I dag har jag och T följt med grannarna på ny aktivitet i våra liv. Vi hade picknick på travet. Efter en intensiv halvdag med "söta, söta hästar" (söt/a är nya inneordet här), massa lekande barn, fika i växlande värmen/kylan och skön cykeltur var det lilla huvudet ack så uttröttat. Redan vid middagen gick ögonen i kors. Ett avsnitt favvo-Pippi och sen var loppet färdigsprunget. Sängdags. Trodde vi ja. Ett av de värsta utbrotten hittills följde efter kvällssången. "Pappa har inte sjungit blinka lillaaaaaaa". Sen grej på grej som var fel. Vatten, inte vatten. Täcke, inte täcke. Pappa i stället osv i oändlighet. Jag står lugnt på mig, lyfter tillbaka en hysteriskt skrikande och sparkande 3-åring i sängen, försöker lugna med fasta instruktioner. Skrik, tårar, sparkar och slag. GÅ HÄRIFRÅÅÅÅÅN! Lugnar och säger det att det är ok att vara arg, INTE att sparka och slå. "Jag vill inte bo här längre!" Nej, men usch så tråkigt, vad ska jag och pappa göra då utan våran favvotjej? Var ska du bo? "I vaaaattnet." Men vad ska du göra där? "Ingenting. Jag vill göra INGENTING!!!"
Efter säkert en halvtimme av oavbruten skrik och gråt slappnar så äntligen lillkroppen av, vill att jag ska blåsa där hon bitit sig, ge gonattpuss och "snälla, snälla mamma, kan du sitta på min sängkant en liten stund!?!" Somnar på sekunden. Inte konstigt att hon är extra trött nuförtiden. Hur länge håller egentligen en 3-årstrots i sig?? Jag tycker att det borde vara dags för henne att få vila lite snart... Stackars lilla ilskbomb.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar