Efter dagens ihärdiga regn kastade vi oss ut så fort det sprack upp vid middagstid för att just äta middag ute. Familjen får små, ständiga nervsammanbrott (och måhända hörselskador) av att springa på varann inomhus en hel dag; vi behöver alla rastas.
Mitt i allt utepyssel säger T plötsligt:
"-Nu är jag sugen pappa, nu vill jag lära mig cykla." så idag blev första gången hon frivilligt satte sig på cykeln för att öva en liten stund. Jag känner mig full av förhoppning, har länge sett fram emot att kunna cykla iväg på små utflykter men hon har vägrat i sten, "ska ALDRIG lära sig". Hon har vägrat prata om cykling, vägrat sätta sig på cykeln, vägrat cykla trots stödhjul och hellre gått än att kompromissa om sin förutbestämda anticykelhållpunkt.
Innan den korta övningsstunden var över hann hon till och med säga att hon skulle öva en stund varje dag den här veckan. Jag kanske inte köper den visionen rakt av men det känns kul att hon för en stund faktiskt kände att hon VILLE.
Men det här barnet kan min egna starka vilja kasta sig i en grund, kall bäck någonstans i ödemarken i jämförelse med hennes. Det trodde man aldrig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar