Har ju haft fel förut...

Jag tror det är en tand på gång. Det gnälls och klias med tungan på den nakna tandraden. Magen är katastrof och det stinker i husets alla rum efter morgonens blöjbyte. Hon vill inte äta och helst inte sova. Gärna skrika så högt hon kan i vagnen. Låta tårarna rulla och se lidande ut. Småler vid pappans trummande i bordet. Kanske dansa lite hippetyhopp. Skaka tuggummiaskar går också bra. Får se hur fotbollspublik i regnet funkar...

English breakfast

Är så trött att ögonen går i kors och upp och ner. Vi, de sanna kvälls(natt)människorna, tar oss aldrig i säng i tid på kvällen och är ALLTID lika trötta när T glatt ropar inifrån sitt rum på morgonen. Tjohoo - kom och hämta mig nu! låter precis likadant som Skjut mig - är det morgon igen!?
Har i alla fall, förutom de vanliga morgonsysslorna, hunnit köra en tvätt och plocka undan lite i kaoshemmet.
Nu ska jag överraska min sovande favoritvuxen med hans älsklingshelgfrukost. Riktiga engelska scones med grädde och socker i och en stor kopp Earl Grey på det. Kanske till och med kan få den morgontröttaste mannen (= min!!) att vakna till liv!?!

Trevlig helg till alla rara, underbara!

Med grus i ögonen och gräs under skorna

Idag förbereder jag och lilltjejen oss på mängder av rolig idrott. Den stora fotbollsfestivalen har nämligen kommit till stan och jag har två små kusiner som fortfarande håller sig inom åldersramarna för att få vara med. Jag älskar att gå på fotboll. Fotboll på sommaren är som snö på vintern. Nåja, nästan i alla fall. Och nu var det länge sen det fotbollades. Ska bli så mysigt så. Ts första stora sporthändelse i livet. Snart är det hennes tur... (? *hoppas hennes fotbollsfantastmamma*). Det verkar till och med som att himlen kanske tänker spricka upp och släppa igenom lite solljus dagen till ära. Lovelydaylovelydaylovelyday-LOVElyday.

Till nya jobbet...

Ehrm!

För den uppmärksamme kunde man under gårkvällen se att även Språkprofessorpolisen C var tvungen att ändra lite i ett av sina inlägg. En mening av samma konstruktion som I like. hittades i en av texterna och kunde såklart inte få finnas kvar efter föregående nedslag på fenomenet. Men jag lovar att jag blivit lurad. Någon har indoktrinerat min hjärna med uttryck jag inte gillar men ändå, tvångsmässigt, måste använda mig av. Nu är det slut på det. För visst - v i s s t - är det så att det borde vara helpasserat och åtminstone lite irriterande att skriva I like/love eller den svenska motsvarigheten när man vill uttrycka gillande!?
Ett direktöversatt engelskt fenomen som visst verkar kunna hålla i sig alldeles för länge för att bara ses som oförarglig trend... Idag blir det pensionärs-tummen ner.

Jag gillar INTE

Bara ett enda inlägg till för idag... (märks det att min kille och tillika underhållare är på kurs ikväll eller?). Måste bara säga att jag IRRITERAR IHJÄL MIG på att folk i allmänhet verkar tycka att det är kul/charmigt (?) att säga/skriva I like. eller Jag gillar. heeela tiden. Särskilt i bloggvärlden. Sluta upp med det. Det är skitfånigt. Det saknas ett substantiv. Det är inte kul.
/Självutnämnd språkprofessor

Dagens dag

Förutom tillbakablickar på en tidigare tid så har ju även onsdagen bjudit på en dag att lägga till livsräkningen. Det har varit en bra dag idag. Efter Försäkringskassesamtalet vill säga. Det kunde jag nog ha klarat mig utan men då hade jag säkert blivit jagad av FK redan i morgon med krav på pengar + hög ockerränta för försumlighet och slarv. Så det kanske hörde till brahögen ändå.

Det bästa med idag är att jag återigen blivit påmind om skillnaden mellan stor stad och liten stad och folkets mentalitet i de båda. Efter ett snabbt snack med mamma S kom vi överens om kaffe. Hon kom med vän och 2 bebisar i bakvattnet och OH! som jag gillar sånt! Helt utan omständighet och med sug på kaffeböna. Om jag var pensionär, eller hade mer tid till förfogande som inte var avsatt till blogg eller annat superviktigt, skulle jag genast skicka in en Tummen upp i lokala tidningen som löd: Tummen upp för de två mycket gemytliga mödrar och deras underbart rara barn som ställde upp på ett spontant trevlighetsbesök hos en fikasugen sällskapstrånande. Det gör jag gärna om!
Skillnaden mellan städernas storlek är med andra ord att jag upplever att man umgås mer avslappnat och direkt i en liten stad än i en större där artighetsritualerna oftast tar längre tid... När man säger "Kom förbi!" så menar man det utan att undermedvetet tänka (men ring först så jag hinner städa och baka innan...)

Så småstadsmentalitet är jag tacksam för. Man kan kanske tro att jag är proffs på det här med att gå omkring och vara tacksam för grejer men så är det inte. Jag irriterar mig alltför ofta på petitesser och är värdelös på att ta emot erbjuden hjälp. Blir då nästan sur och tänker genast: "Grumfmumfmff. Tror de inte att jag klarar mig själv eller? Jag klarar mig själv! Låt mig vara ifred!" Så jag tränar som bäst på det här med att gilla läget och tacka och ta emot. Har bara kommit mig genom uppvärmningen än men vi får väl se om det kan bli nåt stordåd av det till slut. Typ att jag inte tänker så mycket på allt som jag inte skulle behöva tänka på alls.

Tacksamhetens anda har alltså fått genomsyra denna dag med ett spontant, trevligt besök med uttryckt önskan om varma sommarkvällar att sitta ute och filosofera i som höjdpunkt. Den härliga promenaden som jag och T äventyrade oss ut på nu på kvällskvisten var också en glädjespridare. Jag hade i och för sig svårt att tacka livet för det efterföljande grötkladdet i håret och på hela bordet, litern vatten jag spillde på golvet och sen klev i, det av-bebis-uppätna lingonriset, lillnävens järngrepp som nästan piercade min läpp på 4 ställen och de intensiva gallskriken vid läggdags. Men nu. Nu när jag ska äta min solokvistmiddag ute i varma kvällssolen och tacka Fru Gud för uppfylld fikaönskning. Nu. Nu är jag varm och lugn och tillfreds och... just det... tacksam.

Nu så.

Nu har lyckan vänt och livet ler mot mig igen. Dags att dra fram listan med Saker Att Vara Tacksam För och bocka av den senaste tidens höjdpunkter. I kronologisk oordning förstås. Jag har såklart inget minne av den faktiska ordningen på händelserna i mitt livs sista vecka. Men ingen har väl sådand orimliga förväntningar på en stackars förvirrad!?

Vi börjar med midsommar för den minns jag faktiskt. Dagar med speciella benämningar har ett eget minnesfack i min hjärna. Dock ej Pingst, Kristi Himmelfärds och Nationaldagen. Jag menar viktiga dagar med speciell benämning av typen Jul, Nyår och Påsk. Och så Midsommar. De minns jag. Oftast i alla fall. Midsommarredogöring var det ja.
Hela lilla familjen tog sovmorgon och låg länge kvar och myste i stora familjedubbelsängen. Sen pysslades det med utefixargrejer hela dagen lång. Helt omidsommaraktigt. Det var inte förrän efter Ts nattartid som jag kände att vi kanske skulle spränga in lite midsommar i dagen och svängde ihop en gubbröra som sköljdes ner med ljuvligaste rosévin. Som delades med sambon i bästa midsommaranda. Sak 1 att vara tacksam för blir alltså: Romantik i form av tudelad vinflarra. Sambon gillar egentligen inte vin men "offrade sig" för den goda saken. Lovely man that M!

Midsommardagen smiddes familjeplaner. Lillebror med tjej på middag med drink, jordgubbstårta, massa smask och allmänt mys. Mycket trevligt och alternativt firande till självaste midsommaraftonen som ju i sig var alternativ motför tidigare år. Sak 2 är alltså given: bästa umgänget och maten. Och drinkarna förstås. Rakt intagna från trädgården och mixade med massa kärlek. De sov över och assisterade genom att bli förmiddagsbarnvakter så jag fick sova en stund extra när lilltrollet ville vara vaken och mamman var trött, så trött. Sak 3: Det glada lilltrollet. Samt hennes filtvaktare. We looove you.

Efter dessa två dagar med benämningar ter sig allt något suddigt, som i en dimma. Men stor tacksamhet det känner jag ändå. För att min familj är frisk och lever. (Läser historier om små barn som dör och gråter FLODER. Och är extra tacksam att mitt barn lever! Vilken tur jag har!) För att jag har så skön och glad familj som jag litar på och vet var jag har. För att jag är omtyckt och tycker om. För att någon dricker mina experimentella drinkar. För att mina problem som verkar jobbiga och tunga ibland, med lite perspektiv, är skitfuttiga och löjliga och inget att egentligen bry sig om. För att jag har världens bästa tjurskalliga kille och för att han vill ha mig tillbaka. Det är så fantastiskt med kärlek. Att man lyckats hittat någon som man verkligen vill ha för brinnande livet och att den känslan sen håller i sig trots att man träffas varje dag och lagar mat och ser på tv och lägger barn och bråkar om hushållssysslofördelningsorättvisor. Är inte det fantastiskt!?

