Jag känner mig just i dag intensivt lycklig för mina helt fantastiska barn som, likt änglar, ligger naket avslappnade utbredda i sina sängar och för min man som diskar fast det var han som lagade mat och det egentligen var min dag. Med guldkornen nära känns det lite lättare sådana här dagar när man mest går omkring och sparkar på stenar och muttrar otrevliga saker. Mycket tid lagd på oförutsedda, icke-inkluderade uppgifter, tid som i stället hade behövts till att komma i kapp och förbi.
Lilltjejen livar upp på väg till danskursen, först genom att prata bebisspråk med ett gosedjur i bilen:
- Lilla mus-pus. Är du sjuk, din stackare...?
...
- Men mamma, varför får jag tårar i ögonen? Det där var väl inge sorgigt!?
och sen när vi närmar oss träningsanläggningen och hon får syn på skylten:
- Står det verkligen Kråkan där?
(Ja, man kanske kan gissa vilken fågel det egentligen skulle ha varit...?)
Musiknostalgi och språkstudier på kvällskvisten livar upp en i övrigt ganska arg dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar