hon redan läst massa gånger och direkt kände igen och därför tog på en gång. Meningen fortsatte sedan "tittar på varandra" och då orkade hon inte mer utan jag fick läsa. När jag gjort det var hon dock tvungen att vidareutveckla historien på sitt spelevinkigaste sätt och jag bröt ihop av skratt då hon fortsatte med:
"Axel och Omar tittar på varandra med snopna blickar..." osv osv. Fantasin är livlig och så även lusten att skämta. Vi skrattar mycket i vår vardag med två halvstora nu.

Lillkillen var för ett tag sen på 3-årskontroll på BVC. Där hann även han reta skrattnerven först när sköterskan tyckte att han hade fint nagellack och ville titta. M såg att det hade skalats bort på en nagel och svarade: "Nä, det är borta här. Mamma har borstat bort det." (Med stålborste säkert.) och sen när han skulle rita den obligatoriska teckningen och använde alla möjliga färger och former och hon sa att det var fint tittade han mycket skeptiskt på henne och sa allvarligt: "Näej. Jag ritade fult." och vägrade sen ge den till henne att ha i journalen. Mina barn bägge två, det är tydligt det.

Ledigt värre

En halvfebrig pojke fick lägga ribban för dagen som verkligen gått i ledighetens tecken. Sova till tio, se på en massa film, spela dator och umgås med familjen. Själv tog jag min vana trogen några pauser för att vara med mig och har hunnit med både spinning och långprommis under dagen för att göra plats för den sista knäcken...

Barnen på bra humör, pappan föräldraledig (också han på bra humör) och jag själv på mycket bra humör av familjens finfina inställning till hur en ledighet ska läggas upp. I morgon skottar vi upp parkeringsplats för familjens nya (EFTERLÄNGTADE!!!) bastu. Precis lagom projekt att få svettas lite som uppvärmning inför framtida, gemensamt svettande. Sauna. Jag ♥ Dig redan. Välkommen till oss!

Skratt och klokheter

Skönt med ledigt för alla i familjen som tog ständiga, ofrivilliga sovmorgnar innan ledighetens början. Nu slappar vi på så bra vi kan efter ett släktspäckat julfirande på annan ort med mycket prat och skratt. Vi har dessutom hunnit med vänner som vi knappt träffat på hela hösten och batterierna är definitivt på uppladdning!

På väg till barnens farmor och farfar idag kom den nyseparerade grannen med sina hundar och gick förbi. T undrade om han fortfarande var ensam (hans sambo lämnade honom för en annan vilket bekymrat henne en aning) och tyckte att han borde "gifta om sig snart". Medan han gick nerför vägen så sa jag att det inte är så lätt, att man ju måste hitta någon man VILL gifta sig med först. Den geniala responsen:
"Åh, mamma, det är nog det han gör nu" understryker bara det problemfria, enkla liv en 5-åring lever mellan vredesutbrotten och lite ditåt är det nog jag strävar under kommande dagar. Fint liv det här.

Lusse lelle

Firade Luciadagen med att vara extremt trött på jobbet och sen med att skotta blötsnö i två timmar.

Sen tog jag och barnen igen det med lussebulla och glögg framför Tjuvarnas jul. Trots att jag nu skulle behöva vara supereffektiv för att avrätta en hel hög papper så känns det inte som att resten av mig ställer upp på ett sådant avtal. Lucialyxar till det och hoppar i säng med nån fin serie i stället. Bara så att alla kan anteckna, tänkte jag.

/Flitens näste - en annan dag

Finaste julklappen

Ni har väl inte missat att man kan tävla om det här fantastiska bokpaketet på Bokunge. Precis flera av de böcker jag tänkt köpa till mina boktörstiga barn. Kan det vara så att det äntligen är min tur att vinna något annat än en 2-kiloslax i pappas fackförbund som 11-åring!?

Förutom bidraget till andras barn via Rädda Barnen (springklicka er nu dit och köp julklappar som någon VERKLIGEN behöver!) skulle jag gärna vilja ge den här i julklapp till mina egna. Ord är bästa presenten! Word.

Finhelg

En helg i kärlekens tecken faktiskt. Jag och mannen har hunnit ses och prata en massa. Vi har köpt blommor och gått på stan, ätit god mat och fnittrat över champagne. Jag har nästan gjort bort återstoden av min fantastiska kurs som ger mig ny jobbenergi och barnen har fått träffa tomten i Storforsen. Mitt avreagerande och kritiserande samtal med min chef förra veckan, som gick över all förväntan och möttes av förståelse, följer med mig och får mig att känna mig nöjd (även om det kanske inte varar i all evighet) och glad över vissa jobbmöjligheter. Bakning och god mat har ytterligare förgyllt helgvardagen.

Ett par utspridda kalas för vår mys-arg-treåring når sin kulmen i morgon på den riktiga födelsedagen och om jag inte råkade veta vilket år han är född så skulle jag säga att det är två han fyller. Tiden, alltid denna förskräckligt snabbtgående företeelse.

Umgänge med familj och vänner har i detta trötta mörker känts ytterst välbehövlig och det enda som saknas nu är nog snön. Och kanske lite ledigt.

Bellmanhistorier på uppgång

Igår kväll när vi myste framför första avsnittet av årets adventskalender (som verkar lovande även för barnsliga vuxna!) så kom T på att hon skulle berätta två roliga historier som han hade lärt sig varpå hon drog två, helt korrekta, Bellmanhistorier. Den första var den med "1-2-3 nu äter jag upp dig" och den andra var den när Bellman går in i svinsstian och grisen går ut. Så himla söt! Roliga historier är ju sällan särskilt roliga men jag blev lite paff att hon ens hade lärt sig dem och dessutom förstod vad som var det "roliga" och det blev ganska så kul bara att hon försökte berätta dem på ett bra sätt!

Nu firar jag och mannen vidare. Tioårsjubileum tillsammans; barnfritt, gott plock, prat, champagne och bra film men bäst av allt: sovmorgon i morgon. Jamen, skål då!

Datanörd vid midnatt

Här hemma har vi en liten kille som väljer att mycket hellre spela dator än att titta på barnprogram (konstigt nog då han bara får sitta i 15 minuter och mest tittar på programklipp ändå...?). Han vet dock att det är lönlöst innan klockan sex då det först är middag i lugn och ro och sen småpyssel innan barnprogram- eller datordags kl.18. Så idag kom han på den briljanta idén att satsa på att avancera tiden något:

-Nu är den lilla visaren på tolvan! Då får jag spela daaaaator!?!

Mönstermamman

Jag har så mycket tålamod med mina barn just nu att det är inte klokt. Vi bakar och pusslar och bygger bilbana och ritar och pysslar och gör en hel massa andra saker som jag tycker är så iiin-i-märgen-tråkiga. Jag försöker ta vara på trenden för jag gissar att jag snart är tillbaka till dricka-kaffe-prioriterar-status igen.

Är det måhända julkänslan som smyger sig på och in i tråkföräldern?

Om vikten av att kompromissa

Hade gapskrattframkallande vänner på indisk middag i går och förutom insikten att vi ses för sällan fick också barnen mig att inse något annat. Sex barn från tre olika familjer härjade fritt i flera timmar här hemma. Först var det teparty och legobygge, sen klädde alla ut sig till allt möjligt, bland annat prinsessor, och så blev det svärdfight. Plötsligt åkte kläderna av och alla ville ha ögonskugga och så blev det show i klädkammaren. Så blev det läggdags och alla stormade fram genom huset och städade kollektivt bort allt det dragit fram efter fem timmars lek.

Fasen så härligt jag tycker att det är att mina barn har den fantastiska möjligheten att leka med en massa sorters olika kompisar och utmanas i alla möjliga sorters lekar; att det inte bara blir prinsesslekar och pyssel för hela slanten utan att man också kan gå upp i svärddueller och att det inte bara blir bilbana och legotorn utan också laga mat och ha fikabjudning. Jag ser hur svårt det kan vara i många sammanhang att visa barnen att det inte finns några könsspecifika lekar när det i de allra flesta sammanhang ändå är så att det existerar till mycket högre grad än jag skulle vilja se år 2011.

Efter en kvarts läggning låg sex barn och sov utspridda på diverse platser i huset och vi kunde fortsätta socialisera i många, snabbtgående timmar till (men skönt nog inte om våra barn, så befriande det kan vara)!

Fem, nästan tonåring.

En period av skön harmoni har vi haft och trots att jag misstänker att T gått in i nästa utvecklingsfas med nya tester så känns det ändå lugnare än tidigare kaosperiod. Nu går vi från skämtsam och lugn till förbannad och oresonlig på 0,2 sekunder. I dag kom hon på att hon ville att jag skulle leta upp hennes lucialinne i källaren, följde mig glatt ner och då jag inte hittade det skrek hon:

"-MAMMAAAA!!! Nu är jag inte din dotter längre!!!!" och stormade uppför trappan i vredesmod.

Jag har kanske, efter ett förflutet i gränstesternas land, förlorat kontakt med hur det låter för utomstående öron och vill bara skratta högt och länge. Herreguuud vilken pangbrud, med betoning på svartkrutet i pang, vi har här hemma! :P

Hon löser kluriga problem och drar slutsatser och ser mönster där man inte trodde att det var möjligt för en liten tjej som just påbörjat sitt tänkande liv. Jag upphör aldirg att förvånas över barns fantastiska slutledningsförmåga!
Nu räknar hon till hundra, kan sedan länge skriva och läsa hela alfabetets stora och små bokstäver, ljudar ord och uttalar saker med finsk brytning när hon känner för det. Sjunger, dansar och vill lära sig engelska och teckenspråk. Är mest snäll men också väldigt retstickig med lillebror och bjuder på många roliga skämt och skratt där hon far fram i trygga farvatten. Hon säger helst nej tack till närkontakt med de allra flesta men när det retar M så dyker hon i våra knän och vill kramas!

Hon växer så det knakar och är nog drygt 120 cm lång, 22 kg tung och käkar som en häst. Världsbästa hetlevrade stortjejen!

Fina fisken

Har laddat ur och om. Känns bättre nu. Misstänker dock att det inte krävs många millilitrar för att få bägaren att rinna över på nytt men det får jag väl ta då.

Nu har jag bara denna härliga känsla av nästan-helg, längtar efter goda vänner på middag på lördag och sen en ljuspunkt i viktigt prat med kollegorna nästa helg. Livets eviga mysterium: varför ser man inte till att träffas och omge sig med människor man gillar mycket oftare?

Advent kryper sig på och långledigt med barnen stundar. Ljus i det snölösa mörkret!

Ventiler och dilemman i parti och minut

Just denna höst har jag nått till någon sorts nufårdetfanimigvaranog-gräns vad gäller vissa saker på mitt jobb. Den allra största (åtminstone det som BORDE vara den största) delen av det jag gör ÄLSKAR jag och det gör mig glad och fylld av ny energi och lycka över att ha valt rätt yrke. Men sen. Sen har vi den där andra delen. Den där delen där jag tydligen måste stå ut med diverse plumpa könsspecifika totalblunders och oförberedda föreställningar av de människor som borde vara bäst förberedda av alla. Där kvinnor och män behandlas olika och där det inte finns någon som helst insikt kring detta och där driv och utvecklingslust dödas av dem som borde göda dem.

Jag vet inte vad jag ska göra av min frustration eller hur jag ska hantera att det inte går att påverka situationen trots önskemål om förändring/förbättring och det känns så tråkigt då jag vet hur bra det skulle kunna vara med en ledande hand och ett jobb där alla får vara på väg åt samma håll.

För tillfället hoppas jag, min vana trogen, på någon form av mirakel men sneglar samtidigt på alternativa yrkesval för framtiden.

Månadens mentala påminnelse: Det ordnar sig, det gör det alltid. Det löser sig, så brukar det bli. Det kommer fixa sig till slut, finns inget tvivel (men nu känns skiten faktiskt jävligt sur!).

Jag kopplar ur

Nästan omöjligt att lugna nerverna faktiss så jag får väl börja med denna veckas fniss för att lätta upp stämningen lite.

Fniss #1
När jag hämtade barnen på dagis i onsdags så skulle M precis gå in på toa när jag kom så jag följde honom in och satt bredvid på förskoletoan. Han höll sin hand på mitt ben och tittade plötsligt på mig med en övertygande ömhet och frågade:
- Mammaaaa...
- Jaa?
- ÄR vi tvillingar?
- Njae, alltså...
- Jåå. T också. Vi ÄR tvillingar.
Ehrm. Hur tänkte han då?

Fniss #2
Bestämde mig för att ta en långprommis i mörkret i kväll. Stoppade iPoden i öronen med poddversion av Anders Jansson visits Morgonpasset. Goodness me vad jag skrattade. Trampade runt och gapskrattade på rundan och skrämde nog halvt ihjäl folk som eventuellt såg alternativt hörde mig på min väg. Är numer känd som den skrattande kvällsprommisgalningen i min by. Kan man skylla på en icke-befintlig telefon?

#600

Mycket att avhandla. Måste bara lugna nerverna först.

Vila du nu där ensam!

Vi hittade en död fågel i morse, jag och barnen. Såklart var vi tvungna att begrava den. Vi gick till skogs och grävde ner den i en lövhög, satte dit några fina pinnar och så sjöng T en av alla hennes hittepå-sånger med begravningstema.

Vi stod tysta en stund och som avslutning säger hon högtidligt:
- Vila i fred. Adjö lilla fågel.

Fniss. Tur att just jag fick världens roligaste barn! :D

We're like this!

Jag och barnen är på skogspromenad då jag och M hamnar lite på efterkälke efter storasyster med kompis. Han säger:

- Nu är vi ensamma i skogen.
- Mmm, fast vi är ju inte ensamma för vi går ju här tillsammans.

Han tar en liten paus, stannar till och tittar på mig (beundrande tål att tilläggas):

- ÄR du min bästa kompis?

Sen funderade han lite, vi gick en bra stund och så försökte han berätta något som jag inte riktigt förstod men som slutade med:
- Käl i mig, käl i dig.
- Jaha, menar du om vi är kära i varandra.
- Jaa.

Stort, lyckligt leende ansikte och mammahjärta. Undrar hur länge man får spela den rollen i en liten pojkes liv?

Tur man har någon som avgudar en. En bra boost så här i höstmörkret! I morgon ännu en boost med tre supersnygga brudar som kommer på mat och prat, kanske ett bastuaggregat, men inget barntjat. Tjoho för helg!

Finaste, fränaste, fräckaste, färskaste femåringsfiluraren!

Nu har hon fyllt fem vår stortjej. Jag har inte riktigt hunnit med att vara så nostalgisk som de andra födelsedagarna i mina barns liv då mina dagar snurrar så väldeliga snabbt just nu att jag bara tar dem som de kommer utan vidare reflektion. På sin födelsedag då vi väckte henne med "Ja må hon leva" meddelade hon först att hon hellre hade velat höra "Vad är det för en dag?" och sen, i ett glatt utrop, att: "Men mamma! Jag är ju fem år nu. Nu klarar jag allt själv!" och ungefär där befinner vi oss nu. Med en tjej som klarar nästan allt, som har skinn på näsan och är arg och glad om vartannat.

Alla kalas är nu avklarade och hon har blivit så in i baljan firad av fint folk från både här och där så nu kan vi landa tungt i en par dagar innan nästa avbrott i vardagen. En krock i planeringen och barnen hamnar hos mormor och morfar en halvvecka medan jag och mannen befinner oss på olika håll i landet. Hjulet rullar på; fort, fortare, fortast.

Vackra barn och kråkor

Jag känner mig just i dag intensivt lycklig för mina helt fantastiska barn som, likt änglar, ligger naket avslappnade utbredda i sina sängar och för min man som diskar fast det var han som lagade mat och det egentligen var min dag. Med guldkornen nära känns det lite lättare sådana här dagar när man mest går omkring och sparkar på stenar och muttrar otrevliga saker. Mycket tid lagd på oförutsedda, icke-inkluderade uppgifter, tid som i stället hade behövts till att komma i kapp och förbi.

Lilltjejen livar upp på väg till danskursen, först genom att prata bebisspråk med ett gosedjur i bilen:
- Lilla mus-pus. Är du sjuk, din stackare...?
...
- Men mamma, varför får jag tårar i ögonen? Det där var väl inge sorgigt!?

och sen när vi närmar oss träningsanläggningen och hon får syn på skylten:
- Står det verkligen Kråkan där?
(Ja, man kanske kan gissa vilken fågel det egentligen skulle ha varit...?)

Musiknostalgi och språkstudier på kvällskvisten livar upp en i övrigt ganska arg dag.

Stum uppladdning

Lagomt till höstens höjdpunkt försvann min förmåga att prata. Eller ja, förmågan finns nog där men rösten, den försvann. Har haft ont i halsen i några dagar men inte särskilt överdrivet så jag känner mig lite snopen när jag nu sitter här helt utan röstresurser.
Min vana trogen förblir väskan opackad in i sista sekund, bra i alla fall att jag just fick veta vilken tid jag ska åka i morgon. Sicken tur att jag inte hetsar upp mig över saker i onädan. Man kan bara kallt konstatera att jag inte hör till en av dem som måste ha allt planerat in i minsta detalj för att må bra, snarare tvärtom.

Min roligaste rumskompis och jag ser nu fram emot en härlig, jobbfri vecka med fullspäckat kursschema och massa fina promenader. Vi ska ju trots allt till ett vandringens Mecka med en hel hög gamla byggnader och annat intressant.

Egentligen borde man nog alltid ha en resa inplanerad så här på höstkanten för wow vilken mirakelkvinna jag har blivit av pressen. Allt är så välordnat och organiserat, inte en sak på fel ställe, förutom då rösten. Nu ska jag bara komma på var jag ska leta.

Guldfiskgöling

Är det verkligen bara jag som, med tjugotvå års erfarenhet av kvinnliga månadsrutiner, alltid glömmer skydden hemma och måste använda mig av toapapper à la jobbet? Det känns ju helt sinnessjukt.

Ha, göra, vara.

Läste ett tänkvärt inlägg (som jag lustigt nog utan att minnas dess exakta titel nästan döpte till samma som ursprungsförfattaren) som jag gått omkring och funderat lite på.
Det är så intressant det där; hur vi kan definiera oss genom det vi har, det vi gör eller genom att bara vara. Jag skulle tippa att majoriteten av alla människor känner sig som bäst när de fått mycket gjort. Jag vet då att jag själv till största del tillhör den kategorin även om jag kan vara ganska duktig på att njuta av att bara vara jag ibland också.
Om vi tar den här helgen som exempel har vi fått en massa viktiga projekt på att-göra-listan gjorda och då känner jag att det har varit en helt fantastisk helg och känner mig supernöjd. I stressiga tider kan man kanske tycka på att man borde träna mer på att njuta av varandet och ifrågasätta hur viktigt det egentligen är att hela tiden prestera och bolla tusen bollar samtidigt men faktum kvarstår: det känns ju så rätt i kroppen när man GÖR.

Jag tänker att det nog är oundvikligt att det är så här vi fungerar. Jag såg en dokumentär för ett tag sen om att människan är konstruerad för att hålla igång, på en låg-intensiv nivå, hela dagar för då mår hon allra bäst. Att det är stillasittandet, tv:n, datorn och slappandet som får oss att må så dåligt för att vi har nedärvda gener från våra stenåldersförfäder som nog inte hade valet att sitta stilla så särskilt många timmar per dag. Expertmannen i dokumentären menade att vi optimalt ska pyssla på med något hela tiden, helst olika saker och helst inte så att vi blir "slut" (som typ av ett tufft träningspass).

I tanken verkar det optimalt att ta det lugnt och njuta av nuet och varandet men sanningen att säga så stressar det mig förfärligt. Jag mår så bra sådana här dagar då jag kan rada upp en lång lista över saker vi fått gjorda, min kropp är glad, mitt huvud njuter och jag kan med gott samvete och förbrukad arbetsenergi slappa en stund på kvällen. Kan man ha olika behov av de tre kategorierna tror ni?

/Hopplös görare

Husmodersskola

Inledde dagen med att skala en hel massa äpplen för att göra en hel stor kastrull full med äppelmos. Ner i små behållare och in i frysen för att alltid ha äppelmos som inte är sockeräckligt. Sen lagade jag upp två kilo, COOP-fyndad, halvapriset-köttfärs som blev till österlandskryddade biffar och så lite lunchlagning på det. Fortsatte med ännu två och ett halvt kilo köttfärs som blev italiensksmakande och rullade köttbullar för brinnande livet. Vevade ihop en mintchokladmousse till kvällsgodis och ugnsstekte två kilo kyckling med grönt till middag och vidare användning. Åt, kände mig trött men lurade med mig mannen (efter att han slitit med att få till sista trixet med golvvärmen så att vi kan slå igång den innan vi får frost inomhus) att städa huset innan vi la av för dagen och stormade vidare en stund till.