:56

För alla siffernissar: märkte ni så enormt tidsmedveten jag var när jag skrev ett inlägg klockan 20:56 igår och så ett klockan 10:56 idag. Mindre saker har blivit kallade mirakel har jag hört.
/Intresseklubbens ordförande

Att uppskatta det liv man har

Jag tänkte skriva nåt fint om hur bra vi egentligen har det i våra liv men sen pratade jag med Försäkringskassan och känslan var som bortblåst. Fick nämligen panik igår när jag fick mitt lönebesked och insåg att jag ju faktiskt får semesterlön från mitt (håll i er nu!) j o b b i sommar. För första gången någonsin. Jag tänkte "Halleluja!" och "Åh nej! Nu tror ju Försäkringskassan att jag fuskar! Måste ringa ditt PRONTO!. Måste betala tillbaka utbetald föräldrapeng för juni och inställa julis utbetalning. Nu. Innan de granskar mig." Försäkringskasserösten i första luren lovade att det skulle ta 3 minuter att få hjälp med mitt ärende och 30 minuter senare satt jag fortfarande kvar i runtkopplingcirkusen. Nej, du måste prata med föräldrapenning / Piteå / Jan-Erik / Skellefteå / Sture / Thorén etc. Bara för att jag flyttade efter den 1:a november. Och fyller år den 17:e januari. Makes perfect sense, eller hur!?
Nu verkar det dock som att vänliga rösten Thorén i Skellefteå (kontor 2580, mitt kontor) kanske fixar det. Men innerst inne känner jag mig fortfarande skeptisk. Måste kolla "Mina ärenden" varje timme tills det är klart. Att utbetalningskortet de ska skicka mig stämmer på öret förutsätter jag. Inga glitchar på en dag eller två där inte. Och att återbetalade barnledighetsdagar automatiskt dyker upp på "Min sida" igen är väl självfallet!? Eller?

Det är mycket nu...

Bland alla picknickar, utepysslingar, familjefikan, bebisbarnaktiviteter och fiskmiddagar hinner jag inte så mycket mer än just bara det. Orken är slut på kvällarna och bloggen har återigen fått ta en liten ofrivillig paus. Men jag är snart tillbaka. Med en massa bra saker att säga om livet. Så hav förtröstan och minns att den som väntar på nåt gott...! ;-P
Nu ska här mördas i Midsomer. Sommaren är mordens högtid. S-S-S-S-S... *Hannibal Lector-läte*

I väntans tider

Efter en cykeltur i ljuva sommarvindar blandade med hot om regn, med T som ett medföljande paket därbak, sitter jag nu här igen och inser att det är midsommar i morgon. Den stora Förväntardagen. Dagen med sill och potatis. Nubbe och glada skratt. Utsikt över vattnet och mängder av jordgubbar. I år blir det annorlunda. Vi ska packa lilla picknickkorgen och bege oss ut i naturen med dotra i bärstol på ryggen. Titta på fåglar och träd. Äta en blåbrig kanelbulle och dricka solljummen saft. Lukta på sommaren och smekas av vinden. Ibland kan stora sällskap och planerade middagar få mig att vilja krypa in i mitt skal för att stanna där tills festen är över. I morgon är en sådan gång. Det händer inte ofta, men lite då och då vill jag bara vara ifred och njuta av den lilla bit av liv som jag har skapat åt mig själv. Och min familj är just nu min allra bästa bit liv.
Nu väntar jag bara på att sötaste sambon ska komma hem från en arbetsdag i Umeå, att T ska vakna med ett leende och roa mig en stund och på inspiration för skapandet av morgondagens picknickmat. Jag vädrar kärlek, glada skratt och vår första midsommar som liten familj. Ingenting har nånsin luktat godare.

Med detta önskar jag er alla en alldeles underskön midsommarafton i vilken form den än bedrivs. Och kom ihåg: nu blir det snart bara mörkare. Och mörkare. Och mörkare. ;-D Njuuuut!

Foto: Privat

Krypet

Igår la jag ner lilla vildproppen på golvet i vardagsrummet och gick sen till köket för att hämta mitt kaffe. Som vanligt så plockade jag undan lite på vägen så det tog väl sådär en minut eller två. När jag kom tillbaka befann sig pruttungen på ett helt annat ställe än innan jag gick. Hon kryper? Hon kryper! Eller jag kan kanske inte påstå att hon kryper direkt. Hon trycker sig snarare bakåt. Ibland sakta, ibland i en rasande fart. Men hela tiden med denna galna blick ackompanjerad av höga, ivriga läten.

