Det är lustigt hur hjärnan verkar kunna förtränga hur bra man trivs med vissa människor. Med föranledning av gårdagens kusinbesök har jag funderat lite extra kring dessa omedvetet, utsuddade delar av mitt minne. Under alla års resande, jobbande och studerande har jag såklart träffat underbara, fantastiska, sensationella personer från alla möjliga delar av världen. Personer som jag har känt mig bekväm och skrattat med. Gråtit med och berättat mina innersta tankar och hemligheter för. Beundrat och lärt mig livsviktiga saker av. Människor som jag älskat men nu, bara några år senare, nästan glömt. Hur kan hjärnan så snabbt filtrera bort dessa starka känslor man en gång hyst för en hjärtenära person?
Så ses man igen vid en hastig visit eller dylikt och -vips- så dyker de upp igen. Känslor av "vi MÅSTE ses SNART igen!" bara för att man känner att själen skulle må så innerligt bra av det. Ett sorts lugn infinner sig i bröstet när man träffar dessa utvalda få. Kanske kan jag kalla det lycka. Av renaste och skäraste sorten.
Men vad är det egentligen som gör att man verkligen älskar att umgås med, och vara nära, en viss sorts människor? Likatänkande? Enbart? Knappast. Det måste finnas något mer? Det handlar inte (i alla fall inte i mitt fall) om likasinnlighet. Några av mina käraste är jag så oerhört olik på nästan alla plan att det helt enkelt inte går att hänvisa till att man är "så lika". Så jag sätter mina sista ören på det här luddiga, överanvända begreppet personkemi och förstår att det måste finnas ljusår med saker vi inte vet om varför vi njuter så av vissas sällskap. Dofter. Signaler. Kroppsspråk. Sätt att prata. Sätt att skratta. Sätt att le.
Oavsett den underliggande orsaken så är det underbart att träffa dessa lyckovärmebringande människor på nytt. Och minnas igen. Och sakna. Och älska.
4 kommentarer:
Det är vackert med vänskap. Och du skriver så bra!
Håller med dig fullständigt ang. personkemi. Det måste finnas något sådant, hur kan det annars klicka så högt med vissa människor?
Relationer är ju mycket givande och tagande... och jag tror att det är viktigt att det stämmer där. När någon tar för mycket så tröttnar man... och den gränsen när det blir för mycket/litet är olika för alla. När man hittar en person med ungefär samma gräns så funkar man kanske bra ihop? Sen kan man vara som natt och dag i övrigt.
Äh, jag vet inte. Bara mina funderingar. Riktiga vänner är bland det bästa i livet. Jag har precis återupptagit vänskapen med en gävlebo, vi var vänner för drygt 10 år sen - och vi hittade varandra igen. *varm i hjärtat* Trots att det skiljer 80 mil mellan oss.
Annars, då? Sover lillskruttan bra om nätterna i sitt nya rum? Hur länge sover hon om dagarna eftersom du längtar så efter henne? ;-) Du får nog ta och börja med scrapbooking så kommer du att tänka: f-n, vaknar hon redan?!!! (har aaaaaldrig hänt mig om du nu skulle tro det!!! ha ha)
Min storskrutta har varit på sjukhuset i dag och tagit ut ett krusbär ur näsan... Pilutta dig! :-)
Känner du att mindfulness ger dig något? Bra att du redde ut förvirringen kring gräset som är grönare. Ibland.
Jag tror precis som du att det nog handlar om en osynlig gräns. Och att man måste ha liknande gränser för att passa ihop. Kanske är det någon form av respekt. Att man måste respektera varandra lika mycket på nåt vis. Enligt min erfarenhet så blir det fel när någon börjar att "se upp till en" och tycka att man är f ö r intressant där respektvågen hamnar i obalans och personen resulterar vara klängig och påfrestande i stället för en mysig vän.
Tvärtom i fallet då ett vän-prospekt inte alls visar något intresse och inte öppnar upp och förtror sig på en tid men med samma resultat. Vänskapen flyter ut i sanden.
Tidigare kunde jag själv inte riktigt dra gränsen för hur jag ville att mitt vänskapsliv skulle se ut men under de 6 senaste åren så är jag mycket tydlig. Både mot mig själv och andra. Jag orkar inte med att vara kompis åt människor som bara tar och tar, och aldrig ger. Min energi är inte menad att räcka åt alla. Jag lägger ner försöken så fort (vilket brukar vara raketfort) jag ser tendens till att människan ifråga är energislukare. Simply not worth it!
Riktiga vänner däremot ger jag allt. Och lite till. För det är viktigt för att må bra. Och jag får minst lika mycket tillbaka. Att ha de där svårfunna guldkornen i ens liv är värt så mycket. För det är ju klyschigt nog sant att riktiga vänner inte växer på träd. Det gör de inte. De är svåruppfödda små frön som det tar åååår att finna och vårda på rätt sätt. Leve vännerna!
Läste också om den lilla incidenten med bäret i näsan. Stackars tjejen men bra accepterat av mamman! Jag skulle nog ha hytt näven lite demonstrativt till dagisfolket jag! För trots att jag är mycket tydlig inom hemskt många områden har jag fortfarande ett rätt så hett humör som inte alltid går att tygla. Har du någon bot?
Tack förresten för att du tycker om mitt skriv. Det värmer!
Oj herregud vilken uppsats det blev. Kanske måste skicka ett mail nästa gång... ehe...
Långt är bra! Speciellt när du skriver så vettigt! ;-)
Respekt, ja! Det är också en stor del. *nickar*
Att man respekterar den andra i samtalet och inte bara kör över den, visar respekt genom att lyssna, finnas där, respektera att man tänker olika i vissa ämnen och acceptera det i stället för att försöka övertala den andra. (Gud, jag beskriver en på min sambos jobb... hon har inte mycket respekt...)
Och det tar väl ett tag innan man mognar och blir så här kloka som vi (klappar oss båda på axeln) att man väljer bort energislukare. Vill inte lägga ner kraft när jag inte får något tillbaka. Håller med dig fullständigt där!
Jag läste boken "Konsten att vara snäll" av Stefan Einhorn och han skriver mycket om att man mår bra av att vara generös - man får det tillbaka! Inte generös genom att ge dyra presenter, utan genom bla vänlighet och omtanke. Man får det tillbaka genom en varm glad känsla i kroppen när en medmänniska blir glad. *gillar det* Som du skrev, man får minst lika mycket tillbaka.
Tänker mer och mer på det. Ge mycket till dem som jag bryr mig om väljer bort andra.
Instämmer: Leve vännerna! :-D
Krusbäret i näsan, ja! :-) Personalen som var där när Robert hämtade barnen var inte de som varit med när det hände... så de var inte insatta om exakt tid. Det hade hänt strax innan hämtningen, ca 20 min innan Robrt kom. Så det förklarar saken! Det var en super-kanon doktor som tog hand om henne på sjukhuset, så i det stora hela var det en kul upplevelse för Agnes. *pust*
Skicka en kommentar