Det är alltså så här det känns att vara Husmoderligt Ansvarsfull och Välplanerad. Nu har vi tolv (!!) färdiglagade middagar till såna där mörka krisdagar då man inte vill/orkar laga mat och jag vet inte när sist det hände. Mest troligt aldrig. Nu har jag gjort mitt för den här veckan, möjligen för hela månaden och ser ni mig framöver så är det nog i en ganska slapp ställning insupandes atmosfären. Alternativt ett glas vin. Ehe.

Ständigt dessa regler

Det växande flickebarnet är tillbaka till att testa tv-tider, mamma vs.pappa, kläder, spela dator und so weiter. Ett jädrans massa gränstryckeri som leder till alldeles för mycket gap och skrik, både från hennes sida och från vår. Tillbaka igen till: inte en sekund tv innan sex och inga Bolibompaspel på datorn om det ska bli bråk varje gång vi säger att det är färdigspelat. I går kände hon sig tvungen att kolla vad som hände om hon kallade mig och lillebror för idioter och ångrade sig genast efteråt och bad om ursäkt i en halvtimme.
Madre Mia, vad hon kollar var vi står detta underbara, snabbpladdrande, mimik-rika krutpaket till dotter.

Olika sidor av samma kyckling

När jag hämtade barnen i dag på gemensamma förskoleavdelningen fick M ett litet utbrott av ilska över något obetydligt och då säger en av fröknarna:

-Han har mer humör än storasyster, va!?

Och jag bara kände hur mitt huvud blev till ett frågetecken, utropstecken.

-Eeeh, nja. Han har absolut humör men inte alls som T har haft. Han kanske visar det tydligare bland andra människor bara och hon har sparat det mesta till oss på hemmaplan? Han är ju tusen gånger lättare att avleda.

-Jaha, så kan det kanske vara... (fröken antar tveksam min)

Lustigt det där hur olika det kan vara. Man tänker nog lätt att personalen på förskolan ska se samma bild av ens barn som man själv gör och så är det inte alls så. Jag tycker att det är häftigt hur de väljer att visa så olika sidor av sig själva i olika sammanhang redan från när de är tvååringar på upptäcktsfärd. Selektivt beteende och infasning i de olika rollerna redan. De känns så stora när man tänker på att de håller på att välja hur de vill vara som människor. På mininivå förstås, men ändå.

Palt... slem?

I går åt vi palt till middag. Bägge barnen åt två var utan att hamna i någon nämnvärd form av koma efteråt. M gick an som vanligt; klättrade, sprang omkring och busade med hög växel ilagd. Plötsligt när han hoppar ner från soffan kommer det en snabbuthoppande yttepytteliten pöl med kräk (en sån suris) på golvet. Han tittar på mig, smått roat och säger:

-Jåå mamma, jag ÄR mätt.

Vasaduattduvar, sa du?

Vi har sovit hos mamma och pappa i helgen och M hade väl kanske sovit lite sisådär. Middag hos lillebror och när vi hade ätit hann vår familjs lillebror göra illa sig och gråta säkert sjutton gånger. Varje gång kom han till mig, ville upp i famnen och kramas lite. Jag sa något om att han var varm (barnen hade sprungit som två små galningar efter ett par ballonger), mamma (alltså min) kände på honom och sa:

-Jaa M, du är ju som en kamin.
M, förolämpat:
-NÄ-Ä! DU är en kanin!

Sen bet en geting mig i huvudet när vi skulle gå till bilen. Det är nu synd om mig för det gör nånting så in-i-helvete ont. Måste trösta med Billy Connolly.

Helgen rusade förbi men i allt elände med getingstick, snittade fingertoppar och brända knogar hann det bli några kilo bär tack och lov. Lingon är fina plåster på såren!

I går kände jag ovanligt utvilad för att vara fredagseftermiddag men det fick jag igen i dag. Tung i huvudet-förkyld och toktrött med gnälliga, missnöjda barn runt benen som förstärker effekten. Skulle helst parkera mig i soffan, framför tvn hela dagen men nu är det ju så att vi ska på knytis i kväll och det alternativet finns inte tillgängligt. Det ska ju förstås bli helt fantastiskt roligt att träffa fina vänner men känslan i kroppen i dag är seg och skulle gärna få lätta upp innan kvällen.
Tanken var att vi skulle sova över hos föräldrarna på vägen hem för att vi är bortbjudna på ännu en tillställning i morgon men det känns tråkigt nog också segt när jag tänker på det nu. Äh, ingen idé att gnälla - bara att bita i och sätta igång med maten.

Trevlig helg!

Målmedveten typ det där

M gillar att prata i telefon. Han vill gärna prata med alla som ringer hit och ber om att få ringa till alla möjliga, stup i kvarten. Det är inte så att han bara vill prata, han surrar faktiskt på en hel del när han får ringa till någon, kanske något otypiskt en två-åring.
I kväll ville han ringa "molmol" så vi ringde dit men det var morfar som svarade.
-Varsä molmol?
-Hon duschar. Hon har varit ute i skogen och blivit varm.
-Valföl?
-Jaa, det var ju så soligt och så plockade hon lingon.

Till mig: Hon plockade bäl! Jag tlyckel löd lul.

1 poäng pojke som vet vad han vill, 0 poäng borttryckt morfar.

Kvällslektyr

Kalla mig vrickad men lite njuter jag allt minsann! Eller okej då - mycket.

Shabby chic

Vad är det med besattheten att kalla VARENDA djefvla annonsvara på Tradera för shabby chic? Alltså v a r e n d a. Hur mycket här i världen kan egentligen vara så överväldigande chict att man måste beskriva en vanlig vit kryddhylla som skabbhipp? Mitt lättirriterade inre bara undrar.

I jakt på någon hungrig

Vi insåg, sent omsider, att vi nog tagit fram lite för mycket mat idag och försökte ragga rätt på någon som ville slippa laga egen mat så här en helt vanlig lördag. Vi fick faktiskt napp, precis som vi själva så är det kanske så att "alla andra" inte alltid har bestämda helgplaner fast man lätt tror det.
I alla fall så fick vår fixarlördag lite extra guldkant bara genom att addera några fler stolsplatser vid bordet och jag tänker varje gång att "så här borde vi göra oftare". Vilket lätt sätt att lyfta en kväll! Det måste ju faktiskt inte vara iniminstadetalj-planerad helkväll varje gång man står vid spisen, eller ja, i detta fall; vid ugnen. Middagssällskap är helt klart det enklaste, mest lättfixade nöjet!
Det känns bara inte lika enkelt i mitten av november att komma ihåg att någon ens vill gå ut i mörkret och kylan för att äta mat hos någon annan. Bäst att passa på medan man minns...

Upprätad kyl och frys och påbörjad fogning hann vi också med. Men det var precis.

Knackered.

En evighetsvecka det här. Första riktiga veckan efter semester är alltid lika lång. Och tung. Och uttröttande. Mååånga nya kontakter att beta av och skapa relation till. Jag är dödens trött efter bara fyra dagar.

Några fighter också i år om diverse besvikelser, bortprioriteringar, meningslösa möten men också nya grepp och människor som ger energi. Allt i ett sånt där fint litet överraskningspaket.

Nu orkar jag en kopp te och IQ-befriad serie för att sedan smälla av med hopp om en kort morgondag.

Med andra ord

Vi spelar ett spel som går ut på att beskriva en liten bild för varandra med ord andra än vad själva bilden föreställer. Det går jättebra för T att både gissa och beskriva men så kommer hon till en bild där hon säger:

-Men mamma, den här kan jag inte.

Jag försöker ställa lite frågor:

-Hur ser den ut? Vad använder man den till? Vilken färg har den? Och vilken form?

Hon ritar ett långt streck i luften och säger:

-Den är alldeles rak.

Sen inget mer. Stopp på beskrivningen.

Kan någon gissa vad det var hon beskrev? Just det, en liten tant med handväska.

Vi är med vatten!

Nu så. Stort steg närmare slutstation. Vatten och avlopp i gång igen, efter en hel sommar av disk i handfatet i toaletten. Jag tycker nog inte att det känts så jobbigt eller svårt med någon del av renoveringen men nu så här i efterhand, när vi fått på det igen så är det nog vattnet jag saknat mest. Lite bökigt har det nog varit att hela tiden hämta vatten i toan eller källaren och också att inte kunna skölja av/hälla bort i ett fungerande avlopp.

Nu ser det ut som att vi råkat ut för samma öde som både Hiroshima och Nagasaki här hemma. Både på övervåningen och i källaren. Om vi städar till lite i morgon ska det nog snart kunna bjudas före/efterbilder av vårt kök. Det känns lite som att det blir mer "på rikt" då. Håll andan!

Dagens stortjej

På cykelväg hem från middag hos barnens farmor och farfar satt T och klurade på något ett bra tag innan hon berättade:

- Jag har hittat på en saga som bara är för vuxna. Den är väldigt läskig så jag kan inte säga den nu när M hör.
- Jaha, vad handlar den om då?
- Den handlar om farliga doktorer men nu säger jag inget mer för då blir nog M rädd.


Senast när jag frågade barnen om de ville ha glass så drog mamma sitt vanliga:

- Men glass tycker väl inte ni om!?
Svaret (med himlande ögon och attityden "men huuur många gånger ska hon dra det där skämtet!? Vi är ganska trötta på det vid det här laget")blev:
- Men mormor, sluta nu och säg så där!

Dagens bästa

Ser på Godkänd Kvalitetsunderhållning med Dorsin och slås av mannens underfundighet och klockrena formuleringar. Bra sätt att skrattande avrunda en fantastisk semester.

För alla er som funderar på Sverigedemokraternas motto så står det nu efter showen klart för mig att det inte är en onödig massa mångfald utan i all sin sköna enkelhet ren enfald.

Dorsins potpurri av olika operor är också att rekommendera. Och En gaffel kort om ni nu lyckats missat den.

Trevlig jobbstart till er alla!

Ännu ett (två) IKEA-hack

Jag minns att jag i begynnelsen av mitt bloggläsande ibland surfade in på en sida med omgjorda IKEA-grejer som försökte inspirera andra att göra om sina grejer från det stora möbelvaruhuset. Med mina senaste två projekt inser jag att jag snart skulle kunna ha min egen sida med pimpade varianter då alla våra IKEA-grejer här hemma genomgått en ansiktslyftning på ett eller annat sätt. Så här ser de senaste ut:



Pall för att matcha nya köket och vit lampa goes pink. Plötsligt blev de mina på riktigt.