Jag och pappan roade oss en timme eller så bara genom att titta på genombrottet. För alla små framsteg känns just som små underverk. Nåt man inte får missa för då kommer nästa innan man hunnit blinka och vänja sig vid det föregående. Så där satt (eeh... låg) vi på första parkett och skrattade åt runtfarandet. Jag som aldrig skulle bli så här...

Utmanad...

...av Cissi att visa upp hur vår kyl ser ut. Vet inte om man utifrån denna bild kan dra några djuplodande, psykologiska slutsatser om mig som person men här är den i alla fall:

Är ju precis som Lulu Big-Lips Carter egentligen emot det här med magneter och "krafs" på kylen men tycker samtidigt att det blir lite tråkigt och tomt utan. Så ja, jag är en kylskåpsschizo. Här finner man för tillfället diverse magneter från Lagerhaus, ett par med älgar (Städälgen = M, Champagneälgen = jag), kort på alldeles nykläckt liten T, ett där hon förvånat poserar och ett på vännernas lilla S. Icke att förglömma mina badänglar och kortet med utomjordingarna (Texten lyder:Well, intelligent life or not? -Those with brains seem ok. Those with testicles I'm not too sure of.Tihi. Tihi.) Och giraffen med mustaschen från älskade J. Det perfekta kortet som symbol för vår vänskap. Lång, galen och hysteriskt rolig.

Jag utmanar härmed alla som känner att de vill bli kyligt utmanade.

Utepyssel

Har förstås glömt att visa så fin vår nya grillplats blev när jag utelaserade den. Den nyupptäckta nackdelen med denna uppiffning är att man ser vartenda liten pollenkorn och fågelspillning. Som inte direkt lyser med sin frånvaro. Snarare tvärtom. Fåglarna har hittat sin favoritoalett i trakten. Så också vartenda fröspillande träd. Suck. Men fin blev den i alla fall...

Med helg i backspegeln

Måste nog berätta lite om mitt första äventyr som barnlös också. Det började sådär. Lillfia sov skräpdåligt och som konsekvens så också vi. Största delen av lördagen spenderades därför som i en ögonsvidande dimma men var ändå full av förväntan. En trevlig, och GOD, middag avslutades passande nog med sommarsöta jordgubbar och lyxig vaniljglass med lite punsch. Likör till kaffet och redan här anades det första ruset.
Vi åkte hem till bästa tvåbarnsmamman och umgicks en glad stund innan det var dags för hysterisk promenad till utestället. Precis som fjortisar släntrade (nåja, efter endast en öl så släntras det ganska lite, även som oerfaren drinkare) vi gatan fram med ölen i näven och våldsamma fnisset i ständigt grannskap. Det gömdes öl i skogen, togs glada kort, kissades och fnissades ännu lite mer.

Kvällen bjöd på många skratt med människor som hör till tidigare omskrivna kategorin människor man nästan glömt att man någonsin känt men i vilkas sällskap man trivs ypperligt. Och visst är det märkbart att man inte längre är nyutexaminerad pubgåare. Vi hörde oss själva yppa meningar som "men herreguuud så unga!", ""vad är det där för sorts utstyrsel?" och "de där kan ju inte vara en dag äldre än 16.." vid flertalet tillfällen. Pensionen nästa alltså.

Min vana trogen så spenderade jag kvällen vid ett bord med avbytande glada samtalare och njöt av att se andra väggar än de egna där hemma. Jag är verkligen inte en tjej man i första taget hittar på nåt dansgolv utan trivs bäst pratandes, iakttagandes och tjuvlyssnandes på någon väl vald plats i lokalen. Fick alltså reda på en massa viktiga, matnyttiga fakta om livet och funderade lite extra på de rollbyten som livet bjudit på. De som förr i tiden var de Häftiga Hockeykillarna och de Piffiga Pinglorna har enligt dagens standard klättrat långt ner på statusstegen och det är nu Dåtidens Doldisar som bjuder på de bästa överraskningarna och de mest intressanta konversationerna.

Det är precis som jag och klokaste K diskuterade över kaffe igår och jag och smartaste S i parken i förra veckan. Konstellationerna har ändrats så totalt sedan högstadie- och gymnasietiden. Man ser numer på staden och dess människor med helt nya, mer nyfikna, klarare och öppnare ögon. Det nya har så mycket att erbjuda. And I like it. Den nya, vuxnare, klokare versionen av mitt gamla jag likes it a lot.

Det här med Stefan och Krister

Jag kan för mitt liv inte förstå grejen med buskis. Det är så dumt och fånigt och B att jag aldrig kommer att greppa varför så många jag känner tittar på, och faktiskt gillar, det dom ser. TV-stationerna, främst då TV4, verkar tro att alla högtider faktiskt i det närmaste f ö r g y l l s av Stefan, Krister & Co. Midsommar är inget undantag. Stolt basunerar man ut att nu är det dags för den fantastiskt roliga duon igen. Mitt inre skriker ord som idioti, galenskap och töntighet utan gränser. Högt skriker det. Högt, högt, högt. Kan någon förklara tjusningen? Eller på något sätt reda ut det oförklarliga fenomenet för mig. Hjälp.

Störtskur -> störtsur

Sitter nu här med T i knäet och stinker vitlök efter en tallrik ljuvligt god gazpacho. Det var egentligen meningen att jag skulle hänga ut tvätten men då började det som i ett trollslag att regna. Tydliga tecken från Hon Däruppe att vänta alltså. Kanske med en kopp kaffe och en chokladbanan? Jo, så får det bli. Skriver mer i barnfri timme.

En skummande, kall, stor öl, tack!

Solgudarna hörde mina böner. Solen skiner OCH det blåser = mindre myggor åt det norrbottniska folket. Det är dessutom röd, eventuellt svart, varning för alkohol i luften. Första pubköpta ölen på e t t och e t t h a l v t år (graviditetssjälvklarhet + amningsförenkling) skall saligt och definitivt inhandlas under aftonen. I några av de bästa vänners lag. Har redan hört om andra trevliga som ska till samma ställe som oss. Lillebror är ett exempel. Det verkar bli en bra kväll ikväll.

Kärlek och glädje för hela slanten

En liten rapport om Den lilla tjejen som raskt håller på att bli Den stora tjejen. På senaste BVC-besöket mätte hon 72 centimeter och vägde nästan 9 kilo. Sen vi flyttade in henne i sitt egna rum för ett par veckor sen sover hon hela nätter, dvs från 19 till ca.7, helt utan knorrande. Jag håller fast vid att det var jag som många gånger väckte henne under den sovrumsdelande tiden och inte tvärtom. Skit också att man inte förstår bättre ibland. Nu sover vi båda som små (nåja, en stor och en liten) grisar och sommarlivet leker. Den tredje familjemedlemmen har ju alltid sovit som en gris och räknas därför inte med här. Trots att han är en mycket söt sovande gris.

En förmiddagslur och en eftermiddagslur hinner hon också med á 1,5-2 timmar stycket (kanske inte tid nog att scrappa va, Lily?) då jag hinner läsa bok eller blogg för allt vad tyget håller.
Hon älskar fortfarande att vara ute och titta på träd samt att prata vilket hon gör i stort skett konstant. Inga riktiga ord ännu men hon härmar ljud för brinnande livet. Sötnosen.
All mat är god och intas i största möjliga dialoganda, kladdar gör hon mer än gärna med diverse bordspill och allt gött som ramlar ner i haklappen. Vi har alltså gett upp städningen då man hinner njuta av ren frukt i ungefär 32 minuter efter varje rengöringstillfälle.

Hon är allmänt en glad liten människa som älskar bus, alla människor och ej-så-skön-sång. Humöret kvarstår. Om möjligt ännu hetare. Hon vet vad hon vill och kompromissar inte ens en liten smula.
Den livliga lilla kroppen sprattlar omkring hela den vakna tiden. Hon gör fortfarande inga försök att ta sig framåt. Hon sitter där hon sitter och jag antar att all energi i stället går åt till att flaxa med ben och armar och till att åstadkomma höga ljud.
Att gosa är fortfarande ingen favorit och när man tvingar sig på henne i puss-och-kram-syfte trycks man lika snabbt bort eller får en välplacerad snyting av en liten näve. Men hon ger efter nån gång då och då och nu ibland på kvällen när man har riktigt tur kan hon lägga ner det lilla huvudet på den lyckliga förälderns bröst och mysa en liten stund. Mysigaste, finaste, mjukaste lilla bebisbarnet.

Fylld av moderskänslor ska jag nu ta och baka en kaka till mitt vikariemöte och eventuellt förbereda middagen som föräldrarna ska bjudas på i afton. Önskar därför alla som läser en RIKTIGT:


Foto: Privat

Människor man minns - och saknar

Det är lustigt hur hjärnan verkar kunna förtränga hur bra man trivs med vissa människor. Med föranledning av gårdagens kusinbesök har jag funderat lite extra kring dessa omedvetet, utsuddade delar av mitt minne. Under alla års resande, jobbande och studerande har jag såklart träffat underbara, fantastiska, sensationella personer från alla möjliga delar av världen. Personer som jag har känt mig bekväm och skrattat med. Gråtit med och berättat mina innersta tankar och hemligheter för. Beundrat och lärt mig livsviktiga saker av. Människor som jag älskat men nu, bara några år senare, nästan glömt. Hur kan hjärnan så snabbt filtrera bort dessa starka känslor man en gång hyst för en hjärtenära person?

Så ses man igen vid en hastig visit eller dylikt och -vips- så dyker de upp igen. Känslor av "vi MÅSTE ses SNART igen!" bara för att man känner att själen skulle må så innerligt bra av det. Ett sorts lugn infinner sig i bröstet när man träffar dessa utvalda få. Kanske kan jag kalla det lycka. Av renaste och skäraste sorten.

Men vad är det egentligen som gör att man verkligen älskar att umgås med, och vara nära, en viss sorts människor? Likatänkande? Enbart? Knappast. Det måste finnas något mer? Det handlar inte (i alla fall inte i mitt fall) om likasinnlighet. Några av mina käraste är jag så oerhört olik på nästan alla plan att det helt enkelt inte går att hänvisa till att man är "så lika". Så jag sätter mina sista ören på det här luddiga, överanvända begreppet personkemi och förstår att det måste finnas ljusår med saker vi inte vet om varför vi njuter så av vissas sällskap. Dofter. Signaler. Kroppsspråk. Sätt att prata. Sätt att skratta. Sätt att le.

Oavsett den underliggande orsaken så är det underbart att träffa dessa lyckovärmebringande människor på nytt. Och minnas igen. Och sakna. Och älska.

Utredning

Jaa.. måste bara göra ett litet tillägg till mitt förra inlägg som söta människor kommenterat. Jag förstår att det kan vara lätt att tro att tankar på "något bättre" ockuperar mig som ständiga inneboende. Så är faktiskt inte fallet. Men jag tycker att det är oerhört fascinerande att människan i många fall drivs av tanken att "alla andra har det bättre än jag". Tänk om det vore så lätt att människan i stället kunde vara övervägande nöjd och stolt över det hon har och lyckats åstadkomma i sitt egna liv.
Jag kan såklart inte förneka att jag också hamnar i tänket ibland men det visar sig sedan (nästan alltid) att det man tänkt och idealiserat så länge inte alls stämmer överens med verkligheten. Alltså är det bättre att njuta av häret och nuet!

Men tänk att trots att jag nu sitter här och låter så vettig och snusförnuftig så längtar jag återigen efter att T ska vakna. Då jag så sent som för en timme sen längtade efter att hon skulle somna. :-S Ska nog ta och läsa lite i den där boken ändå...
Tack Christina och Marie! Raringar.

Förd bakom det egna ljuset

Varför är det så att man alltid vill ha det man inte kan få (och som nog inte alls existerar)? Jag minns tydligt att det började redan på knubbiga barnsben. Allt som lillebror fick ville jag ha och bytte någon snällt så krävde jag alltid mitt egna, mycket bättre alternativ tillbaka. I fåfängans namn har jag såklart alltid velat ha ljuvligt lockande hårsvall i stället för mitt egna spikraka. Andras mat ser alltid godare ut på tallriken bredvid och personen som äter luktar godare och har bättre klädsmak. Inredningsmässigt har alla mycket finare hemma hos sig och mycket, mycket mer välstädat i billigare, men större, hem. De där ouppnåeliga har givetvis ett förhållande som verkar snäppet kärleksfullare och mer samförstående än ens egna där alla inblandade förstås har mer pengar på banken och bättre, mer fantasifullt sexliv. Tid har de också så att det förslår och spenderar den förstås på mer hedervärda uppdrag än favoritserier på tv och kvällssurfing.

Sen T kom har fenomenet blivit än mer påtagligt då jag många gånger kommit på mig själv att längta tills hon ska sova och då hon väl har somnat längtar jag bara efter att hon ska vakna igen.

Just idag kom den mycket efterlängtade regninnedagen och allt jag kan tänka på, och längta efter, är att solen ska komma tillbaka igen.

Foto: Privat

Lugna gatan

Tiogradersvädret kom som en chock och nu kurar vi ihop oss här inne och pysslar med diverse småsaker. Trots att vi har flera kilon med sysslor att fixa med ute. De får helt enkelt vänta tills regnet dragit bort från vår stad. Vi ska finslipa och avslutningsolja in trädgårdsmöbler, slipa soldäck, klippa gräs, plantera om perenner (på hot från modern), tvätta altaner osv. Sysslorna tar då i alla fall inte slut i första taget nu när vi äntligen har vårt efterlängtade hus. Man har det man gör kan jag kallt konstatera. Men roligt är det. Och skönt att vi båda har ro att avvakta och inte nödvändigtvis skyndsamt måste stressa för att bli klara med allt. Myset går oftast före!

Har haft förmiddagsbesök av söta kusinerna som numer räknar sig som storstadsbor i söder och pratat om viktiga ämnen till melodin av hembakt frukostbröd. Sen var det meningen att jag och min vikarie skulle ha den förstaöverlämnandedate:n innan hösten men hon blev sjuk. Ännu ett möte som vi inte lyckats genomföra. Det är konstigt det där. Vi har planerat att ses ända sen i julas men varje gång har förhinder ställts i vår väg. Det kan helt enkelt inte vara meningen att vi ska ses. Nåja, jag har världens raraste och härligaste vikarie så den som väntar på gott möte får visst vänta länge... ;-)

Har tänkt på så många grejer som jag ville skriva "av mig" men nu när jag bestämde mig för att göra det så är alla ämnen som bortblåsta. Blir i stället en bild på lilla tuffaste tjejen med den ständigt hängande tungan. Stunderna då hon faktiskt har den inne i munnen är mycket lätträknade i dessa dagar. Den är så söt att jag ibland drabbas av akut jag-måste-bita-tag-i-den-känsla men då jag tror att det kan räknas som barnmisshandel hejdar jag mig lydigt (och biter i kinden i stället).

Friterad hjärna

Jag orkar knappt blogga just nu. Orsaken är naturligtvis vädret som helt tar knäcken på mig. Det är varmt och svettigt till och med i skuggan. Ta det inte som ett klagomål - det är såklart rätt skönt men jag är främst gjord för temperaturer mellan -15° och +22°. Allt däröver (eller under) utgör ett hot mot kroppen (läs: det mer labila huvudet) och orsakar lätt chocktillstånd som inte möjliggör kloka, eller på något sätt genomtänkta, blogginlägg. Alltså avstår jag och blinkar 128 gånger extra i minuten för att smörja upp mina torrvärmetrötta ögon i stället.

Inte för att de brukar vara så kloka och genomtänkta i vanliga fall heller men då brukar jag åtminstone orka sitta upprätt vid datorn. Värre är det nu då det känns som att den enda tangentknappande ställning jag skulle kunna tänkas orka med är liggandes på mattan nedanför med en hand taffligt fumlande efter rätt tangenter. Det blir så jobbigt i armen då. För att inte tala om bristande rättstavningsförmåga. Och rättstavning - det är viktiga grejer det.

Nä ni. Jag lyssnar andäktigt vidare på sista kapitlen av Larssons Luftslott i väntan på en mulen, sval bloggardag. (Men den måste komma snart. Hur länge som helst kan jag inte vänta.)
Tills dess amigos.

Nationaldagsnostalgi

En röd dag som kunde ha gått mig helt förbi om det inte hade varit för att vi skulle handla utemöbler på Jysk och det var stängt. Vi firade bäst vi kunde med god, grillad utemiddag hos mor och far och flaggan i topp där uppe i änden av sin stång.

Men när vi kom hem igen och snuttan somnat och vi tagit kvällsmacka och sett på bakande Leila så kom jag ihåg. Man skulle ju visa Bo Kaspers live på tvåan. Snabb kanalövergång och i samma sekund sveptes jag tillbaka ett årtionde inombords. Det är nåt med detta fantastiska band som får mig att minnas bättre än någonting annat. Värmen och lyckoruskänslan spred omedelbart ut sig i mitt inre som ett vinterslumrande träd sträcker ut sina trötta grenar mot vårsolens första värmande strålar. Minnen från förr stormar genast vilt omkring i mitt huvud. Jag minns så mycket från denna underbara, men överdjävliga, tid. Jag minns ljusa sommarkvällar och ljummet rödvin. Jag minns mina älskade vänner som då nog var viktigare än min egen familj. Hur kul vi hade. Hur många fester vi for runt på med blaskiga öl i den gröna påsen. Och skrattade. Och levde problemfria dagar. Trots att ingen av oss just då såg det så utan säkert precis som motsatsen. Men jag tror att mest av allt minns jag Honom. Han min första Stora Kärlek. Han som jag var upp över öronen och ut i varenda fingerspets och hårstrå förälskad i. Länge, mycket och intensivt. Så som det mesta kändes då den där tiden för ungefär 10 år sen.

All denna lycka och sorg och undran över vad som hände med oss och med tiden virvlar upp till tonerna av underbara, fantastiska Bo Kaspers. En kärlek i sig. Så många minnen och känslor har upplevts, genomlevts och nu åter återupplevts till Sångar-Bos stämma att de än idag fyller hela mitt bröst till sprickningsgränsen. Hela gymnasietiden i en koncentrerad sprängfylld injektion. Jag måste bara säga att jag haft tur. Som har alla dessa fina minnen. Som jag delar med några av jordens finaste och bästa människor. Och en liten nostalgisk tår rullar nerför kinden.

