Just denna höst har jag nått till någon sorts nufårdetfanimigvaranog-gräns vad gäller vissa saker på mitt jobb. Den allra största (åtminstone det som BORDE vara den största) delen av det jag gör ÄLSKAR jag och det gör mig glad och fylld av ny energi och lycka över att ha valt rätt yrke. Men sen. Sen har vi den där andra delen. Den där delen där jag tydligen måste stå ut med diverse plumpa könsspecifika totalblunders och oförberedda föreställningar av de människor som borde vara bäst förberedda av alla. Där kvinnor och män behandlas olika och där det inte finns någon som helst insikt kring detta och där driv och utvecklingslust dödas av dem som borde göda dem.
Jag vet inte vad jag ska göra av min frustration eller hur jag ska hantera att det inte går att påverka situationen trots önskemål om förändring/förbättring och det känns så tråkigt då jag vet hur bra det skulle kunna vara med en ledande hand och ett jobb där alla får vara på väg åt samma håll.
För tillfället hoppas jag, min vana trogen, på någon form av mirakel men sneglar samtidigt på alternativa yrkesval för framtiden.
Månadens mentala påminnelse: Det ordnar sig, det gör det alltid. Det löser sig, så brukar det bli. Det kommer fixa sig till slut, finns inget tvivel (men nu känns skiten faktiskt jävligt sur!).
3 kommentarer:
Jag inbillar mig att jag förstår ungefär hur du känner. Jag har också haft det tufft på jobbet och undrat hur det någonsin kunde bli så. Nu har jag ett nytt jobb att se fram emot och mycket mer energi. Det löser sig! http://www.youtube.com/watch?v=vv8ZQ6MuIks&feature=related
Stor kram!
Ja, men visst!
På något vis är det ändå så att jag har svårt för att, år 2011, leva med den allmänna situation där ett gäng män på ett viktigt möte vänder sig till oss två, likvärdigt kompetenta men av kvinnligt kön, i gruppen och helt allvarligt säger:
-Visst skriver ni då tjejer!?
Ja visst, för vi har ju ändå ingenting annat att bidra med och ingen annan är ju skrivkunnig! Eller?
(Detta är en liten del i det hela men FAN va less jag blir!)
Hoppas att det går bättre för dig på det nya! Stor KRAM tillbaka!!!
Jag förstår precis, det är sådant som retar gallfeber på en. Ibland är det dessvärre så att kompetens värderas olika beroende på vem som besitter den. Alltid lika svårt att acceptera. Framför allt både tror och hoppas man att det någon gång kommer att förändras. Fortsätt kämpa!
Skönt att ha helg att se fram emot! Jag hoppas vi kan hinna ses någonting i december. Jag kommer vara hemma mellan 13-26! :)
Kram
Skicka en kommentar