Ps. Har målat fönsterna också

Gubevars vilken skillnad lite vit färg kan göra. Kolla här:

Halvt bortglömda dialogguldkorn

Jag hinner som vanligt inte emellanåt. En halvbarnledig dag idag och vi har fått bort en massa av de tusentals små måla-, spackla-, klistra-, hänga upp-projekt som återstår på listan innan vi är klara. Men snart, snart så går vi i mål.

Under tiden har mina barn varit högst underhållande men jag minns knappt alla tillfällen för att jag inte orkat bokföra så jag plottrar ner några snabba, fina prat med barnen nu för att minnas hur vi har det nu.

En kväll när jag just lagt M sa jag:
-Gonatt M, sov gott, jag älskar dig.
Hans svar fullkomligt osade av självkänsla:
-Gonatt mamma, jag älskar också M.

Idag blev T upprörd för att M inte gillade en viss kaksort och såg irriterad och sammanbiten ut:
-Men mamma, han gillar ju pepparkakor och de här smakar ju som pepparkakor, alltså måste han väl gilla de här också.
Sköna unge! Hon bjuder på många, väl genomtänkta redogörelser varje dag och då jag satte mig här mindes jag flera av dem men de försvann nu helt. Får se om jag har mer tur med minnet senare.

Snart kommer bilder på hur fint vi får i vårt nya kök. Orkar inte kameramixtra nu så jag tar en från förra veckan. Kalla det en liten appetizer. Bon appetit!

Cykelprinsen och hans oneliner.

Lillebror älskar att cykla. Det räcker inte att sitta, man måste helst stå för att det ska kännas riktigt bra. Ibland säger jag nåt så dumt som:
"- Sätt dig nu ner så att du inte ramlar i backen", och får då till självklart svar:

Bra replik det där, den kan visst användas till mycket!

Två hål i målad, tapetserad vägg

Nu har vi el i kontakterna, färg i kylskåpsalkoven och tapeter på väggarna. Bara rullen som ska vara bakom stänkskyddet saknas men kommer förhoppningsvis på fredag. Nu är det bara att skruva och montera stommar och vänta på vitvaror samt beställa bänkskiva som kvarstår. Mål i sikte, skepp ohoj!

Utan barn, med golv.

Fullt ös, medvetslös. Man måste passa på med två par hellediga vuxna händer tillgängliga. Mamma hämtade barnen efter frukost och efter det har vi målat taket, lagt golvvärmen och golvet, spacklat och slipat det sista inför tapetsering och målning och fixat in grejs i vår nya toaförvaring samt sytt ett skynke dit som inte hunnit sättas upp. Orken tog precis slut och nu ska jag krypa ner i nytvättade sängkläder och sova en lång, sval natt innan jag äntligen får sätta upp mina fina tapeter. Jag är där nu. En vecka senare än vad jag räknat med i min tideräkning men nog precis enligt schema om man frågar M...

Renoveringsbloggen

Det börjar bli lite tjatigt det här med vad som hänt just för dagen men jag har redan börjat glömma bort vad vi gjorde i början av projektet så det känns kul att gå tillbaka till Dagens Bild nu så här efteråt.



"Alkov" till kyl och frys fixad idag, med nya, fräscha elrör dragna i väggarna. Nu slipper vi den tvivelaktiga eldragningen som gjorts av någon okunnig (!?) för lääänge sen. Skönt. Den längre väggen blir hem till ett högskåp med micro + ugn och en liten bänk. Vi närmar oss piff av ytskikt som är min bästa del i allt det här förberedandet. Tapetrullarna ligger och väntar i vardagsrummet, så också 14 paket finfint valnötsgolv. SNART.

Dagens hetaste: efter fem avkylande bad med en massa trevliga barn och deras föräldrar i den egna pölen svalkades kroppen ner något i värmen men det är inte förrän nu som huset känner effekten. En hel dags totalkorsdrag och vi är nere på 21°. Lite halleluja i det minsann!

Söndag gör jag ingenting, ingenting, ingenting

Nu när det blivit ny dag så måste man väl ändå kunna gå och lägga sig trots att man inte gjort hälften av grejorna på listan!? Kanske lägga till: nu har jag jobbat färdigt för idag! och fnissa lite åt sig själv för att man redan vet att det är ett uruselt skämt som på inte vis kommer att närma sig sanningen.

Då säger vi så. G'natt!

Skogsälvandag

Idag lade vi ner alla verktyg och drog på äventyr med hela gänget från förr med familjer. Vilken dag! Hett som, jag vet inte vad och massa kul för barnen. På väg dit hörde jag att M hade något i munnen (då han på senaste tid gått in i någon sorts oral fas och stoppar allting dit) och frågade honom:
- Vad har du nu i munnen?
- En tånagel, blev det spontana svaret.
Haha (inte ett dugg troligt och därför rätt kul, annars hade det varit döäckligt).
- Men varför har du en tånagel i munnen?
- Från pappas tå.
Fantasin är det minsann inget fel på. Sedan har han fortsatt med sina egna små skämt resten av dagen...
Vi har också tittat på grisar, fiskar, hönor, katter och klappat och matat kaniner. Vi har badat i pool där stortjejen, som håller på lär sig att simma så sakteliga, fick chans att använda puffarna och spratteltekniken. Vi har gungat, hoppat studsmatta och ätit god mat. Huttit träffa äldsta finvännerna samlade för en gångs skull och alla deras fantastiska små, och stora barn som vi träffar alldeles för sällan!

En lyckad dag helt enkelt.

På vägen hem tänkte vi lämna barnen hos mamma och pappa för att få jobba på lite i morgon men T satte emot sin tjurigaste, avigaste sida och vägrade att sova hos mormor och morfar (som hon annars älskar att göra men nu hade hunnit bli alldeles för trött för att acceptera). Det var med andra ord bara att dra upp sovande lilleman, in med hela packningen i bilen och hem igen. Han rörde inte ens på ögonlocket och när så bägge nu sover sött efter en lång, tryckande varm dag är det bara att ta på sig arbetsstödstrumporna igen. ;)

Dagens skörd

Jag min optimist trodde vi skulle hinna börja lägga golvvärme + golv idag medan min sambo realisten uppskattade att vi skulle hinna inbyggnaden av garderoben, sätta golvvärmefördelarskåpet på plats och påbörja en vägg som ska byggas. Gissa vem som hade rätt!?



Hetast idag var leveransen av stödstrumpor som kom med posten. Jag har haft så ont i mina ben och påbörjande åderbråck ett bra tag nu, helst nu när vi jobbat hela dagarna i sommarvärmen så jag säger bara wow! Så skönt att pressa in jättevaderna i ett fodral för en stund.

Nu åker vi på heldagsutflykt med våra, och andras, barn. Tjing!

We just can't get enough...

Mitt i allt jobb så bestämde vi att det blev för korridorsaktigt att gå genom gamla skafferiet på väg ut mot inglasningen så Pang!Bom! tog vi ner en vägg till. Det blev så bra, så bra - MYCKET ljusare och trevligare. Men en hel vägg till att städa undan, ett staket att fixa till ner mot källartrappen och en trappa att byta ut inom en "snar" framtid.


Sen dess har vi också hunnit fixa till kvarlevorna av väggen lite snyggare, vi har lagt allt golvspån, börjat fixa in golvvärmarfördelarskåpet, gipsat och spacklat. Idag kommer ömma modern och tar hand om våra barnoch vi ska då fixa toaförvaringsskåpet (som kommer att stå "i köket" men i ett hål i väggen), lägga golvvärmeslangar och en massa annat småpyssel innan det är dags att faktiskt lägga golv och tapetsera. Nu känns det på riktigt! Tjohoo, snart kan vi börja skruva ihop köksstommar. Halleluja!

Nakenfisar

Det är svårt att få på kläder på mina barn. Jag gör ett försök på morgonen men de hamnar alltid i en svårhittad hög någonstans så jag har måste kanske inse mina begränsningar på deras skrud för dagen. Ser man barn utan kläder i 15° sommar"värme" så är det garanterat mina.

I morse när M,tvåochetthalvt, klivit upp och jag och han gått ut på inglasningen för att äta frukost skapades, just i syftet att slippa bära onödig klädedräkt ett nytt uttryck. Där ute är det nämligen lite kyligt på morgonen och jag försökte övertala honom att ta på sig något varpå han bestämt svarade:
- NEJ, mamma! Jag är inte klädensugen.

Bara vänja sig vid skumpande smårumpor här hemma med andra ord. Blir nog inte en svår och långdragen process.

I tapetträsket

Jaha. Helt plötsligt så är vi framme vid ett moment som vi faktiskt "kan". Känns som en barnlek att börja spackla gipsskarvar igen. Desto svårare att välja tapeter. Har totalt snöat in mig på nåt pastelligt, blommigt, kort sagt den där känslan som jag ALDRIG trodde att jag skulle falla för. Hittar oändligt många fina men har nog halvt om halvt bestämt mig nu. Vi får väl se i morgon när jag väl åker till tapetaffären för att lägga min beställning.

För ja, det är en helt och hållet politiskt inkorrekt inredningssituation som råder här hemma. M säger: "Bestäm du! Vad du än väljer så blir det bra." och jag gnuggar mina händer och går lös på min Leilaköksvision av det nya som väntar.

Lagad mat idag. Våfflor på elden i ljuvlig kvällssol. Inte dumt det heller.
Och så ett litet tillägg: vilka fantastiska barn vi har som leker och busar (okej, OCH bråkar) genom dagarna och hjälper oss lite då och då så att vi ändå semestrar tillsammans i vårt nuvarande kaos. Lillebror dammsuger gips och storasyster spelar teater och anordnar tävlingar. Konstant nakna. Gullrumpor.

Houston, we have a room

Lite gips uppe och elrör dragna och vips så har vi fixat oss ett riktigt rum. Gäsp och gonatt.

Det krävs inte mycket

Idag är en lycklig dag. Det verkar som att man går på någon sorts varannan-dags-regel vad gäller renovering. Vi är i en ständig berg- och dalbana mellan lycka och förtvivlan, tillfredsställelse och en känsla av total oduglighet. Mest fattar vi ju att det kommer att gå bra det här men problemlösningen kring saker man aldrig gjort förut är bitvis spännande och smått kaotisk.