Och jag vill skicka en hälsning till alla mina älskade vänner från då(och nu)tiden. Hjärtvärmande minnen och doften av evig ungdomssommar kommer alltid att leva och aldrig att dö.

Smart cookie

Trots att jag är så trött, så trött är jag tydligen smartare än 98% av befolkningen. Om man får tro Illustrerad Vetenskap vill säga. Och det får man väl!? För det låter ju mäkta imponerande! Känns ju skönt att veta att det eventuellt är så att inte riktigt alla hjärnceller dött under mammaledigheten. Får väl tacka Camilla för tipset. Hon blev kvällens ego-booster!

Ett trött chokladfreaks fantasier

Konstigt det här med att nu när lilla tjejen äntligen sovit hela natten i sitt egna rum (halleluja!) är jag tröttare än någonsin. Koll på BVC där alla bebisfunktioner fick tummen upp och fika med andra lediga, pratglada mammor tog tydligen mer på krafterna än vad någon någonsin kunnat tro. Känns som att jag skulle kunna somna på 5 röda ögonblick men med min medfödda förmåga att alltid gå mot bättre vetande så blir jag nog vaken länge än. Trots att jag drömmer om 8 timmars härlig sömn i stället för max 4...
Skulle dessutom gärna frossa i allsköns choklad men måste nog visa mig viljestark och stå emot den impulsen. På lördag får man lördagsgodis. Eller kan man få det på en helt vanlig blåmåndag om man inte åt nåt på lördagen som var?

I övrigt så längtar jag just nu bara efter att min finkille ska få semester så vi kan hitta på fenomenalt påhittiga och roliga saker hela dagen lång.
Längtar också tills min Härnösandstjej kommer hem och vi kan hälsa på och kramas och prata och jämföra senaste tidens fascinerande livshistorier. Hugo Chavez Caracas vs. Peter Roslunds Piteå - vem kommer att vinna spänningskampen månntro?
Skulle också vilja bila lite söderut om plånboken tillåter. Någon frivillig kaffebjudare, och eventuellt skrikig bilbebisarvtagare, längs vägen?

Tropisk värme

Vilken härlig helg det blev det här! God mat och dryck, trevligt sällskap och världens vackraste väder. Vi har fortfarande 26°C i skuggan och njuter förstås i fulla drag av årets första riktiga sommardag.
Litet svettigt har det förstås varit och jag drog dessutom en favorit i repris och tänkte att solens strålar nog inte bränner så hårt ännu. Konsekvens: jag brände återigen axlarna i härlig linnesform. Men vad vore sommaren utan väl inövade traditioner?

Lilla gumman har emellanåt varit alldeles slut av värmen trots skuggläge och plask i badet och har därför sovit lite extra mycket i varma vagnen idag. Hon har dagen till ära dessutom verkligen fattat grejen med att vinka och har underhållit hela glada släktgänget med sina fantastiskt rara och ivriga handrörelser (i timmar...). Jag har lärt henne tidigare men då har det varit mer sporadiskt och nu kan vi äntligen skryta med hennes första partytrick, vinkningen, på riktigt.

Ytterligare en bebisförändring som genomförts idag är att hon nu sover sin första natt i det egna rummet. Vi tyckte inte att det var någon idé att flytta över henne innan släktingarna fått ockupera rummet färdigt men så nu ikväll var det dags. Hon tittade sig intresserat runt vid kvällsamningen och somnade sedan utan minsta lilla tveksamhet. Jag hoppas i hemlighet att hon plötsligt ska glömma det där med att hon gärna vill amma lite mitt i natten och sova i oavbrutna 12-13 timmar som vissa lyckliga mammor pratar om.

Det ryktas om att morgondagen ska bli lika vacker som denna tropiskt varma dag så nu är det bäst att jag återhämtar axlar och trötta ögon med lite salt korv och soffläge innan sängen. Någon mer än jag som är extremt sugen på ett dopp i det stora blå snart - hojta!

Kort rapport

Frukosten gick bra. Jag var inte pigg men ganska trevlig och likaså var våra långväga (långspåriga?) tågresenärer. Ett mycket rart gäng tanter :-) har nu blivit utfodrade och åkt iväg för att göra Pite till ett osäkert ställe. Så hör du en massa östgötska talas i närheten av ett av dina Piteå-iga hörselorgan så är det nog mina tanter på grönbete från sina män och livet i regniga södern.

Nu ska jag gå ut i solen och lyssna på vrålbra boken. Va' trist att Lisbeth Salanders historia dör i och med denna bok! Jag skulle vilja ha många, många fler såna här StiegLarssonsuperdeckare att roa mig med i sommar. Spänning, spänning.

Trevligaste helgen på er homies! ;-D