Dagens skörd kanske med andra ord inte ser mycket ut för utomstående ögon men fiffan va fint att vi kommit där vi står nu. Vattnet har under dagen varit avstängt då vi med ständig mjölksyra och konstiga arbetsställningar har kapat vattenrör för brinnande livet. De uppstickande rören i köksgolvet är nu således borttagna, inget läcker och fick tillbaka vattnet i alla kranar efteråt. Succé 1 för idag.

Det andra stora som hänt är att vi tömt och rivit (mitt älskade) skafferi och tagit upp hål i väggen där dörren ut till inglasningen hamnar. Jag får direkt en annan sorts känsla för hur det kommer att bli när jag får se det så här lite mer konkret och inte längre bara fantisera om det slutliga resultatet.

Som sagt: utåt syns knappt inte något men inuti känns det bra.

Kalasdag

Hundra ärenden med kompletteringar av diverse slag avslutades med födelsedagsfirande i Älvsbyn. Svårt att med ord beskriva hur mycket värt det är att få god, hemlagad mat; i vanliga fall fantastiskt, just nu överväldigande makalöst. Micrad blodpudding är lite sisådär högt rankad på gourmetskalan.

Idag sätter vi barnen med varsin godisskål framför en lång film och tar nya tag med byggandet. Och jag måste ju tillägga att det känns skönt att inte ha 30° inne längre, solig värme är bra på sitt vis men känns föga lockande när man ska stå inne i ett spåndammigt (icke)kök hela dagen.

Trevlig helg!

A-Ok.

Golvskivorna på gång nu. Äntligen. Gårdagen bjöd på miljoners motgångar; alla reglar som tidigare varit i våg var inte längre det och vi fick gräva bort allt spån och börja om samt förstärka upp på fler ställen. Svårt att inte tappa sugen sådana dagar. Men så kom våra räddande änglar tillbaka i dag och vi fick pussla på med golvvärmeskivorna som ska skarvas både hit och dit medan pappa fixade golvsnutt i skafferiet (som ska bli köksvänlig utgång till inglasningen) och mamma badade med barnen.

Det räntar fort när man är fyra vuxna och nu så här efter diverse kvällspyssel är känslan av otillfredsställelse borta. Vi har till och med hunnit på båtutflykt med goda grannar, bad på östrand som besöktes av renar och middag i skön eftermiddagsbris. Barnen somnade som stenar och nu drar vi snart med dem ned i källaren för en sval natts sömn. Svårt det där med nattlig medelhavsvärme när man helst vill ha minusgrader i sovrummet.

Stopp i nagens lamm!

Lillebror har börjat vara nästan treåring. Han är strålande glad ena stunden, citronsur den nästa. Kniper ihop lillmunnen till en argsymbol och tittar demonstrativt ner i backen. Skriker till lite då och då och härmar någon moralisk ramsa som i vanliga fall nog kommer från min mun. Han blir oerhört förnärmad om någon säger till honom på skarpen, mer när utomstående gör det förstås, men också om vi låter lite hårda och gråter då högt och länge. Nyttigt.

Han älskar att hjälpa till med att bära, fixa, hämta, ställa undan. Helst kroppsarbete som att kasta ved, bära brädor eller köra bort skräp.

Orden och uttrycken rinner och bubblar över nu. Oftast blir det rätt men ganska ofta fel också. Prepositionen i används till allt "Titta på mig! Jag ligger i kudden.", r blir l "jag sågde fyla vattenskotlal i vattnet!" och sångtitlar blir till egna slutsatser "Lullen" - Vyssan Lull, "Stlålal" - Det strålar en stjärna osv.

Storasyster är såklart fortfarande bäst och med stigande ålder leker de mer och mer, bättre och bättre med varann och busar och skrattar som tokar när de inte retas och är arga på den andre. Det är fint att se dem tillsammans, mer så än vad jag kunnat tro. Han spexar och skämtar och får oss alla att skratta, till och med när storasyster håller på bli arg kan hon avledas och börja skratta i stället. Otänkbart för ett halvår sen.

Storasyster är för övrigt också i mycket god form just nu (förutom att hon alltid vill ha mer, ingenting räcker; mer glass, längre hos kompis, fler vattenballonger, mer tid i vattnet) och är sällan vansinnesarg längre. Något jag knappt vågar andas högt om för jag vet ju hur det har gått förut. Under senaste dagarnas värmebölja så har det kommit ett par utbrott i storleksordning större men nu kan hon lugna sig lite fortare och inse att förlåt och kramar faktiskt hjälper efteråt. Fortfarande mycket "Stopp i nagens lamm!" alltså (Ms egna polistolkning) men det är betydligt mer lättlevt hemma hos oss just nu!

Lite fullt upp bara

Efter helt fantastisk utlandsresa med ännu mer fantastiska vänner så har livet minst sagt varit lite andan i halsen-framkallande. Avslut på jobbet och förskolan. Uppstädning och hopsamling. Lukten av hägg och sen syrén. Allt sedan resan har vi dessutom, parallellt med livet, börjat förbereda nya köket. Äntligen är det på gång, som jag har längtat efter fungerande arbetsytor! Vi har planerat, beställt (golv, avlopp och kök), rivit, rivit, rivit, sålt, gjort om, gjort rätt. Vi har helt fantastisk hjälp av våra föräldrar om ställer upp på allt och underlättar vår vardag något enormt, annars skulle det här projektet gå MYCKET s a k t a framåt. Nu avancerar vi faktiskt och det är, tro det eller ej, dags att börja lägga golvvärmeskivor redan i morgon. Halleluja!

El, vatten- och avloppsrör dragna, golvreglar förstärkta och tilljämnade, reglar tillagda och spån framochtillbakaskottat ett "par" gånger. Arbete för tre människor i två hela (långa!) dagar. Sån tid sånt här tar. Det är roligt men det tar sin tid, bara problemlösandet tar väl en sisådär en halv dag per dag.

Lite tröstlöst kan tyckas när man är en sån som jag som vill se resultat igår och man tar sig en titt på våra före och efterbilder just nu i projektet. Härligt bara att man kan känna sig så nöjd efter så osynliga vinster. Men idag känns det närmast euforiskt att nästan ha hunnit fram till golvläggning. Tacksamhet till mamma och pappa som allra minst förtjänar epitetet Supermänniska efter dessa dagar.

Ska försöka dokumentera och minnas vår resa men det blir inte mycket tid vid dator nu. Vara med barnen på förmiddagen. Lunch. Hjälp och arbete från efter lunch till sovdags. Stupa i säng och dö en smula av att kroppen inte är van att kroppsarbeta hela dagar. Tungt, fint och roligt. Och dammigt.

Superwomankänslan.

Är imponerad av mig själv och allt jag hunnit den senaste tiden. Skönt att vara hypereffektiv och skörda frukten rätt så omedelbart. Som gräsänka hann jag med alla veckans stora måsten (klippa gräset, putsa fönstren och städa) och det är med ett lätt sinne jag nu står över väskorna med mannen åter på hemmaplan. Sovande barn och sista picket och packet känns hur lugnt som helst.

Jag överlevde i år också!
Allt klart innan majs utgång är en oslagbar känsla. Nu flyter jag ut på nån strand i nån sand och läser böcker i en vecka med nära och kära stojandes omkring mig. Can't beat the feeling!

Både och.

Inte trött men jättetrött. Lite kvar att göra men massor kvar att göra. Sista yttepyttedelen av årets självvalda kurs känns ofantligt oöverkomlig och oförberedd. Längtar (SÅ) efter helgens resa och lite lugn och ro. Om nu inte Grimsvötn förstör det för oss. Då snackar vi utbrott i storleksordningen "Vulkan bör oroa sig".

Klippte för övrigt gräset i dag. I helgen åkte två båtar förbi. Snart sommar.
Glädjer mig åt M som vill "äta flukost i mammas sök" varje morgon och som "stampal dig i ölat" varje gång han blir arg. Det värmer på vägen.

Vilken sorts dag, sa du?

Söndag, vilodag.
Trodde jag fram tills idag. Vi har levt i den sanna morgondagsandan så länge nu att vi faktiskt inte kunde skjuta fram en enda grej på Att-göra-listan längre. Och shit asså, vad vi har hunnit! Förvisso lite med kniven mot strupen men det är nog så vi funkar bäst.

1. Sätta om "alla" inneblommor - efter fyra år med blottade rötter och söndersprucken jord.
2. Gräva upp två rabatter, dela upp dem och sprida ut dem på väl valda delar av gården - efter två års väntan på att gräva ner automatiska gräsklippartråden pga alla öliknande pluttrabattsstörningar. Vilket mastodontjobb!
3. Olja soldäck, altan, bro och utemöbler - det sa bara slurp - glömde jag förra året?
4. Laga två omgångar lyxmat på elden - barnen är visst hungriga trots nyvunnen arbetsiver. Jag också.
5. Sätta gräs, sprida jord och stampa den. Hindra barnen för att sätta gräs där det redan växer gräs.
6. Ta upp tusen småhögar som blivit kvar sen räfsningen, för en månad sen, som förhindrar att något kan växa under dem.
7. Ta itu med tvättberget inför stundande resa - kan man verkligen inte åka bort utan underkläder? Tur det blåste hjälpande och påskyndade bergsreduktionen!
8. Handla - hur kan det alltid vara slut fil, mjölk och hamburgerbröd när man behöver det som bäst?
9. Fika med svärföräldrarna och pausa långlekande finbarn med hjälp av glass bara för att de är så bra på att vara barn!
10. Plocka brännässlor från sandlådeområdet. Barn bränner sig visst på brännässlor!?

Singel i veckan och bara putsa fönster kvar som måstepunkt ute. Räkningar, packning och städning räknas inte in i veckans lista, inte matlagning heller. (Det kallas för affirmation och innebär att jag försöker intala mig att detta inte existerar då jag känner mig superless och min andra fixarhälft är i något inland någonstans hela veckan.)

Bring it on!
Ridå.

Avrättad och påtankad.

Känner mig aningens pånyttfödd efter helkväll med bästa vännerna från förr. Var så trött, så trött efter ännu en för lång dag med för tjocka jobbhögar och då jag hoppade på trogna gamla Bettan och trampade iväg till andra sidan stan trodde jag nästan att jag skulle somna cyklandes. Efter en stunds mat och prat kryddade med diskussionskort och obegripliga sanningar kom energin tillbaka och jag kunde cykla hem vid halv två, betydligt piggare än när jag kom bort. Fint med vänner som trots många års parallella spår och helt olika livscirklar fortsätter vara nära och stimulera såväl sinne som skratt- och gråtnerv.

Vissa människor och deras omstridda handlingar och ord upphör dock aldrig att förvåna, förpesta och förbanna mig. Man tror att människan styrs av sunt förnuft och någon sorts empatisk förmåga men får gång på gång bevis för att så inte är fallet. Tråkigt. Extra tråkigt då någon nära drabbas.

När hände det?

Storasyster retas och kallar lillebror för bebis eller lillkille. Han kontrar med att han faktiskt är "stojkille nu" och vid alla förvåningars förvåningar, det är han faktiskt. Pratar i hundraordsmeningar och har för korta byxor. Säger nej och inte. Leker ute på egen hand, sover hela natten i sin egna stora säng och hittar på egna skämt. Jag vet inte om någon då och då byter ut mina barn för att spela mig små spratt men jag känner mig sannerligen förd bakom ljuset.

På tal om ljuset och den ljusnande framtiden. Nu är den nästan här. "Sista" insatsen idag och stenarna ramlar en efter en tungt i marken. Och därför vill jag sjunga att sommaren är min.

Tillfälligt avbrott

Lägger för tillfället en massa måsten i soptunnan; planerar kök, ser på Arga Snickaren och äter knäckemacka i stället. Bra mycket bättre än alternativet. Sköna maj välkommen, är inte precis ett uttryck som någon på mitt jobb spontant skulle hitta på. Entré ljuvliga juni däremot, DET funkar!

Om drygt en vecka blir det fortbildning med familjen och sen litar jag bara på någons intuition och ser fram emot en nordlig uppföljning i september.

Dagens lättroade lillkille

M tar med sig en sked in på toaletten då han ska kissa.
- Jag ska på kalas mamma.
- Jahaa, vem är det som fyller år?
- Jag.
- Mhm. Hur många år fyller du då?
- Suttifem å två.
- Nej men, har den här lille pojken blivit till en gammal farbror.
- Haha, mmm, salblol. Igend mamma!
- Är du en liten faaarbror?
- Hahaha, igend mamma!

Och så vidare cirka tio gånger, var och en minst lika underhållande.

Tur att man inte måste vara så på hugget för att lyckas roa sina barn. Jag skulle nog misslyckas totalt just nu med en miljon småprojekt snabbvirvlande runtom och inuti huvudet. Huvudet över vattenytan och snabb crawl. Laddar upp med fler farbrorskämt så länge!

Sann kärlek

Vid kvällens läggning kommer T på att hon ska stryka mig i ansiktet och hålla mig i bägge händerna. (Skönt men ovant då hon aldrig varit av det "mysande slaget")

- Jag älskar dina händer mamma!
- Och jag älskar dina, jag älskar hela din kropp faktiskt.
- Jag älskar ditt hjärta! Nä, jag älskar ditt läppglans som du har på jobbet!

Hjärta. Läppglans. Same-same.
Sockersöt stund bryskt över. :D

En fin komplimang (tror jag).

Jag och tokduktiga kollegan har i veckan jobbat lite utanför de ramar vi vanligtvis gör och kämpat hårt i ett projekt som krävt tankeverksamhet långt utöver det vanliga. Vi har pratat och pratat, på flera språk, ibland samtidigt, tänkt snabbt och försökt agera med samma hastighet. Tufft och utmanande men roligt.

När så avslutningskvällen kom och vi fick tillfälle att smaska renfilé, löjrom och hjortron så pratade vi med våra nya, utländska vänner om det här med att vara svensk. Den allmänna tanken kan kanske sammanfattas i att man här är mer tillbakadragen, avvaktande och tyst än vad man generellt anses vara (är) på den södra delen av kontinenten. "Men så är ju inte ni", höll de alla med om. "Det märks att ni pratar mycket och har kommunikation som huvuddel i ert ordinarie arbete!"

En sydländsk norrlänning alltså. Varför inte?

Badande fotspår

På allbarns begäran åkte vi och äventyrsbadade idag. Vi har rutschat och bubblat och plaskat och glassat och dykt tills vi blev svaga i knäna och svimfärdiga kastade oss in i en avslutande bastu. Innan dess hann sonen avslöja att han är sin faders åkomma genom att titta högst upp i taket på bygget på en massa sladdar och vad som liknade ett stort åbäke till lampa och överlyckligt ropa:

-TITTA mamma! Stlöm däluppe!

Storasyster avslutade en dag med humöret på högsta topp genom att bli lagomt irriterad över att jag tagit med en tröja som var för liten och påpekar därför ilsket:

-Den här kan vi ju lika gärna ge till Nalle Puh!
(Som alla vet har mer mage framme än vad tröjan täcker.)

Roliga barn, många skratt = rätt så nöjda föräldrar med andra ord.

Nya sporten

Vid eftermiddagens hockey-tv-tittande, riktat till barnen, storasyster är språkrör:

-Ska ni spela is-hockey när ni blir stora?
-Nej.
-Fotboll då? Kanske ni vill spela fotboll.
-Nej mamma, man får bestämma vad man vill!
-Ja, det är klart man får det! Vad är du sugen på?
-Sy!

Det är klart, nån i familjen måste ju vara det också.

Jag känner mig lite seg

Dagens middagskommentar. "Jag känner mig lite seg idag, jag kan nog inte äta nå mer.Jag är så trött!" De vuxna i den här familjen såg dock genast att det som vanligt vid inbillade sjuksymptom bara var dags för ett toabesök. Lustigt hur man lär sig att avläsa sina barns kroppsspråk på någon sekund och dessutom nästan alltid drar rätt slutsatser. Fint om det funkade så med resten av omvärlden också. Eller jobbigt. Mest jobbigt faktiskt.

Lillebror går just nu mest omkring och höjer sig själv till skyarna. Kastar sopor. Utropar: Jääätteblaaa! till sig själv. Plockar upp penna från golvet. Direktbelönar med: Jäääätteblaaa! osv. Fantastiskt söt, nästan ätbar.

Idag när jag var pussugen och försökte attackpussa, som i vanliga fall är lite av min specialitet, blev han lite surmunnig och förkunnade argt:
- Näe mamma, inte pussa, BALA molfal!

Helg, snart semester och livet leker. Men ge mig ett par dar...

4-åring à la Lundell

Firade min mormor i kväll med smörgåstårta på mysigt släktkalas. Efteråt skulle barnen transporteras till sin mormor och morfar och T började som vanligt att hitta på sånger i bilen. Hon tog till sin vackraste, mest melankoliska sångröst och sjöng dramatiskt:

Livet är hårt. Livet är hååårt. (med lång och lika dramatisk fortsättning)

Mitt skratt bubblade lite men jag höll mig i skinnet den här gången och var tvungen att följdfråga på vilket sätt livet är hårt och vem som säger så.

- Jamen, för att marken är hård. Och träden. Ingen säger så, jag hittar ju bara på mamma.

Men då så.

Arbetsmyra, nja, va!?

Efter en hostig och snorig natt med alldeles för mycket vakentid blev jag och lilleman hemma idag. Så där i tanken känns det som att det skulle kunna vara hur mysigt som helst att få slappa i soffan och ha en halvfebrig lillkille i knät lite mer än vanligt. Men så finns där min andra sida som tycker att det är skitjobbigt att vara borta från jobbet; besvärligt att berätta för andra hur de ska göra det jag redan har allt klart för mig i mitt eget huvud. Instruktioner och samtal hit och dit; det skulle liksom kosta på betydligt mindre att faktiskt åka och jobba.

MEN nu tar jag djupa andetag och försöker göra det till en vana att njuta av såna här lyxiga vardagsavbrott. Det är svårt med den här gnagande arbetsmoralen som nafsar i brösttrakten men det är en del av det ständiga Självutvecklande Projekt som pågår för att förändra, förbättra.

Det är klart att barnen är viktigare, det är inte det, jag är på inget vis oersättlig på mitt jobb - vem som helst med samma yrkesutbildning och -kompetens gör det minst lika bra, det är själva släppandet och fixandet runtomkring som känns nog så jobbigt. Pappan i familjen är tusen gånger bättre på det här, kanske måste ta en privatlektion nån kväll!?

Sto studiando

Brister både här och där men lite framåt går det nog allt.
Firar av tentan med två trettioåringars fest på lördag.
Håll tummarna för att jag har något att fira!

Veckans pimpinetta hacker

Efter middagen idag sa T att hon gärna ville ringa till en kompis på förskolan. Jag förklarade att man måste ha numret för att kunna ringa och att jag inte hade blekaste lilla aaaning vad hennes föräldrar heter eller bor (för att kunna luska fram numret alltså). T säger då att hon redan vet vad hon har för nummer "hon har sagt det till mig på dagis, mamma". Eh, jahaaa, men det är jätteviktigt att det blir precis rätt nummer för annars kan man lika gärna komma till en farbror i ett hyreshus, replikerar då pedagogiska mamman. Hon hävdar att hon ju faktiskt vet rätt nummer, skriver ner det på en lapp och en liten stund senare hör jag inifrån vardagsrumssoffan:

"Hej, det är T, jag skulle vilja prata med (vi kan kalla henne) Lisa." Tystnad.
"Hej Lisa! Jag undrar om du vill komma och leka med mig någon dag, inte idag men någon annan dag!"
"Jaha, bra hejdå!"
"Maaaamma!! Det var visst Lisas nummer, nu har jag pratat med henne."

Som hon förvånar mig detta barn!

I övrigt har hon meddelat oss att hennes favoritfröken är E, för att hon har en sån fin grön kofta och "jag äääälskar grönt! Och så har hon orange hår" och att man kan stryka bort håret med baksidan av handen när man har nagellack så att det inte försvinner. Minst ett gapskratt om dagen åt vår grandiosa primadonna blire.

Soc-samtal nummer två

Efter dagens simhallsbesök bestämde vi oss för att lyxa till det lite med snabbmat och hamnade på närmaste hamburgerrestaurang. När vi hade ätit färdigt ville T komma fram bakom mig så jag ställde mig upp för att släppa förbi henne, hon snubblade över min fot (BAKOM min rygg!), snubblar fram några steg för att rasa i marken ca. 2 meter bort från mig varpå hon högljutt, och såklart halvgråtande, utbrister:

- Men mamma! Jag har ju sagt att man inte får knuffas!

Den här gången kunde jag faktiskt inte hålla mig för skratt. Där sitter mamman och vräker i sig fettiga pommes frites och knuffar plötsligt i väg sin 4-åring så hårt hon kan så att hon drattar omkull två meter längre bort. Gripande bild.
Så. Nu är det bara att nominera mig till Årets Mamma. Någon?

Inte bara glass, lite godis också

Man kan kanske tro att vi mest bara ätit mangoglass den senaste månaden men så är inte fallet. Fullt upp i livet, blir tystnad här. Har mycket som skulle behöva förevigas men minns förstås inte vad, därav poängen med att "föra blogg".

Igår på morgonen sprang lillebror, som nu sover i vanlig säng, in och väckte den kära systern. Hon blev rosenrasande och var arg lite till och från under gårdagen över att ha blivit störd. Vi övertygade honom att komma in till oss när han vaknar i stället och detta han gjorde i morse. Alldeles för tidigt förstås då det verkar som att ljuset får våra, i vanliga fall långsovande, barn att kliva upp runt 6-snåret.

Jag segade mig i alla fall upp och lärde honom att smyga in i vardagsrummet men då vi kom dit så satt storasyster redan där:
- Jag tror jag svimmar, var det inte du som ville sova länge idag?
- Men mamma, jag kunde inte. Jag tänker bara på godis.

I veckan har intresset för bokstävernas värld varit extra överhängande och nu är det inte långt bort till att hon börjar läsa. Hon ljudade ihop de första sidorna i Dinosaurieungar med lite ljudarhjälp, bokstäverna klarar hon alldeles själv, och var jätteglad och stolt när hon upptäckte att hon kunde läsa.
Det är en relativt lugn, harmonisk, glad och hjälpsam tjej vi har här hemma nu och tacksamheten sprudlar!

Fredagsmysigt tips

Vi äter ofta smoothie till fredagsmys men i veckan läste jag tips om snabb mangoglass i Buffé och tänkte testa det som omväxling. Grymt snabbt och helt fantastiskt gott!
Köp frusen mango i bitar och en vaniljkesella. Gå hem. Stoppa i mixern. Mixa och servera med färsk mango och hallon. Häll eventuellt i lite vaniljyoghurt om glassen behövs "spädas ut". Hur gott som helst och inget hyperaktiverande socker i barnen innan läggdags. Tokgott!

Waterworld

En nattlig krasch. 150 liter vatten i pannrummet och en, inte så stilla, undran om allt ändå kanske möjligtvis fungerar som det ska.
Vattenberedaren bestämde sig för att släppa från väggen i natt, landade på anslutande rör och nu håller vi alla tummar i världen för att vi ska slippa köpa nytt sånt där skittråkigt. Gör det ni också, vetja!

Ny dag, nya kubikmeter

Så kom då ytterligare en dag med erbjudande om tung och svettig skottning. Jag kan inte annat än att fundera på hur vår gård kommer att se ut i mars om inte snön slutar att falla decimetervis snart. Fint, men svårt att göra av med. Får väl se det från den ljusa tiden och öva mig på att använda mitt nya objektiv för att föreviga istiden.

Kidnapparmamman

Ni vet i torsdags, när jag skrev om den fantastiska turen till stora affären och de mångna barnautbrotten, då glömde jag att skriva om att jag nog mest troligt dragit på mig en misshandelsanmälan från kringströvande handlare. För då, när vi gick ut med vagnen och livet var som värst för vår storasyster för att hon inte fick vatten på rätt sätt så trumfade hon med sitt bästa vid påstigning. Hon själv satt i bilen, jag försökte ta på henne bältet men det gick sådär då hon var en arg fjäder som försökte kasta sig ur bilen för att få vatten / inte följa med hem eller vad det nu kan ha varit. Jag försökte lyfta in en påse varor i baksätet över henne då hon skriker:
"AAAJ mamma! Sådär gör man inte! Man knuffas inte!" och sen kom det som jag kan skratta åt nu men som jag just då såg som föga komiskt:
"HJÄÄÄÄLP! Kan inte någon hjääälpa mig!?" med drama och panik i rösten.

"HJÄÄÄÄLP! Kan inte någon hjääälpa mig!?" Detta upprepades från att jag äntligen fått in henne i bilen och sen, med hennes ansikte och händer tätt emot rutan, över hela parkeringen och ut på den stora vägen. "HJÄÄÄÄLP! Kan inte någon hjääälpa mig!?"

Eeeh? Var lär man sig sånt när man är 4 år? Trycka på svaga vuxenpunkter, 15hp? Nu efteråt skrattar jag åt händelsen men undrar var våra konflikter kommer att leda oss härnäst. Själv tippar jag någon psykiatrisk klinik eller fängelse. För mig alltså. Fina, dramatiska, stora, arga, smarta tjejen - hon blir säkert politiker.

Hajba, hajba.

Från att, mer eller mindre, ha satt det här med aja-baja (baja-baja) så har vår lillebror nu övergått till den betydligt mer festliga varianten hajba-hajba. Han surrar oss halvt sårörade och får oss alla att skratta med sina roliga ord och påståenden. På dagis "klagar" de just nu på att matron försvann när han hittade sin pratlust, den försvinner liksom inte för en enda vaken minut sen sekunden den dök upp i våra liv. På gott och på ont. ;)
Hörde just inifrån toaletten: "Näe vovven, inte så. M bajsar. Stanna där. Ligga golvet. Hajba, hajba."

Jag hade tidigare idag önskat att hajba, hajba hade varit nog för att lugna den smått hysteriska flicka jag fick med mig på veckohandling. Vill ha det, vill ha det, får inte, UÄÄÄÄÄÄ. Dumma mamma. Vill ha nötter. Ok, en sort, några. NEEEEEEJ. Inte den. UÄÄÄÄÄÄ. DUmmaste mamman i världen. UÄÄÄÄÄÄÄÄÄ. Panikgråt och evigt nej. Törstig, vill ha vatten. Nej, inte ur den muggen. UÄÄÄÄÄÄ.
Halva den stora affären stannade upp och tittade medlidsamt på oss (henne eller mig, jag vet inte?) med ett snett litet leende. Svett och ont i huvet. Alldeles för arg. Helst i bilen där skrikandet och alla arga, elaka ord aldrig slutade. Slutade som vanligt i ångestfyllda tårar från hennes sida och "Förlåt, förlåt, du ÄR snäll, du är inte världens dummaste, jag älskar dig". Kanske inte världssmartast att ta två dagiströtta barn på veckohandling en torsdag eftermiddag kl.15 men det passade så bra efter våra läkarbesök och jag trodde vi skulle fixa det galant efter senaste tidens lugna gata.

Önskade också att orden haft effekt igår eftermiddag, i andra sammanhang, då frustrationen och förmågan att nå och förstå varann kändes total. Känns som att driva saker mot en stenvägg och tappa all energi, gång på gång. Hajba, hajba.

Hormonell - vem, jag?

Jag vet inte vad det är med mig (och nej, jag är INTE gravid) men mina tårkanaler öppnar sig visst fler gånger per dag än vad någon trodde vara möjligt. Bara ikväll grinade jag först i hyfsat icke-sorgliga Inception, sedan i UNICEF reklamen som konstaterat att ALLA barn ska få finnas och så nu igen då jag tänker på den reklamen. Det rinner till varje gång någon har varit minsta lilla snäll eller fin mot någon annan, när någon far illa eller vid blotta tanken på att någon någonstans eventuellt far illa någon gång. Jag bölade i veckan till animerade Up och hade jag inte haft videokameran som skydd på barnens luciafirande hade jag snyftat än. När jag såg Svinalängorna i onsdags kom det så mycket att behån blev blöt (tårarna rann alltså, helt sexigt, ner utefter hakan och droppade ner i urringningen och fejkade badstatus på mina underkläder).
Jag köper väl att jag är så här litegrann då jag börjar vänja mig vid att alla mina känslor alltid kommer hundra procent påslagna men (vid min Gud!) det här känns inte normalt.
Frågan blir alltså: hur slår man av hormonerna, eller vad det nu är som gör att jag är en sån grinmaskin? Finns det tips för sånt? Typ bita sig tills man blöder i kinden och tänka på krig eller koncentrationsläger. Risken är väl då bara att jag gråter lite mer.

Liten nej-sägare blir stor

I jul har det hänt några stora, bra grejer på lillebrorsfronten. Nummer ett: han är torr. Vi behöver således inte köpa dyra, miljöovänliga blöjor mer utan kan lugnt vila i det faktum att vi nu har noll stycken blöjbarn. Känns som ren och skär lyx att båda våra barn bestämt sig för att rata blöjan från 2 års ålder och ägna sig åt annat (som att skrika nej till sina föräldrar, vilket bägge gillar skarpt). Mäkta imponerande faktiskt då han generellt under jullovet sovit mellan 20-10 och ändå lyckats hålla tätt på natten.

Nu har han dessutom insett att man kan kalla sig själv för Jag. Lite tråkigt kanske då han varit bedårande gölli när han benämnt sig själv med ditt namn med N i stället för L i hela den här kan själv-grejen som nu pågår.

"N s/hälv. Inte hämpa!" = Hjälp mig inte jag fixar det här.
"Topp. Tanna hemma! Inte föja N. (Joo mamma, föja.)" = Följ inte med mig, jag gör det här (men blir lite mammasjuk och ändrar mig i sista stund).
"Där var den! N bäla." = Åh, den där som jag sökt så länge, nu är den min och ingen annans.
"NÄE MAMMA! N!!!" = Fattar du trögt, jag sa ju att jag skulle göra det själv!

Annat vanligt förekommande:
blam = barnprogram, blAn = banan, inte, gummi = tuggummi, balett = tablett, gogi = godis, glass. Bara bra och fina nyttigheter alltså.

Annat karaktäriserande är det sursura ansiktet som rynkas ihop vid minsta motgång och gör honom oemotståndligt söt men arg om man skrattar "Inte klatta, N aj!" och att han vill vara vaken (= naken) all sin vakna tid. Vårt finaste lilltroll.

Rå fisk

Uppvärmning med jobb stod på dagens att-göra-lista och det kändes helt ok. Var först 100% ofokuserad men fick till en hel del till slut i alla fall, halvtidsvilade med sushilunch och shopping light och sen var jag på topp igen. Kändes som en bra smörjning innan kvällens surströmmingsmiddag och sedan såklart den sedvanliga fredagskraschen.
Så nu sitter jag här, med skottad gård i ett tomtefritt hus och siktar på att kunna alla frågor i På Spåret med en hel helg kvar att suga på.

Mycket vill ha mer.

Laddar för workety-work genom att städa källaren. Hoppas det funkar för jag vill egentligen vara ledig myyyycket längre, att vara två vuxna hemma i två hela veckor är som jordgubbar i juli!

76.75

Som ett försök till nystart efter helgernas alla matfester satsade jag på ett spinningmaraton idag. Tre timmar på cykeln och nästan åtta mil. Det var ungefär så mycket jag orkade den här dagen. Nu har jag huvudvärk och är bjuden på fest. Smart drag det där med nystartstänkandet.

Det verkar ha varit ett lååångt år i år.

Jag tänker varje år att jag ska skriva en kort sammanfattning om vad som hänt mig och människor omkring mig under året som gått men varje år glöms det bort i massorna av annat. Tänkte råda bot på detta i år för att faktiskt minnas det fina år som varit.

Årets happening:
Fick äran att få rollen gudmor till ett mångkulturellt underverk. Med pompa och ståt firade vi, bar kors och hade oss. Jag fick tillåtelse att kalla mig fadder på grund av bristande gudfruktighet. Allt som allt: mycket fint och hedervärt.

Årets beslut:
No more sova dåligt. Har harvat runt som en propeller i min säng i en sisådär fem år med mycket varierande, alltid dåliga sovresultat. Efter två prat med en man med hjärnkoll bröt jag upp med det gamla. Vilken grej!

Årets insikt:
Efter att jag börjat sova bra har jag onekligen börjat bete mig lite bättre också. Lustigt det där med att man inte riktigt inser den fulla vidden av god sömn förrän man får sova. Mer sömn, mindre irritation. Who knew?

Årets materialist:
Kunde bara inte gå tillbaka till PC då min gamla Mac la av. Efter inre pengar vs. suveränitetsdebatt blev det ny Mac + en liten till vardagsrummet. Vi ser nu alla Play-kanaler och program direkt i tv:n och arbetshörnan har aldrig sett snyggare ut.

Årets besvikelse:
Väntade pengar uteblev och blev till ett riktigt smolk i den professionella bägaren. Surt sa den spanska räven och började planera filmstjärneroll som tröst.

Årets resa:
Blev nog, trots vissa bakslag (bland annat i form av askmoln av alla de slag), till söderns huvudstad. Jag är hopplöst förälskad i byggnader, kultur, mat, fina affischer och snack. Snack, mmmm. Och så hon, min andra halva som jag reste med mest. Fin hon också. Huvudstadsresan med storasystern i familjen var inte fy skam den heller men snacket alltså, går bara att mäta på passionometer.

Årets bok:
Skrevs nog inte 2010 men blev nog ändå den som påverkade mig mest under året. Lyckan, kärleken och meningen med livet. Mest för att den nog fick mig att tänka på mycket som jag på något sätt är mitt uppe i att tänka lite nu som då. Definitionen på begrepp, tankar och värderingar lite tillvridna och tänkvärda på ett lättillgängligt sätt.

Årets idé:
Insikten om att man inte kan ha en timring stående på gården som får agera sovstuga för resande en par, tre gånger om året kändes skön. Beslutet är taget och nu kommer den vedeldade bastun att göra sitt välkomna intåg i våra liv. Förr om du frågar mig, senare om sambon får bestämma. Hans "bearbetning" av nyheter tar inte fem sekunder som det gör för mig. Synd det där. Men i vår, då blir vi med bastu.

Årets projekt:
Med sovrum och klädkammare färdigfixade fick vi till vår arbetshörna. Här ryms all vår viktiga pappersexercis och vi kan surfa och pyssla obegränsat. Inte bara behövligt utan snyggt också. Bra gjort vi!

Årets värsta:
Gökskallarna som stod för den aningen förändrade parlamentariska situationen genom sitt sha-la-la-la-röstande. Jag skäms något fifaniskt över att det fick hända i Sverige. På ett mer personligt plan är nog det värsta att jag blir sämre och sämre på att hålla kontakt med mina långväga kära och nästan aldrig pratar i telefon längre. Det finns så många guldkorn som jag saknar och tänker på men som aldrig får veta det, fy skäms på mig.

Årets obegripliga:
Att vara hemma med båda barnen var verkligen helt fantastiskt roligt, jobbigt, skönt och gav helt nya perspektiv på de två små nya människorna i vår närhet. Hela den här 15-timmars-debatten om hur fruktansvärt hemskt det blivit när man nu måste ha barnen på förskolan fem dagar i veckan och bara tre timmar om dagen blev således, för mig, aningen absurd. Jag fattar inte. OM det nu är så jobbigt att gå upp, lämna barnen, gå hem för att sedan nästan direkt gå tillbaka och hämta dem igen är mitt tips: ha dem inte där då. Jag förstår inte när hjärntvätten att vi "måste" ha barnen på dagis till vilket pris som helst tog plats. Fint om det funkar för vissa men vad är det att bråka om? Alternativet är väl enkelt? Det finns väl inte en unge i världen som inte klarar sig utan förskoleplats, helst inte då alternativet är att vara hemma med mamma/pappa och syskon. Känner mig fortfarande som ett gigantiskt frågetecken över att de upprörda känslorna stormade Sverige som aldrig förr.

Årets hemvändare:
Lillebror. Kanske vi får se honom lite oftare nu!? Det kanske hamnar på listan för nästa års mest välkomna förändring.

Årets glädjetjut:
De många förlorade centimetrarna satt fint efter två graviditeter som inte gjort några underverk för bekvämligheten. Hoppas jag får tjuta igen i vår. Nya utmaningar, nya mål - leder nog till glädjevrål. Eller nåt sånt.

Årets gourmet:
Mat är sjukt gott i alla former men hörni plockmat alltså; visst slår det väl allting annat!? Ostar, skinkor, räkor, tomater och små knyten och rullar. Vattnas ju bara man tänker på det. Alltså blir årets gourmet playan i Vavarenudethette. Sjuhuhukt gott!

Årets köp:
Det blev inte en, utan två slalomutrustningar på målsnöret. Längtar som fasen efter en familj i pisterna och nu är vi tamejtusan ett steg närmare. Både jag och mannen är supersnygga i våra nya grejer och det måste göra susen för åkningen tänker vi oss. Helst jag som inte åkt sen högstadiet. Peppad men Bambibent.

Årets låt:
I like to move it om man frågar barnen och budskapet i titeln kan jag väl skriva under på som årets grej även om man frågar mig. Annars tycker jag nog, lite oväntat, att Robyn gjorde en grym comeback på gilla-sidan.

Årets klantigaste:
Genustänket alltså. Vad är det med det egentligen som gör det så svårt för så många? Männen med ölen i handen framför tv:n då kvinnorna styr i köket. De våldsamma pojkarna som ursäktas av fröknarna med att de "bara vill leka nära". De manliga kollegorna med, inte bara högre löner, utan också annan tilltalston och respekt än de kvinnliga. Familj som "tycker synd om" då mannen förväntas göra samma. Kanske jag skulle döpt kategorin till Årets kräkframkallande och bett om lite skärpning i leden!

Årets överraskning:
Att jag, efter gymkortets utgångsdatum, självmant drog på mig löparskor och joggade mig genom hela sommaren. Att peppen blev ljudbok i öronen och sköna träningskläder. Att jag förberett mig inför vårens start med nya skor och distans- och tidsmätare. Årets chock verkligen. Årets chock.

Årets slit:
Att ha en 3-åring som lider av ständiga hormonsvängningar och är mestadels arg, frustrerad och ledsen med ofattbara utbrott är bitvis oerhört påfrestande och en liten sorg i själen. Så mycket ilska och lidande i en sån liten kropp. Det svåraste i år har nog varit att försöka bemöta utan att bli till en 3-åring själv då tålamodet brister och man redan haft samma konflikt och diskussion arton gånger samma dag. Ibland med bristfälligt resultat. Man kan bara göra så bra man kan men misslyckanden och brist på tålamod har absolut känts slitiga i perioder.

Årets person:
Här finns så många att välja bland men just i år känns det nog ändå som att valet är relativt enkelt. En kär vän som definitivt blivit kärare under detta år som blev lite av ett parhästår med denna ljuvliga brud. Vi har delat motivation, situation, irritation, relation, inspiration och inte minst transpiration. En utmanarnas mästarinna. En husvagnarnas drottning. Rolig att skratta med. Klok att lyssna på. Medhållande att avreagera sig med. Fin att titta på. Snabb att gå med. Bra att ha i alla lägen faktiskt. ♥

Årets klubb:
Kan nog mycket väl bli Rastlösa Anglofiler. Jag avvaktar och återkommer.

Årets blogg:
Lätt Underbara Clara. Alternativet du älskar kallar hon det och jag är benägen att hålla med. Lite loppis, lite pyssel, ekologiskt, fina bilder, stor mage, kreativitet och bra idéer. Fem träd av fem möjliga.

Årets känsla:
Som vanligt svårt att reda ut begreppen här. Mycket av allt. Skratt, tårar, irritation, ilska, lycka, rubbet. Men allt kan nog ändå sammanfattas i tacksamhet.
Tacksamhet över att det faktiskt är jag som lever det här ibland överjävliga, men mestadels fantastiska livet. Tacksamheten över att leva i den här fina familjen med två galna barn som ibland tar knäcken på varann och på sina föräldrar men som mest är galna som "i springa runt nakna i huset, hoppa från borden och dansa vilt till I like to move it, move it"-galna. Som retar gallfeber på varandra men vill ha varandra nära och som tagit syskongrejen ett snäpp uppåt, framåt under året som varit.
Över mannen som gör allt för oss, som är andra delen av lapptäcket i det pussel som är vårt ekorrhjul. (Allt behöver väl ändå inte vara begripligt.) Att han är min raka motsats visar sig ofta vara precis rätt val och under det här året har det många gånger visat sig ytterst behövligt. Att vi alla mår bra. Tillsammans.
Över mitt jobb med fantastiska kollegor som är kloka, smarta och snygga och alltid bjuder på gapskratt i arbetsrum av diverse slag. Mitt hus som står här och blickar ut över lugnet och ron och som snart bjuder mig på själsrenande bastubad vid vattnet. Vår familj som ställer upp till obegriplighet och barnvaktar, skjutsar, matar och ger kärlek. Våra vänner. Nya och gamla, grymma hela bunten. Som i grymt groovy att cirkulera med. Coola katter allihop. Men mest av allt hjärtvärmare i blåsigt väder.

Och så slutligen då:
Årets julklapp:
I år hyrde vi ett ställe där hela släkten skulle rymmas för att fira jul tillsammans. Vi åt, skrattade, tävlade, surrade, åt lite till, spelade spel, tomtade och mådde allmänt skönt. Kunde inte ha kommit finare inslagen om du frågar mig.

Puh. Måste jobba lite på summeringen inför nästa summering.
Gott underbart 2011!